
Mohamed Omar Àr inte bara islamist. Förra Äret slutade han tvivla och började tro pÄ att svaren finns i en platonsk idévÀrld. Han blev ocksÄ platonist.
Hans nya bok Islamisten, med texter som belyser hans Är 2009 dÄ han blev islamist, men alltsÄ ocksÄ platonsit, Àr rörig men bitvis mycket intressant lÀsning. Han radar upp texterna kronologiskt, men hans stora kÀpphÀstaktiga frÄgor Äterkommer gÄng pÄ gÄng oavsett vad han för tillfÀllet rÄkar ha satt som rubrik. En del material Àr tidigare publicerat i tidningar, men annat har endast stÄtt pÄ hans blogg. DÄ och dÄ lyser hans lysande skrivkonst fram.
Boken faller isÀr i minst fyra delar, liksom denna artikel.
1) Förord och efterord av Omars tvÄ frÀmsta vapendragare.
2) Omars egen berĂ€ttelse om vad som hĂ€nde under hans uppstigande som kulturraket och förvandlingen till “islamistisk sanningssĂ€gare”
3) NÄgra magistrala uppgörelser, med Andreas Malms bok Islamofobi, med tidningen Expo och med prÀsten Michael Mogren.
4) En lÄng rad mer eller mindre intressanta polemiska stycken runt hÀndelserna 2009.
GÄrdvararna
LÄt mig ta dem i tur och ordning. I för- och efterorden hyllas Omar av sina nya gÄrdvarar. Dessa gamla Àrrade kÀmpar, vana att gÄ mot strömmen, vana att vara utskÀllda som dissidenter, lyfter fram sin nye adept och passar in honom i sin egen konspirationsteoretiska vÀrld prÀglad framför allt av antivÀnster och antijudiskhet (vad mÄnga kallar antisemitism) och drar de politiska slutsatser de finner lÀmpliga.
Lasse Wilhelmson skriver i förordet att islamisten Oamr “öppnade ett vattenhĂ„l i den svenska politiska debatten, i vilken frĂ„gor som rör judar, judendom, sionism och det som brukar kallas ‘Förintelsen’ helt plötsligt debatterades, frĂ„n att tidigare ha varit tabu.” Det hĂ€r stĂ€mmer knappast. Det har inte underlĂ€ttat debatten om staten Israel och sionismen, vilket borde vara fokus för en PalestinavĂ€n. Det har istĂ€llet skĂ€rpt motsĂ€ttningarna mellan grupper av PalestinavĂ€nner med olika utgĂ„ngspunkter, vilket gynnat sionisterna. Det visar dĂ€remot att Omar tappade fotfĂ€stet i frĂ„gan om kolonialismen och imperialismen och dess betydelse för konflikterna i VĂ€stasien och fĂ„ngades av spekulativa teorier om ras och religion som utvecklingens viktigaste motor. Det Ă€r förresten en liknande utveckling som Lasse Wilhelmson sjĂ€lv genomgĂ„tt – Ă€ven om han Ă€nnu inte kallar sig islamist. SĂ„ det Ă€r klart att han gillar Omars omsvĂ€ngning.
Lasse Wilhelson har personligen fĂ„tt betala ett högt pris för sin egen omsvĂ€ngning frĂ„n upplysningsvĂ€nster till antivĂ€nster, judendomskritiker, förintelserevisionist och en viss besatthet av hemliga sĂ€llskaps styrning av vĂ€rldens affĂ€rer. Han slĂ„ss nu för sina nya Ă„sikter och blir dĂ€rför utstött ur alla sammanhang dĂ€r dessa hans Ă„sikter anses som icke rumsrena. Han kĂ€nner sig förföljd och stoppad och oroar sig till och med för sin personliga sĂ€kerhet. Kretsen runt Wilhelmson och Omar ser sig som “de utstöttas gemenskap”. Jag ser deras Ă„sikter som mĂ€rkliga, dumma och ibland farliga. Men det Ă€r mycket viktigt att diskutera med dem och inte hetsa mot dem. De har sin fulla rĂ€tt att framföra sina Ă„sikter – inom yttrandefrihetens grĂ€nser. NĂ„gra martyrer ska vi inte bidra till att skapa.
I ett pompöst efterordet lĂ€gger Sverige frĂ€mste “Förintelserevisionist”, Lars Adelskogh ut texten om Omars messianska betydelse. Han ser boken Islmisten som “inte ens i första hand en bok. Den Ă€r en handling.” Han frĂ„gar sig sedan om Islamisten dĂ€rför rent av liknar Nya Testamentet, Koranen och Onkel Toms stuga, och svarar ja pĂ„ sin egen frĂ„ga. Han blĂ„ser dĂ€rmed upp Omar till nĂ„got motbjudande helgonlikt, vilket förstĂ„s Ă€r ett hot mot Omars egen sjĂ€lvbild. Med sĂ„dana vĂ€nner behöver han sannerligen inga fiender. Han blir av detta i de flestas ögon en ren kalkon.
Adelskogh ser numera islam som botemedlet mot …
“samhĂ€llets nuvarande onda, hur lite liberasterna Ă€n vill medge det.” Vidare menar han att “kristendomen tappat sin kraft och skillnaden mellan kristendomen och islam Ă€r inte större Ă€n att katolska teologer hela medeltiden igenom sĂ„g ‘Mohammeds lĂ€ra’ icke som en egen religion utan som en heresi [kĂ€ttersk riktning] inom kristendomen, nĂ€rmare bestĂ€mt arianismen uppstĂ„nden i en arabisk klĂ€dnad.” Han konstaterar sĂ„ att “islam dĂ€rmed borde ligga det nordiska eller germanska kynnet nĂ€rmare Ă€n den renlĂ€riga kristendomen.”
I valet mellan politisk islam och den “politiska judendomen” bör vi svenskar enligt Adelskogh vĂ€lja islam, pĂ„ grund av att islam
“aldrig visat minsta vilja att bryta ned vĂ„ra hĂ€vdvunna vĂ€rden: vĂ„r traditionella samhĂ€llsform, vĂ„ra familjemönster, mannens och kvinnans natur- och kulturgivna skilda roller, den normala kĂ€rleken mellan könen, vĂ„r kĂ€rlek till fosterlandet.”
Han avslutar med att svara pĂ„ profeten Mohammeds frĂ„ga; “Har ni dĂ„ inget förstĂ„nd?” och svarar:
“Mitt förstĂ„nd Ă€r sĂ€kerligen ringa pĂ„ mĂ„nga verkligt viktiga punkter”
Sannerligen! SÄ Àr det uppenbarligen. Denna blygsamhet hoppas jag Àr Àrligt menad och inte ett uttryck för nÄgon slags skenhelighet.
NÄ, om Lars Adelskogh inte ska föras till facket gammelsvensk nostalgifascism, sÄ för i alla fall namnet tankarna mig till August Bondesons romanfigur, den halvbildade skollÀraren John Chronschough.
Omars berÀttelse
SĂ„ till Omars egen berĂ€ttelse om hur han gjorde kometkarriĂ€r i kultursvĂ€ngen och hoppade av med buller och bĂ„ng. Den Ă€r den intressanta delen av boken. Den kunde blivit en bra roman. För mig Ă€r den sĂ€rskilt spĂ€nnande eftersom Omar och jag diskuterade det mesta redan dĂ„ det pĂ„gick. MĂ„nga gĂ„nger skrattade vi tillsammans över hur kulturens – med stort K – företrĂ€dare Ă„made sig för blatten som kunde skriva och tala svenska. Det kittlade. Behovet av Omar var omĂ€ttligt, som jag skrivit i en tidigare bloggrubrik.
Bilden Omar gav vĂ„ren 2009 om sin omvĂ€ndelse var att han lurat alla och spelat en roll som poet och kulturnisse. Jag trodde aldrig pĂ„ den och den Ă€r inte heller sĂ€rskilt framtrĂ€dande pĂ„ de 56 sidor som hans egen berĂ€ttelse upptar. PĂ„ sidan 12 skriver han att han lĂ€mnade kulturetablissemanget efter att ha “tappade tron pĂ„ dem”, vilket Ă€r nĂ„got helt annat Ă€n att medvetet ha spelat en narrroll.
Han ger en fin bild av tidig egen religiositet:
“Livet vi lever Ă€r sĂ„som en dröm, tĂ€nkte jag. NĂ„gon drömmer mig. Min hörsel förstĂ€rktes pĂ„ ett mĂ€rkligt sĂ€tt sĂ„ att jag för ett intensivt ögonblick kunde höra ‘drömmares’ andetag överallt, och inuti mig sjĂ€lv.” Eller det hĂ€r: “Som barn visste jag ju inte att Ă€ven vuxna inte förstĂ„r, att de liksom barnen Ă€r ensamma med sina tankar och kĂ€nslor.”
Men pÄ annan plats tar den retoriske hantverkaren över och svÀvar ivÀg i följande koketta efterkonstruktion:
“Jag har försökt söka mig tillbaka genom medvetandets mĂ„nga lager … Jag Ă€r dock medveten om att den absoluta vissheten om Gud aldrig kommer att nĂ„ oss efter döden. Livet Ă€r en dröm och döden ett uppvaknande.”
Vi gjorde tidskriften Minaret tillsammans första Äret. Omar var redaktör och jag skötte det praktiska, redigering, layout, produktion och register. Det gick som smort Ànda tills jag begÀrde ut den ersÀttning vi kommit överens om med Abd al-Haqq Kielan pÄ Islamiska samfundet som plötsligt inte kÀndes vid vÄr uppgörelse. Har skrivit om detta en gÄng tidigare. Jag försökte efter detta fÄ Omar att koppla loss frÄn Kielan och hans organisationer för att i framtiden inte förlora sin trovÀrdighet. Jag sÄg det som oundvikligt att Kielan skulle avslöjas som skojare. Men Omar fortsatte att smila mot Kielan och prata skit bakom hans rygg. Ett ett ganska snaskigt beteende för en muslim förmodar jag. Och vad han sa till Kielan om mig kan jag bara gissa, men det var sÀkert nÄgot lÀmpligt bete för Kielan, han gillade inte mig, jag var ju vÀnster.
Nu tar Omar heder och Ă€ra av Kielan och berĂ€ttar om dennes bidragsfiffel, hans indolens och politiska kontroll av Minaret. Det borde han gjort tidigare. Sanningen Ă€r nog att han var alltför fĂ€st vid sitt redaktörskap för Minaret som gav honom tilltrĂ€de till de kulturella finrummen. IstĂ€llet har jag nu förpassats till kategorin “golbögar”.
Under mĂ„ngkulturĂ„ret 2006 Ă„kte han pĂ„ turnĂ© med judinnan Susanne Levin. Det hĂ€r tyckte han inte om. Skildringen i boken stĂ€mmer vĂ€l med vad han berĂ€ttade för mig nĂ€r den pĂ„gick. Han kĂ€nde sig utnyttjad och upplevde henne som en falsk grĂ„terska. Hans kĂ€nslomĂ€ssiga reaktion Ă€r fullt begriplig, men slutsatsen – “Det var nu, nĂ€r jag sĂ„g hur den anvĂ€nds, som jag första gĂ„ngen pĂ„ allvar började tvivla pĂ„ ‘Förintelsen’” – Ă€r sakligt sett helt irrelevant. Han skriver pĂ„ sidan 30 att han pĂ„ den tiden inte kĂ€nde till “judendomens sanna vĂ€sen”. Jag tror verkligen att nĂ„got slags “uppvaknande” hĂ€r tog sin början.
Han kom Àven i kontakt med teatern och inbjuds att skriva en pjÀs till Gottsundateatern, men kommer inte överens med teaterns konstnÀrlige ledare. Omar vill att den ungdomlige huvudpersonen efter strul med droger och kriminalitet ska finna vÀgen till sanningen och livet via islam, medan teaterledningen vill att huvudpersonen ska finna sanningen och livet via sekularisering, kvinnlig frigörelse, fri sex före Àktenskapet och vÀsterlÀndsk demokrati. Av detta blir det inget, bara en stor besvikelse hos Omar.
I minglet pÄ en premiÀr pÄ Uppsala stadsteater blir han vÀnligt bemött av sjÀlvaste teaterchefen
“högsta hönset ĂąâŹÂŠ Stefan Böhm (f. 1942). Böhm Ă€r jude, och bĂ„de han och hans hustru, judinnan Jeanette Gentele, har donerat pengar till den sionistiska orgaisationen Judiska Nationalfonden – Keren Kajemet”,
som om detta skulle bevisa nÄgot. Hans kÀlla Àr okritiskt Ahmed Ramis Radio Islam.
Den 4 december 2007 (Omar har förvÀxlat datum till den 12/4) strax efter uppstÄndelsen med Jyllandspostens Mohammedteckningar, ringede Omar mig och frÄgade om jag ville följa honom pÄ ett möte pÄ Stadsteatern samma kvÀll. Det skulle bli nÄgon slags radiosÀnd debatt om yttandefrihet. Omar hade tackat nej att sitta i panelen, men ville ÀndÄ gÄ dit.
Vi hade redan tidigare varit pĂ„ ett “samtal inför publik” mellan Morten Narrowe, Abd al-Haqq Kielan och Omar pĂ„ Uppsala Stadsteater. Det skulle slĂ„s broar mellan judendom och islam. DĂ€r trĂ€ffade vi ocksĂ„ Stefan Böhm, som tecknade en prenumeration pĂ„ Minaret. Samtalet blev inte sĂ€rskilt brobyggande, men allt Ă€r mycket civiliserat.
Om det hÀr mötet har jag ocksÄ skrivit. Omar och jag talade om mötet dÄ, och var mest upprörda över folkpartisten Cecilia Wikströms mÀrkliga hantering av begreppet yttrandefrihet.
I boken drar nu Omar helt nya slutsatser. Han skriver:
“SjĂ€lvklart sades inget om alla de författare och forskare som sitter inlĂ„sta i Europa för att pĂ„ vetenskapliga grunder har kritiserat den officiellt pĂ„bjudna myten om den sĂ„ kallade ‘Förintelsen’ med stort F. Inte heller sades nĂ„got om hĂ€xprocessen mot radiomannen Ahmed Rami, som fick sex mĂ„naders fĂ€ngelse för att ha kritiserat judendomen och sionismen.”
Ingen stÀllde de frÄgorna, inte Omar heller. Han konstaterar ocksÄ att skÄdespelaren Etienne Glaser Àr jude, som om det skulle ha nÄgon betydelse. KÀlla Äterigen Ahmed Rami.
Man ser Àven en annan viktig sida av Omar i denna berÀttelse, hans djupa kulturkonservatism. Den har funnits hela tiden. I min kritik av skolan, i Jan Myrdals kritik av det svenska kulturetablissemanget, i diskussionen om feminismens mÄnga förlöpningar mm, finns ett kulturkonservativt drag, som Omar inte hittade pÄ annat hÄll inom vÀnstern. DÀrför tydde han sig till oss i FiB. Han blir salig nÀr han finner Tage Lindbom, arbetarrörelsemannen som blev konservativ och till slut mohammedan.
Hela boken inleds med en berÀttelse om ett möte med den gamle mannen Augustin Mannerheim, lyriker, psalmdiktare, friherre, godsÀgare och förstÄs Àrkekonservativ. Omar blir djupt berörd av mötet och formulerar inspirerat en slags programförklaring:
“För mig var han Ă€ndĂ„ en levande lĂ€nk till en svunnen mĂ€nskligare tid, innan Sverige och svenskarna blivit förstörda av sekularisering, sociala experiment och könsrollernas upplösning.”
HÀr stiger drömmaren Omar fram, som lÀngtar tillbaka till de eviga vÀrdena, till sanningen som funnits dÀr under ytan sedan tidernas begynnelse.
Magistrala uppgörelser
Han Àgnar 18 sidor Ät ett vÄldsamt angrepp mot Andreas Malm och hans bok Hatet mot muslimer. För Omar har nu judendomen blivit ondskan i Palestina och islam dess gudomliga rÀddning. Andreas Malms ganska traditionellt okomplicerade vÀnstersyn pÄ konflikterna blir nu utsatt för Omars islamistiska kanonad. Han hatar nu Àven allt som Àr vÀnster eftersom vÀnstern ocksÄ Àr en judisk skapelse.
Men han finner Àven Malms svagheter pÄ flera punkter. Exempelvis Àr islamofobin inte bara ett borgerligt eller högerextremt fenomen. Inte heller bör man som Malm gör avfÀrda alla tvivel pÄ att en eller annan hund kan ligga begraven under de kollapsade tvillingtornen pÄ Manhattan. Malms okritiska knytning till iranska vÀnsterkretsar, d v s programmatiska motstÄndare till nuvarande regimen i Iran Àr Ànnu en svag punkt som Omar skickligt blottlÀgger.
Ănnu ett föremĂ„l för Omars kritik Ă€r Malms blindhet för möjligheten av att se en koppling mellan islamofobi och sionismen. Omar skriver:
“Ingen som studerar islamofobi kan undgĂ„ att upptĂ€cka dess kopplingar till sionismen. Det Ă€r dĂ€rför anmĂ€rkningsvĂ€rt, nĂ€r i en ansprĂ„ksfull bok om islamofobi, skriven av en kĂ€nnare av Palestinakonflikten, ingen analys av dess kopplingar görs.”
HÀr har han faktiskt en poÀng.
Herrar Malm och Omar Àr tvÄ hetsporrar som idag borde grÀva ner stridsyxan och försöka enas om en vettigt formulerad Palestinasolidaritet, men det Àr knappast lÀngre tÀnkbart. Vem tjÀnar pÄ deras fÀktande kan man frÄga?
En mer problematisk uppgörelse Àr den med tidningen Expo. HÀr blir förekomsten av judiska personer i kampen mot rasismen, som Àr Expos mission, bevis nog. Visserligen prickar han in samma svaghet hos Expo som hos Andreas Malm, d v s att staten Israel och sionismen inte kan diskuteras i termer av rasism. Detta trots att det idag Àr nÀrmast standard att pÄtala den israeliska statens apartheidkaraktÀr.
Men för Omar har det nu gĂ„tt över styr. Judendomen i sig Ă€r skuld till allt. Eftersom juden Robban Aschberg Ă€r ansvarig utgivare för Expo och att denne varit aktiv i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), ses ett rakt samband med dennes farfar “den judiske bankiren Olof Aschberg (1877 – 1960), Ă€ven kĂ€nd som ‘Lenins bankir’ eller den ‘röde bankiren’.” SĂ„ mĂ„las ett judiskt nĂ€tverk upp bakom Expo som leder fram till rena absurditeter som judisk kannibalism och att “den judiske bosĂ€ttaren Baruch Goldstein under den judiska högtiden Purim gick in i en moskĂ© i Hebron och sköt ner 50 bedjande muslimer.” Det hĂ€r Ă€r ren rappakalja.
Omar gav tillsammans med prÀsten Michael Mogren ut boken Vem Àr du?, en brevvÀxling som skulle vara en sansad dialog mellan en troende kristen och en troende muslim. Den blev inte bra. Omars moralkonservatism kunde inte lÀngre tyglas. Han gled undan Mogrens frÄgor med koranencitat. Boken slutfördes frÀmst för att författarna skulle fÄ ut sina arvoden. Han fick samma problem med den svenske prÀsten Mogren som tidigare med judinnan Susanne Levin.
I ett kort kapitel gÄr han till attack och beskyller Mogren för att ljuga om sin frÀlsare Jesus Kristus och den Heliga Skrift.
“DĂ„ kan man inte förvĂ€nta sig hederlighet mot sin nĂ€sta. Han Ă€r en aktiv gaylobbyist, en syndfull verksamhet som gĂ„r tvĂ€rt emot Bibelns lĂ€ra, vilket ingen teolog i vĂ€rlden, hur listig och vĂ€ltalig han Ă€n Ă€r, kan prata bort. Fagra ord och slughet kan förvĂ€nda synen pĂ„ godtroget folk för en tid men aldrig göra sodomi till en dygd, en styggelse för det sunda förnuftet, instinkterna, samvetet och alla vĂ€rldens heliga skrifter.”
Fagra ord för att förvÀnda synen pÄ de godtrogna? Ibland fÄr man sin slungade bumerang tillbaka mitt i magen.
Ăvriga artiklar
Bokens 324 sidor rymmer förutom ovanstÄende en lÄng rad artiklar om annat frÄn Äret 2009. Den lÄnga intervjun frÄn Nationell Idag (Nationaldemokraternas tidning) upptar inte mindre Àn 32 sidor. LÀser man den fÄr man en god sammanfattning av Omars mycket speciella tankevÀrld.
RÀtt mycket upptas av hans pÄ senare tid underdÄniga hÄllning till den islamiska republiken Iran. Han ser det som sin heliga plikt att i vÄtt och torrt försvara mullornas Iran. Kritisk distans till denna regim blir en hÀdelse.
Artikeln om hur han lÀmnade svenska Pen Àr fortfarande lÀsvÀrd liksom kritiken av Ranstorps undersökning av islamismen bland ungdomar i RosengÄrd. De Àr smÄ retoriska mÀsterverk. FÄ besitter en sÄn polemisk förmÄga idag.
Vad som dÀremot helt saknas i hans analyser Àr ekonomiska resonemang. Arbetets vÀrde och arbetsts betydelse för mÀnniskors liv Àr ocksÄ helt frÄnvarande. Dessa ting finns inte i hans tankevÀrld. Historia intresserar honom mycket lite. Det förgÄngna Àr liksom höljt i gudomlig mystik.
Avslutning
Ăven Profeten Mohammed hade nog sina tvivel om hur man skulle tĂ€nka och förklara mĂ€nniskans existens och vandringar hĂ€r pĂ„ jorden. Redan 1000 Ă„r före honom hade Platon och Protagoras tvistat om den saken, vilket sĂ€kert Profeten Mohammed var vĂ€l medveten om. Visserligen föddes Platon sju Ă„r efter Protagoras död, men de kan i ett historiskt perspektiv ses som samtida. Platons ogillade agnostikern ProtagorasÂŽ skepticism, tvivel och dennes devis: MĂ€nniskan Ă€r alltings mĂ„tt … Platon menade att den sinnesupplevda verkligheten endast Ă€r en skenbild eller skuggbild av den Ă€kta verkligheten som Ă€r oförĂ€nderlig och sann, den som han kallade för idĂ©vĂ€rlden.
Nu 1500 Är senare Àr den diskussionen fortfarande fullt levande. Bland annat finns den i botten pÄ Omars och mitt numera offentliga meningsutbyte. Mohamed Omar företrÀder Platon och och jag Protagoras. Omar söker sig till sin sanna idévÀrld (Profeten Mohammeds och Koranens) medan jag tvivlar vidare och fortsÀtter stÀlla skeptiska frÄgor.
Omar hamnade i kris under 2009 och orkade inte lĂ€ngre med tvivlet. Han lĂ€mnade mĂ€nniskans sinnesupplevda verklighet och vĂ€nde sig till högre makters Ă€kta verklighet och sökte efter svaren pĂ„ de stora svĂ„ra frĂ„gorna. Han blev islamist och Platonist och naglade fast sig i sin “Ă€kta verklighet”. För mig förlorade dĂ„ umgĂ€nget sin intellektuella spĂ€nst dĂ„ han slutade tvivla och istĂ€llet började slĂ„ i Koranen för att finna svaren.
Nu marscherar han trosvisst som en rebell ut i tomheten. SÄ gjorde Àven i Uppsalarebellerna 1968 nÀr de slutade tÀnka sjÀlva och började slÄ i Maos röda smÄ böcker för att finna svaren.
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Michael Mogren, Lasse Wilhelmson, Lars Adelskogh, Islamisten, Andreas Malm, förintelsen, Mohamed Omar, judendom