Kaptalismens uppgång och fall

Publiceringsdatum by
3

De två senaste böckerna jag läst hänger faktiskt ihop på ett sätt jag inte tänkte på förrän efter läsningen. Jan Guillous Brobyggarna (Piratförlaget) och Pål Steigans En gång ska jorden bliva vår (Leopard). Brobyggarna handlar om när man satsade allt i framtidsoptimistisk anda på att få fram ånglokomotiven med sina vagnar och sina tunga laster överallt i världen, utan minsta aning om att det effektiva bränslet skulle ta slut om så där 100 år. En gång ska jorden bliva vår däremot handlar om hur perspektiven skiftat efter just de där 100 åren, när den billiga energin, andra strategiska råvaror och naturresurser håller på att ta slut.

Vad man får sig till livs i Brobyggarna är hur en industrikapitalistisk expansionskultur erövrar de stora europeiska länderna (inkl. USA) i en aningslös teknikmission. Ytterst få förstod vad som skulle ske i förlängningen. Steigan påpekar visserligen att Marx och Engels i det Kommmunisktiska manifestet förutspådde och varnade för rovdriften på naturen. Men det var inte många som lyssnade på just det lite undanskymda budskapet då.

Bra att jag fann denna värdefulla sida i vännen Guillous Brobyggarna, för i övrigt är den en ganska enkelt tillyxad litterär konstruktion med alltför många pojkboksaktiga små hjältehistorier i en lång rad. Lite gripande blev det på slutet när huvudpersonens lille son blev misshandlad som ”tyskunge” i Bergen 1918. Innan jag går vidare måste jag bara inflika att Jackie Jakubowskis kritik mot Guillous syn på Tyskalands relativt återhållna grymhet som kolonialmakt jämfört med engelsmännen dock är skrattretande. Det är ju en roman som skildrar vad tyska diplomingenjörer ansåg då.

Pål Steigan har däremot skrivit en mycket klargörande och absolut nödvändig bok. Den som blir illa till mods av skräckscenarion ska tänka sig för innan man läser boken. Den har ett mycket tungt budskap. Världen kommer att kollapsa ekologiskt och ekonomiskt inom en generation. Om inte!

Men det där Om inte! kommer inte förrän på slutet. Först serveras läsaren en imponerande genomgång och sammanfattning av ett gigantiskt material om alla våra kriser. Först den stora världsekonomiska krisen i USA, Europa och Kina och om hur det hela faktiskt hänger samman. Ett stort kapitel om Kina är mycket intressant, den första lättillgängliga framställning på länge som förklarar hur det är möjligt för Kina att växa så snabbt, farorna med denna utveckling för dem själva och hur de blir allt mer beroende av USA och västvärlden. Kina är Steigans specialområde. Han ledde flera år norska AKP m-l, det mest framgångsrika maoistpartiet i Europa. Han träffade Mao och andra kinesiska ledare flera gånger och har följt Kinas utveckling mycket nära och med ett kritiskt öga.

Han går igenom hela miljöområdet och kommer fram till att mycket få så kallade miljövänliga lösningar är annat än bluff. De allra flesta bygger på billig olja trots allt. Alltså, miljönettovinsten är nästan omärkbar för det mesta som görs idag.

Mest skrämmande känns kommersialseringen av vattentillgångar, försurningen av världshaven, plankton-, fiskdöd och jordförstöring. Temperaturhöjningen på 4 grader går inte att klara utan världsomfattande katastrofer. Koldioxidutsläpp måste stoppas herrans kvickt. Sker inte det kommer en liten del av de allra rikaste att kunna klara sig, medan miljarder fattiga går under i torka, svält eller översvämningar.

Det hoppfulla i denna bok är att det finns en förklaring. Kapitalismens 150 år har byggt på riklig tillgång på billig kol och olja. Nu är oljan och naturgasen mycket snart slut, kolet räcker ett tag till men försurar världen i ännu större grad.

Därför måste hela världen sammantaget minska sin konsumtion av fossil energi. Vetenskapen har ingen lösning på hur att få fram oändlig tillgång på ren energi. Tillväxten kommer att stanna av. Det är så nära en naturlag man kan komma.

Därmed är frågan bara hur vi hanterar denna för oss helt nya och mycket hotfulla situation. De stora energikonsumenterna måste drastiskt minska sin konsumtion och dela med sig till de fattiga för att de inte ska törsta ihjäl, drunkna eller svälta ihjäl. Det är det enda anständigt tänkbara. Allt annat är barbari.

Men bland världens ledare finns inga allvarliga planer för detta. Därför kommer människorna att få lita till sin egen organisering i sann urkommunistisk anda. Många fina exempel ges på praktisk kommunism där människor går ihop och hjälps åt utan vinstsyfte. Sånt kommer vi av nödvändighet att se mer av. Han kallar det Kommunism 5.0 med en tidsenlig dataterm, ett program som kan spridas över världen som en präriebrand. Kanske t o m tidningen Gnistan kan komma tillbaka som webbversion? Eller finns den redan? Ja det är faktiskt så att endast en slags kommunism kan befria mänskligheten från kapitalismens ok. Inget annat system har någon lösning.

Har jag då blivit kommunist? Det vore i så fall lika upphetsande som om jag blivit optimist, eller troende religiös. Men jag förblir en ”lite kommunistisk” socialdemokrat. Jag har i alla fall skaffat mig en liten dieseldriven och mycket bränslesnål bil och kör nästan aldrig till Stockholm.

Marx förstod att kapitalismen skulle leda till sin egen undergång. När den våldsbenägna tillväxten snart ska tyglas kommer hårda konflikter att uppstå. Många med makt i det gamla systemet kommer att göra vad de förmår för att inte förlora den.

Lite hopp har jag i alla fall fått av denna skrämmande bok. Den har sammanfattat ett jättekomplex och gjort världen lite mindre obegriplig. Varje gång någon säger att vi måste ha tillväxt för att kunna klara vår välfärd vet jag att det är en person som måste få frågan om den billiga oljan grundligt genomgången för sig. Svårare är det kanske inte.

Läs om Brobyggarna: Kajsa Ekis Ekman i DN,

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Efter Juholt …

Publiceringsdatum by
11

Jordraset i Surte 1950 (Foto: Percy Lundwall)

Så föll då den siste folkrörelsesossen från partiledartronen. Eftersom vad folk vill ha inte är detsamma som vad media vill ha blev han obönhörligen detroniserad. Det här är sannerligen ett folkrörelsernas problem. Utan egna medier är man chanslös. Läs Göran Greider i AB igår.

Sedan Palmemordet har Socialdemokraterna svajat allt mer ut i nyliberala experiment. Det första stora steget var väl Ingvar Carlssons medlemsansökan till EG 1990. Sverige hade allvarligt börjat vackla i sin alliansfrihet efter murens fall. För att passa in i EU:s marknadsidéer har man anpassat sig allt mer och till slut blivit bäst i hela EU-klassen. Så fri skolmarknad som Sveriges finns inte maken till i hela EU. Under denna tid har den socialdemokratiska pressen till stora delar gått upp i andra mediakoncerner eller lagts ner.

Det här kan inte skyllas bara på traditionellt borgerliga partier. Hela denna utveckling har Socialdemokraterna medverkat till och sett som historiskt nödvändig. De problem som uppkommit har betraktats som nödvändiga offer för att hänga med i den internationella konkurrensen.

Denna politik med fria marknader, tillväxt och billig energi som grundbultar har lett till ökad exploatering av människor och miljö . Nu har den nått vägs ände. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visserligen talat ett annat språk om dessa ting, men haft sina blinda fläckar som marginaliserat dem.

Finanskris, skuldkris, energikris, miljökris, matkris, vattenkris, antibiotikakris, jordbrukskris, biologisk mångfaldskris … allt det där hänger ihop. Det är kapitalismen som orsakar rubbet. Att Socialdemokraterna politiskt inte förmått slå mynt av denna goda karamell är rent förbluffande. Här finns ju en stort politiskt tomrum som ingen verkar vilja träda in i.

Socialdemokraterna måste presentera en politik för framtiden som bygger på avskaffandet av en kapitalism som föröder vårt klot. Ett nytt system för ekonomi, energi och naturresurser måste alltså diskuteras fram. Varken mer eller mindre. I ett sådant system blir frågan om ”valfrihet” en skitfråga. Solidaritet däremot blir mycket viktigare – precis som i industrialismens barndom då hungrande massor bodde i backstugor, söderkåkar och lantarbetarbaracker.

Det finns alltså inte längre någon lösning inom den tillväxtfixerade kapitalismens ram. Fortsätter vi som nu kommer vi inom en generation att hamna i en okontrollerad och allt annat en demokratiskt samhällskollaps. Politiker som inte tar dessa samband på allvar är på sikt rökta. För att få folkets förtroende måste näste socialdemokratiske partiordförande ta dessa frågor på allra största allvar.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Än är det inte ”efter Juholt”

Publiceringsdatum by
9

Vi som vill se en tuffare socialdemokrati har idag fått lite råg i ryggen. Förnuftet segrade i VU trots allt, mycket uppmuntrande. Juholts trumfkort har spelats väl. Mitt grundtips slog lyckligtvis inte in. Men striden är inte slut. Det man kan konstatera är att Juholt stärkt sin ställning jämfört med igår. Han är en kämpe …

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Hur ska de gå för klimatet?

Publiceringsdatum by
2

Seaton Carew Ironworks 1908 (Foto: Percy Lundwall)

Det var så här det började. Ångmaskinen kunde göra många människors kroppsarbete mycket fortare och effektivare. Stenkolet skyfflades in i ugnarna och den smutsiga kolröken bolmade ut i luften och föll ner över landskapet. Så kom oljan som var ännu lättare och effektivare till förbränningsmotorerna och alla kommunikationer.

Nu är de fossila kraftkällorna snart slut samtidigt som jordens medeltemperatur stigit 2-4 grader. Hoppsan, det var inte meningen säger vi då, men förmår inte ta konsekvenserna av det katastrofhot som nu blir allt tydligare.

Då säger miljöministern Lena Ek lite försiktigt att vi nog måste sluta köra så mycket bil och att transporterna med lastbil måste minska. ”Jag tror det” säger hon för säkerhets skull, för hon vet att EU och den regering hon själv tillhör säger något helt annat. Dagen efter Lena Eks försiktiga uttalande tas hon i örat av infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd med det uppenbart korkade uttalandet: ”Mera transporter och bilkörning är bra för vår framtid.” Jag ser tydligt på min inre scen en spratteldocka hängande i trådarna från en oljedrypande hand.

Inte underligt att de internationella klimatmötena aldrig kommer fram till något effektivt. Om dumheten och det uppenbart orimliga ska tillåtas regera så riskerar förstås även demokratin att bli nedsmutsad och försurad.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Vad ska hända efter Juholt?

Publiceringsdatum by
10

Juholt är något av en gåta. Å ena sidan kommer han hem efter en månads semester och släpper grodorna: ”Nu är jag en bättre människa” och den orimliga anklagelsen mot regeringen för att ha samarbetat med SD. Å andra sidan tar han glasklar ställning emot att Sverige ska ansluta sig till Europakten, vilket är mycket bra. Ja, kanske det viktigaste beslut som fattats av Socialdemokraterna på mycket länge. Det innebär att regeringen inte kan få majoritet för att ansluta Sverige, vilket värnar vårt självbestämmande och försvårar nedskärningspolitiken här hemma och i EU.

Frågan är som vanligt dock, hur förankrat var det beslutet? VU:s tvådagarsmangling kommer Juholt knappast att ta sig igenom som partiledare. Hans kritiker har många exempel på att han inte har tillräckligt med kontroll och omdöme för att vara en statsministerkandidat.

Risken är därför att inte bara Juholt faller, utan att även beslutet att stå utanför Europakten omprövas. Då kan vad som helst hända. Flykten till V kan då bli ett skred. Jonas Sjöstedt har betydande dragningskraft. Även MP och SD kan få en flock missnöjda S-väljare. Ja, partiets sammanhållning hotas faktiskt.

Juholt har gjort misstag, men folk gillar hans politiska framtoning. Han känner stödet från ”verklighetens folk” (må Gud och media förlåta mig). Här har han ett svårspelbart trumfkort.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: ,

Gör inget dumt nu

Publiceringsdatum by
Reply

”Enligt uppgifter till Aftonbladet hade de bestämt sig sedan en tid tillbaka för att ansöka om nåd. Men de väntade så länge som möjligt med att offentligt ta beslutet eftersom det fanns en risk att åklagaren skulle överklaga domen. Hade åklagare gjort det hade en nådeansökan varit värdelös – det går inte att bli benådad när en part har överklagat.” (AB 2012-01-10)

De har alltså inte kunnat säga något förrän i betänketidens allra sista minuter.

Det ropas nu både på att svenska regeringen måste agera aktivt och att regeringen bör hålla sig i bakgrunden, d v s vara passiv. Att offentligt råda och kräva vad regeringen, eller andra eventuella aktörer med någon möjlighet att kunna påverka processen, ska göra kan knappast vara klokt nu. Vad som är bäst i nuläget kan få ha någon bestämd uppfattning om.

Att Johan och Martin förklarat sig nöjda med domen – trots att de tidigare förklarat sig oskyldiga till terrorism – är ett uttryck för att de vill hem så fort som möjligt. De har släppt den juridiska striden nu. Därför måste vi alla som stödjer dem lydigt foga oss i det och gilla läget. Nu gäller det för dem (och oss) att ta skeden i vacker hand och agera klokt i samarbete med dem som känner de lokala sederna i sådana här sammanhang.

När de sedan är hemma kan vi i lugn och ro vända upp de stenar vi kommer åt och leta efter svar på de många frågor som den här affären väckt.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Kultureliten igen

Publiceringsdatum by
4

Musikens hus i Uppsala med klädsam ullmössa

Som vanligt skapar stora byggen mitt i personflödenas starkaste forsar heta känslor. Vi hade i Uppsala den stora striden om konserthuset, som kunde beskrivas som ett monstrum, för inte så länge sedan. Där gick den yttersta av våra vänsterpersonligheter till våldsamt angrepp på allt vad kommunal demokrati heter och alla som eventuellt gillade idén med ett nytt och ändamålsenligt konserthus i staden. Förnuftet segrade den gången tack vare demokratin.

Något säger mig att striden om Slussen i Stockholm är lite samma sak. En samling synnerligen prominenta kulturpersonligheter säger stopp till det förslag som kommunala beredningen lagt fram och framhäver ett eget alternativt förslag som dom kallar ”KulturSlussen”.

Båda förslagen säger sig vilja lösa de stora problemen som den snart helt nedvittrade gamla slussen innebär. Alla ska få plats, fotgängare, flanörer, cyklister, bussar och bilar. Hur mycket det talas om den stigande vattennivån i saltsjön vet jag inte, men jag förutsätter att de har med det problemet också.

Varför skapa en stor konflikt om detta? Kan man inte vara överens om att varje lösning innebär ett stort ingrepp och en stor omvandling av det nuvarande stadslandskapet och låta de mest drabbade, kommunens experter, arkitekter och politikerna (och lagstadgade medborgerliga samråd) klara denna fråga? Nej, här gäller konfrontation! Till detta lånar sig alla dessa prominenta kulturpersoner.

Det här är ett fenomen. Jag har mycket svårt att inte se att det på många sätt är en drömskt skådande ”kulturelit”, som här jagar upp varandra i en slags meningslös symbolkamp. Trupperna från förr samlas för att åter få känna samhörigheten och sig själva som unga på nytt.

Den diskussion som blir av allt detta kan knappast föra något gott med sig. Tvärtom kommer den fina kulturflocken att framstå som parasiterande och världsfrånvänd, varpå klyftan mellan kulturen och vår surt förvärvade vardagsdemokrati kommer att vidgas.

Det är det här som Bengt Ohlsson känner i luften när han skriver sin fyndiga krönika i DN 2011-11-25. Det är på den krönikan Malin Ullgren reflexmässigt reagerar i DN 2011-12-21, som i sin tur får Bengt Ohlsson att skriva sin stora konfrontationsartikel När ska det röda rinna av kulturens fana i DN 2012-01-04. Och det är efter det som det står klart, åtminstone för mig, att kultureliten (inklusive Bengt Ohlsson) är ett stort demokratiskt problem.

Kulturpersoner bör inte röra sig som en flock. De borde istället med sina respektive konstnärligt personliga uttryck gestalta problemen de ser och eventuellt ansluta sig till politiska manifestationer de sympatiserar med. Tänk till exempel om vi haft ett liknande upprop från svenska kulturarbetare mot de svenska trupperna i Afghanistan? Eller mot Israels övergrepp mot Gaza? Eller mot Sveriges smyganslutning till Nato? Eller mot utförsäljningen av den offentliga sektorn? Eller mot Sveriges utrikesministers väloljade förbindelser? m.m. I dessa sammanhang finns en och annan, men där är de få. Men Slussens utformning i hemkvarteren blir plötsligt världens viktigaste fråga.

Bengt Ohlssons misstag är att han etiketterar KulturSlussen som vänster. Jag vill vara vän med många av dessa kulturutövare för att deras konst har berört mig djupt, men inte för att vi är vänster. Råkar de vara det blir jag glad, men det börjar inte i politiken. Jag läste Bengt Ohlssons Grigorius och fann den intressant, men alldeles för lång. Dr Glas var bättre i formatet. Även DN-artiklen ovan var för lång i min smak. Men han skriver bra.

Bengt Ohlsson startar nu ett kulturinternt storbråk, som väl kan ha sina poänger. Men baksidan är att SD:s kultur(kon)front genom detta kommer att flytta fram sina populistiska skansar. Det kommer att fungera som när Göran Hägglund försökte ta poänger med att appellera till vad han kallade verklighetens folk.

Än svävar kulturfrågorna fritt mellan verkligheten och drömmarna. Men, än känner jag också stor sympati för order folk i betydelsen ”icke överhet”. Och vad är det för fel på detta folk som befinner sig i verkligheten? – kanske man kan våga fråga. Samtidigt är vi många som fnissar åt ”kulturtanterna” med grå pagefrisyr och lösa gråa linnekläder och en färgklick av siden elegant draperad runt halsen. Jag känner flera och kan intyga att även de är människor. Glöm inte heller det.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Äntligen ett politiskt utspel!

Publiceringsdatum by
11

Vi har haft nog av sånt här. Nu vill vi se något vi kan tor på. Bild: Illusionisten av Hieroimus Bosch 1450-1516

Äntligen ett utspel om att förbjuda en av de värsta avarterna av kapitalistisk utsugning av vår offentliga sektor. Att förbjuda riskkapitalbolag att äga skolor är en självklarhet. Jag tror knappast att någon känd socialdemokrat kommer att gå ut och kritisera förslaget denna gång. När Carin Jämtin i DN 2009-07-28 skrev sin artikel ”Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister” fick hon genast ett koppel kända socialdemokrater emot sig. Något har nog hänt trots allt inom partiet.

För enkelhetens skull påminner jag om vad som skedde då genom att i all blygsamhet tipsa om följande artikel i UNT 2009-07-30.

PS. Ylva Johansson försöker idag att på sin blogg breda ett tjockt och smetigt ordtäcke över sin blunder i söndags.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Crudos förlisning III

Publiceringsdatum by
Reply

Den 25 oktober 2009 skrev jag om bilden här intill av Crudos förlisning.

Reaktioner inflöt sakta men säkert, vilket fick mig att 2 januari 2011 skriva Crudos förlisning II.

Nu har ännu mer material om denna dramatiska händelse den 7 februari 1973 inkommit. En av hjältarna från räddningsoperationen, Olle Engelbrektson, f d överinspektör i Kustbevakningen och nu bosatt i Hunnebostrand, har själv skrivit en lång och initierad skildring av hur den mycket farliga räddningsaktionen gick till. Continue reading →

Nej Ylva!

Publiceringsdatum by
28

På årets första dag skriver f.d. multiministern Ylva Johansson ett blogginlägg om sin syn på tillståndet i sitt parti. Efter att först ha pekat ut Håkan Juholt som huvudansvarig för de låga förtroendesiffrorna, fortsätter hon med bl a följande:

”Färdriktningen mot ett jämlikt och jämställt samhälle med arbete åt alla och en solidariskt finansierad och väl fungerande välfärd måste alltid vara tydlig. Den socialdemokratiska ideologin och människosynen behövs mer än någonsin som vägvisare för att forma framtiden.
(…) Det [politiken] handlar om ifall man vill ha ett mer jämlikt samhälle med chanser för alla eller om man vill se hur klyftorna fortsätter att öka och hur allt fler unga tappar framtidstron.
(…) Arbetslösheten, de ökade klyftorna, sämre kunskaper i skolan, vanvård och brister i äldreomsorgen, giriga riskkapitalbolag och Europa i allvarlig kris.”

Först måste jag tillåta mig att uttrycka en förbehållslös förundran över bristen på skam som måste finnas i denna Johanssonska kropp. Nå, ovanstående skriver hon trots att hon själv direkt kan förknippas det som skett och Socialdemokraternas nyliberala urspårning under 90-talen. Det var ju Kjell-Olof, Göran, Erik Å (nuvarnade maken), Thomas Ö, Thomas B, Lars S, Björn R, m fl. och! Ylva som bäddade för just ett mer ojämlikt samhälle, de ökade klyftorna, ökad ungdomsarbetslöshet så att unga tappat framtidstron, sämre kunskaper i skolan, vanvård och brister i äldreomsorg, öppnandet för giriga riskkapitalbolag och för ett Europa i allvarlig kris.

Ännu en paradformulering i blogginlägget är följande:

”(…) Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls.”

Men om detta inte ett konkret ord, endast en vag antydan om att bara man blir av med Håkan Juholt och istället får in en lojal ”förnyare” ur det egna gänget skulle utvecklingen kunna vändas.

Nej Ylva! Mycket få tror längre att detta är möjligt. Er gamla politik måste brytas. Socialdemokraterna måste tydligt stå för det som faktiskt Håkan Juholt försökt sätta ord på, det som du försökte göra till ditt ovan.

Drevet är nu igång igen i pressen. Några axplock: Epressen 1, Expressen 2, SvD Ledarblogg, SvD, AB

Några socialdemokrater som försöker hålla emot på sina bloggar: Bror Perjus, Bengt Silfverstrand

PS. Just nu har ca 100 kommentarer inkommit på hennes blogginlägg. Jag ögnade igenom och uppskattar att knappt 10 % är positiva, medan resten ser hennes inhopp som öppet svek, hyckleri, eller som dimridåer för att dölja sin egen skuld till dagens S-situation.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , mer om Ylva Johansson på lindelof.nu