
August Malmströms bild är hämtad från Wikipedia. Den visar de stackars fattiga barnen som strider om den utkastade grindslanten från de rika som just passerat genom grinden.
Barn är behjäransvärda. Utsatta barn – barn som inte har tillgång till livets nödtorft – kan alla känna medlidande med. Hur barn (och gamla) har det är ett mått på samhällets kvalité. Därför pekar politiker gärna ut barns problem när de vill samla röster. Därför har man uppfunnit begreppet barnfattigdom. Men bryr de sig egentligen? Och, döljer inte det oemotståndliga begreppet barnfattigdom något annat?
Rädda Barnen har påpassligt publicerat en undersökning som säger att nästan en kvarts miljon av Sveriges två miljoner barn lever i fattigdom. Andelen fattiga barn har ökar med 10% sedan 2004. Man stöder sig på forskning som visar att ”barn till socialbidragstagare, arbetslösa och låginkomsttagare är fattigare än barn till rika högutbildade med fasta arbeten” och att ”barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll löper tre gånger så stor risk för att bli utsatta för våld i hemmet av en vuxen, och 50 procent större risk för att bli utsatt för mobbning i skolan.”
Men, är detta alls förvånande och är det över huvud taget förnuftigt att peka ut barnen som det stora problemet? Barnen lever i sina sociala sammanhang där de allmänna levnadsvillkoren blivit svårare de senaste decennierna. Risken är att man endast ser kommunalsociala myndigheter, med särskilt ansvar för att fånga upp utsatta barn, som nycklarna till en minskad barnfattigdom. Man hamnar lätt i välgörenhetsfällan, medan problemet i själva verket är mycket större.
Fattiga barn har fattiga föräldrar. Fattiga föräldrar är ofta arbetslösa och hamnar lättare i missbruk, kriminalitet, bråk och våld. Enda sättet att hjälpa fattiga barn är att ge fattiga föräldrar trygga arbeten, rimliga löner och bra bostäder. För det behövs en politik som inkluderar alla människor – inte bara en välgörenhetspolitik för fattiga barn. Alltså talet om barnfattigdom döljer det stora sammanhanget där antalet arbetslösa och därmed fattiga människor ökar. Det var det snickare Sillén predikade om när välgörenhetstanterna kom till Vita bergen på ett inspektionsbesök.
Borgerliga rättslösa kvinnor runt förra sekelskiftet, som ibland engagerade sig i välgörenhetsprojekt, isolerades ännu oftare i onyttig sysslolöshet och utvecklade ibland obegripliga beteenden. För att förstå vad som var orsaken studerade Freud och andra medicinska experter de märkliga symptomen ”rent vetenskapligt”. De kom till slut fram till diagnosen ”hysteria” (livmoder på grekiska). Man kom också fram till vad som betraktades som adekvat behandling. Att det oftast var ett djupt mänskligt behov (sexualiteten) som var otillfredsställt, kunde dessa manliga experter inte förstå.
Denna gång tycks det vara barn som kommer i kläm. ”ADHD är inte föräldrarnas fel” ropar en ”ADHD-mamma” i en tidningsinsändare. Förvisso inte. Men vad är det då som skapar ADHD? ”ADHD-mamman” utgår självklart från att den allmänt spridda uppfattningen som Gillberg, Kadesjö och andra medicinska experter företräder är vederhäftig och pålitlig, d v s att ADHD är en fysiologiskt betingad (medicinsk) defekt – som framgångsrikt kan och bör medicineras.
Men några uthärdar i sitt tvivel om att det här. Kanske är ADHD istället inducerade ”beteendeavvikelser” i likhet med blyghet, ängslighet, aggressivitet eller nervositet – djupt förknippad med vårt rådande tanke- och samhällsklimat. ADHD kanske rent av är en systemnyttig nödvändig uppfinning för att slippa se själva samhället som orsak – i likhet med ”hysteria”.
Mycket pekar i den riktningen. En undersökning visar klart att ju senare på året barnen råkar ha födelsedag, desto större risk löper de att få diagnosen ADHD. Alltså, ju yngre man är i sin skolklass, desto svårare att hänga med i undervisningen, på det att man må kompensera med att överutveckla verbala, motoriska och självförsvarsförmågor. Om skolan därpå tillämpar en lärargles ”fri, tillåtande och rörlig” pedagogik är sannolikheten ännu större att de sent födda faller ur ramen.
Alltså! ADHD är förmodligen modern ”hysteri” som en följd av pedagogisk och ekonomisk kris, som läkemedelsjättarna tjänar miljarder på. Kanske är det dags att avslöja denna moderna myt.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: barnfattigdom, ADHD, Rädda Barnen, hysteri, Gillberg, Kadesjö, barn








