
Det sĂ€gs att Göring i nĂ„got sammanhang sa: âNĂ€r jag hör ordet kultur osĂ€krar jag min revolverâ. Det lĂ€r emellertid vara osant, men det spelar ingen roll. âCitatetâ kommer ofta upp och passar alltsĂ„ vĂ€l in nĂ€r kulturbegreppet ska nagelfaras. En gĂ„ng skrev jag att det var Goebbels som sa det, och fick genast pĂ„skrivet av f d kulturministern Bengt Göransson att det var Göring.
NĂ„, vill man stĂ„ pĂ„ folkets sida ska man hĂ„na eller fördöma âkulturâ. âKulturâ och klass hör nĂ€mligen ihop. Att âfint folkâ har âkulturâ Ă€r en vanlig medelklasstanke. Kultur förknippas ur detta perspektiv med boklig bildning och de âsköna konsternaâ, nĂ„got upphöjt över det smutsiga arbetets domĂ€ner. Tacka för att underklassen har nĂ€ra till tankar om att kultur Ă€r nĂ„got frĂ€mmande, vĂ€rldsfrĂ„nvĂ€nt och ibland löjevĂ€ckande och hotfullt. Kultur Ă€r alltsĂ„ i högsta grad politik.
Populister ger sig alltsĂ„ ofta pĂ„ kulturen, eller nĂ€rmare bestĂ€mt elitkulturen/finkulturen. DĂ„ fĂ„r man folket med sig. Hitler gav sig pĂ„ sin tids dynamiskt pulserande (och dekadenta) kulturliv i Weimarrepubliken. Sverigedemokrater, “de Nationella” och Islamister ger sig pĂ„ homokultur, pridefestivaler, pornografi, könsneutrala Ă€ktenskap, kvinnliga prĂ€ster, svĂ„rbegripliga teaterpjĂ€ser, icke förestĂ€llande konst, djĂ€rv arkitektur etc. Göran HĂ€gglund hĂ€ngde pĂ„ det hĂ€r med sina utspel om kultureliten mot verklighetens folk.
Men samtidigt lyfter populisterna fram sina egna rena och “eviga” konst- och kulturideal. Hitler lyfte pompöst nyklassicistiskt formsprĂ„k, tonsĂ€ttaren Wagner, den dĂ„ sedan lĂ€nge bortglömde 1800-talskonstnĂ€ren David Caspar Friedrich, fotvandrandet, sunda och friska levnadsvanor, vilket gjorde alla dessa kulturuttryck suspekta för lĂ„ng tid framĂ„t.
Sverigedemokraterna lyfter nu SörgÄrdsidyllen, Astrid Lindgren, den svenska psalm- och sÄngskatten, skolavslutningar i kyrkan och Den blomstertid nu kommer. Och över alltihop vajar den svenska flaggan vÀrdigt i försommarsolen. Hur kommer det hÀr att pÄverka vÄrt förhÄllande till detta djupt nerplöjda kulturstoff?
Den svenska vĂ€nsterns nedlĂ„tande instĂ€llning till svenska folkliga kulturtraditioner har öppnat upp för populistiska inbrytningar. Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas kulturutspel Ă€r alltsĂ„ en konsekvens av den lucka som uppstĂ„tt nĂ€r Ă€ven âvĂ€nsternâ kan sammanflĂ€tats med stora delar av det politiska etablissemanget. NĂ€r hbt-frĂ„gor, kvinnliga prĂ€ster, könsneutrala Ă€ktenskap blir hela etablissemangets (inklusive vĂ€nstern) förstarangsfrĂ„gor förvĂ€rras bara situationen. âVĂ€nsterâ kan nu Ă€nnu enklare förknippas med âkulturâ och âelitâ ur ett underifrĂ„nperspektiv, varpĂ„ âvĂ€nsternâ förstĂ„s tappar sina sympatier i bredare folklager.
Denna samlade överhet har numera helt anslutit sig till att kulturen Ă€r delad i finkultur och en lĂ€gre stĂ„ende folkkultur. Alliansens omdefiniering av âkulturtidskrifterâ Ă€r en utmĂ€rkt illustration till detta; Kultur och samhĂ€llsdebatt hör inte lĂ€ngre ihop.
Det har blivit dags för vĂ€nstern att visa svenska kulturella grundvĂ€rden sin respekt. Det Ă€r fullt möjligt samtidigt som man ser den svenska kulturen som förĂ€nderlig av frĂ€mmande inflytanden. Det Ă€r alltsĂ„ med det mesta som med romanen, boktryckarkonsten, rockmusiken, nyckelharpan, koldolmar och potatis, de Ă€r import frĂ„n andra kulturer. Men, den svenska kulturen finns alltsĂ„ och utgör den mylla i vilken vĂ„ra tankar och förestĂ€llningar om samhĂ€llet â vĂ„rt nationella medvetande â vĂ€xer och frodas. NĂ„gon sa en gĂ„ng att kulturen Ă€r som syret. Tas den bort sĂ„ kvĂ€vs vi sakta.
Hur kan man förresten försvara t ex afrikansk, indisk eller kinesisk kultur, men tycka att begreppet svensk kultur Àr suspekt? En sÄdan tvetydighet kan inte ens förklaras med okunnighet, bara med ren tanklöshet över hur obegripligt mÄngskiftande afrikansk, indisk respektive kinesisk kultur Àr.
Hur hamnade vi hÀr? Det började pÄ 60-talet. DÄ försvann flaggan ur vÀnsterns demonstrationstÄg och förknippas numera av mÄnga som en suspekt symbol. Hur Àr det dÄ med sÄngskatten och psalmerna? De har ifrÄgasatts och förpassats ut ur de finkulturella rummen till bondenostalgins domÀner. Men fÄr vi inte sjunga dem blir vi olyckliga och fördummade. DÀrför har AllsÄng pÄ Skansen, Körslaget och hela körsÄngarrörelsen blivit sÄ populÀra och Àr en svensk kulturell motkraft.
Men, Àr inte psalmsÄng i skolan och pÄ skolavslutningar brott mot skolans ickekonfessionella grund? Nej, psalmsÄng i rimligt mÄtt hör till kulturarvet. Skolavslutningar i kyrkan dÄ? Nej, kyrkorummet Àr mer Àn en kristen kultplats. Den Àr en kulturmiljö som de flesta svenskar kÀnner sig hemma i, som reflekterar vÄr historia, folkets konst och arbete. Runt vÄra kyrkor samlars dessutom tappra smÄ arméer av hembygdsforskare, muséeintendenter, Ärsskriftförfattare, loppisorganisatörer och skrönsamlare vid kaffebord och i studiegrupper. De förvaltar, vÄrdar och utvecklar vÄrt lÄnga minne. Och kyrkorna tillhör som sagt Àven Sveriges barn, oavsett om vi har statskyrka eller inte. De kommer att ta vid nÀr 40-talisterna blivit för gamla, var sÄ sÀker.
Och ska det betraktas som suspekt att kalla det normalt med heterosexuella Àktenskap? Eller att kalla homosexuella Àktenskap onormala? Har ordet normal blivit ett farligt ord i sammanhanget?
En annan av vĂ€nstern försummad del av svensk kultur Ă€r vad mĂ€nniskor sysslar med pĂ„ sin fritid. Det handlar Ă€ven hĂ€r om arbete, Ă€ven om det inte Ă€r lönearbete. Det gĂ€ller allt frĂ„n monumentbyggen i sten och timmer till smĂ„ handarbeten med nĂ„l och trĂ„d. Det Ă€r ocksĂ„ arbete med skrivande, lĂ€sande, korsordslösning, slĂ€ktforskning, samlande, teknik, datorer, veteranbilar, trĂ€dgĂ„rdsodlingar … GrĂ€nslös Ă€r uppfinningsrikedomen och intressebredden. Huvudets och handens arbete Ă€r ju tvĂ„ oskiljaktiga sidor av det mĂ€nkliga intellektet.
I den oreflekterade vÀnstertraditionen lyfter man helst fram de kulturyttringar som öppet avspeglar kampen mot överheten. Denna finns förvisso, men Àr osynligt integrerad i det mesta. Det faktum att mÀnniskor bestÀmmer sjÀlva över sin egen bit av tillvaron Àr Àr ofta nog.
Till ovanstÄende kan lÀggas 40 Ärs urvattnande av historiekunskperna genom skolans underlÄtenhetssynder pÄ omrÄdet samt svenska skriftsprÄkerts försvagade stÀllning. Men det Àr egna jÀttefrÄgor som det inte finns plats för hÀr.
Min granne Harry monterar upp runt 2500 lampor av olika slag pÄ och runt sitt hus vid första advent. De fÄr sedan brinna varje dag efter mörkrets inbrott till midnatt fram till och med nyÄrsafton. DÀr finns alla de vanliga julschablonerna; tomtar, de sju smÄ dvÀrgarna bakom stenar, renspannet med slÀden pÄ vÀg mot himlen, granar som blinkar, slangar som pulserar och lampor, dioder och slingor upp, ner och hit och dit.
 - Men drar det inte mycket ström sÄ hÀr i energikristider, frÄgar jag?
 - Nej, jag tycker Vattenfall ocksÄ ska fÄ lite extra nu till jul.
 - Men blir det inte dyrt för dig?
 - Nej, jag har en hög och bra pension. Pengar Àr inget problem.
AlltsÄ, kampen om den svenska kulturen kommer att bli intensiv. Ska vi göra som vÀnstern i Weimarrepubliken, splittra oss i smÄdelar istÀllet för att förenas pÄ en vettig grund och stÄ emot den antiintellektuella populismen?
Andra bloggar om: Intressant, Göran HÀgglund, Hitler, svensk kultur, Sverigedemokraterna, islamister, finkultur, Weimarrepubliken, elitkultur, SörgÄrdsidyll, svenska flaggan, populismklass, Göring, verklighetens folkVÀnstern