1917 (13) Stalin mellan Kamenev och Lenin

Lev Kamenev, Josef Stalin och Vladimir Lenin

Söndagen den 12 (25) mars återvände tre bolsjevistiska tungviktare till Petrograd från sina förvisningsorter i Sibirien: Lev Kamenev, Josef Stalin och Matei Muranov. Stalin behöver troligen ingen närmare presentation. Han var vid denna tid 39 år gammal och hade, efter en kort period som meteorologassistent i Tiflis i över 15 år varit yrkesrevolutionär för det bolsjevistiska partiet. Lev Kamenev, 34 år, hade arbetat lika länge för partiet som Stalin. Matei Muranov, 44 år och  ukrainare, var den som skulle överleva dem bägge. Han dog 1959 vid 86 års ålder efter en lång och trogen tjänst i partiet.

Partitidningen Pravdas nya linje
De tog genast kommandot över Pravda och vad som sedan hände har varit föremål för mycken debatt. Tidningens politiska linje lades nämligen om med nästan 180 grader. Istället för kamp emot kriget och regeringen, gällde nu en ”vänligt pådrivande” roll, gärna i samarbete med mensjevikerna. I den mån regeringen agerade i folkflertalets intresse skulle den få bolsjevikernas stöd . . . osv.

Stalin skulle sju år senare, under sin polemik emot Trotsky, göra en försiktig självkritik för sitt och den nya redaktionens agerande:

Majoriteten av partiet trevade sig fram mot denna nya inriktning. Den antog politiken att genom sovjeterna pressa den provisoriska regeringen på frågan om fred och vågade inte att direkt utgå från den gamla parollen om proletariatets och böndernas diktaturen till den nya parollen om all makt till sovjeterna. Syftet med denna halvvägens politik var att göra det möjligt för sovjeterna att bli klar över den provisoriska regerings faktiska imperialistiska karaktär på grundval av konkreta fredsfrågor och på så sätt rycka bort Sovjeterna från den provisoriska regeringens inflytande.

Men detta var en djupt felaktig inställning, ty den gav upphov till pacifistiska illusioner, matade försiktighetens kvarn med spannmål och hindrade massornas revolutionära utbildning. Vid den tiden delade jag denna felaktiga ställning med partikamrater men övergav det helt i mitten av april, när jag anslöt mig till Lenins [april]teser.

Det kan sägas att det inte var underligt att bolsjevikerna, som av tsarismen skingrats i fängelser och förvisning och först nyligen fått möjlighet att samlas från alla delar av Ryssland, inte var i stånd att omedelbart bestämma sin kurs. Kamenev, Stalin och Muranov hade inte kunnat i sin fångenskap få del av Lenins brev och direktiv. Men hade det behövts? De visste ju så innerligt väl hans inställning till kriget, borgare och mensjviker. Om inte så hade Molotov och Lenins systrar kunnat upplysa dem.

En medvetet ny linje
Nej, vad som kom att stå i Pravda efter redaktionsbytet, var ett medvetet uttryck för en ny linje. Den skulle visa sig felaktig, men när den kom till var den inte orimlig. Kamenev, Stalin m.fl. kände folkstämningen. De visste att många var trötta på kriget och ville ha ett slut på det. Men de visste också att att nu, i mars 1917, var den överväldigande majoriteten av folket entusiastiskt inställd på att föra kriget till ett segerrikt slut.

Ryska gerillasoldater under Napoleons invasion 1812.

När världskriget bröt ut sommaren 1914 pågick mycket allvarliga klasskonflikter i Ryssland.  Men i och med Tysklands krigsförklaring kom alla protester, strejker och demonstrationer att upphöra som genom ett trollslag. Nu ville alla delta i försvaret av Moder Ryssland, just som man gjort 1812. Den stora besvikelsen och vreden kom när tsarregimen ville behålla kriget som ”sitt”, för att efter de stora förväntade segrarna kunna stärka sin prestige och makt.

Sedan dess hade krigsledan tilltagit, men den dominerande inställningen bland folk var att nu, med det inkompetenta tsarväldet bortsopat, skulle äntligen kriget kunna föras på ett professionellt sätt. Lenin ansåg ju som bekant inte detta.

Hade Lenin tappat kontakt med verkligheten?
Men vem var han, Lenin, egentligen? En gammal (47 år!) förgrämd fanatiker som satt nere i Schweiz och bombarderade sina anhängare med förflugna idéer. Sedan sekelskiftet hade han knappast varit i Ryssland.  Vad visste han om de folkliga stämningarna?  Så den unge Kamenev (34) satte sig ner och skrev en egen ledare i Pravda. Dagen innan hade arbetar- och soldatrådet (sovjeten) i Petrograd satt samman ett eget manifest ställt till ”folken i hela världen” där de uppmanades att följa ryska folkets exempel och kasta av sig sitt halv-auktoritära oket.

Petrogradsovjetens manifest i all världens folk den 14 (27) mars 1914. Den är inte ”leninistisk”, och jag överlämnar till läsarna som en hemläxa, att avgöra om den är i huvudsak bra eller dålig. (Klicka för att få en mer lättläst version).

Under debatten om manifestet i sovjetförsamlingen, befarade en del talare, att fienden kunde tro att Ryssland var svagt och ur stånd göra motstånd. Den ledande dumaledamoten, socialdemokraten och sovjetpresidenten Nikolaj Tjcheidze (alt. Chkheidze Cheidze) sade då:

Vårt förslag är icke en orealiserbar dröm ty vi vänder oss till tyskarna med vapen i hand. Om tyskarna negligerar vår appell ska vi kämpa till sista blodsdroppen för vår frihet. Vi lägger fram vårt förslag med vapen i hand och vårt upprop innebär alls icke att vi är trötta eller ber om fred. Vårt manifests paroll är: Ned med [kejsar] Wilhelm!

Tjcheidzes kommentar gick ut i all världens tidningar (se t.ex. DN, SvD och UNT 30 mars). När Lenin läste det i någon av sina schweiziska tidningar fnyste han bara:

Detta är rena smörjan!

Mensjeviker och socialrevolutionärer var radikala i ord, men inte i handling. De har kallats grönsaksätande tigrar, medan bolsjevikerna var köttätande tigrar.

Kamenevs ledarartikel
Sovjetens manifest publicerades i deras tidning Izvestija, (Nr. 15) nästa dag, den 15 (28) mars och var säkert i harmoni med folkstämningarna. Kamenev hade alltså tillgång till den, när han satte sig ner och skrev sin krigiska ledare Utan hemlig diplomati i Pravda nr 9 (15/28 mars):

Soldaterna, bönderna och arbetarna i Ryssland, som gick i krig och och underkastade sig den nu försvunna tsarens övertag har befriat sig, tsarens banderoller har ersatts av revolutionens röda banderoller!

När en armé står emot en armé, skulle det vara den mest absurda politiken att föreslå en av dem att lägga ner sina vapnen och gå hem. Detta skulle inte vara en fredspolitik utan en slavpolitik, som skulle förkastas med avsky av ett fritt folk.

Nej, vi står kvar i våra ställningar, vi kommer att svara på kula med kula och granat med granat. . . . En revolutionär soldat eller officer, som har kastat av sig tsarismens ok, kommer inte att överlämna sin skyttegrav till en tysk soldat eller officer som inte har samlat mod att avkastat sig sin egen regerings ok. Vi får inte tillåta att någon av revolutionens militära styrkor kommer i oordning! …. Ryssland är bunden av allianser till England, Frankrike och andra länder. Det kan inte handla om fredsfrågor utan dem.

Vår paroll är: press på den provisoriska regeringen i syfte att förmå den att öppet, inför hela världsdemokratin, omedelbart träda fram med försök att förmå alla krigförande länder till omedelbara förhandlingar om sättet att sluta världskriget.”

När Lenin vid sin återkomst till Petrograd träffade Kamenev, hade man kanske väntat sig, att han skulle ge honom en utskällning. Men allt han lär ha yttrat, med ett ironiskt leende var:

Vad är det du har skrivit i Pravda?

Kamenevs ledare uppmärksammades i Sverige med en notis i Dagens Nyheter den 3 april 1917.

Ty det hade inte behövts någon leninsk utskällning för att få Kamenev att tänka om. Det väckte nämligen enorm sensation, att det bolsjevistiska huvudorganet ställde sig fullständigt på de moderata socialistpartiernas ståndpunkt i fredsfrågan, inte visade någon förståelse för folkets fredslängtan och inte manade till kamp emot regeringen. Nyheten nådde till och med Sverige (som på den tiden verkade ha haft en tidningsjournalistik vida överlägsen dagens).

En rätt framstående bolsjevik, Sjljapnik, skildrar hur Kamenevs artikel mottogs i sovjetkretsar:

Den 28 mars, den dag då första numret av den reviderade Pravda kom ut, var en glädjedag för försvarsivrarna. Hela Tauriska palatset genljöd av nyheten: de moderata bolsjevikerna hade segrat över extremisterna. I sovjetutskottet mottogs vi av giftiga leenden. Det var första och enda gången Pravda skördade beröm av krigspatrioter av värsta sort.

I fabrikerna väckte Pravdaartiklen häpnad hos anhängarna av vårt parti och hos dem som sympatiserade med vårt parti, och sarkastisk tillfredsställelse bland våra motståndare. Partiets Petrogradkommitté, partiets centralkommitté och Pravdas redaktion fick många förfrågningar. Vad hade inträffat? Varför hade vår tidning övergivit bolsjevikpolitiken för att följa krigspatrioterna? Då arbetarna hörde att tre tidigare redaktörer för Pravda tagit ledningen av tidningen, krävde de att de skulle uteslutas ur partiet.

Stalin intog mellanställning
Men bolsjevikerna var delade. Alla tyckte inte som Lenin nere i Zürich. Stalin intog en försiktig attityd i sin första artikel i Pravda den 14 (27) mars, om att arbetare och bönder, genom det bolsjevistiska partiet, borde sluta upp bakom Petrograds sovjet. Inget om kamp emot den nya regeringen eller ”fred till varje pris”.

I sin andra artikel, om kriget, skriven efter Kamenevs ledare, bestrider Stalin påståendena att revolutionen hotas av utländska styrkor, som i Frankrike 1792. En bättre jämförelse vore Frankrike 1914, ty kriget är inte ideologiskt, utan imperialistiskt. Han berömmer det manifest som Sovjeten publicerade dagen innan (se ovan) och hävdar att bolsjevikerna ska sätta press på den nya regeringen att inleda fredsförhandlingar. Inget om att vägra samarbete med andra partier, inget om kamp emot den nya regeringen och inget om att förvandla kriget till ett revolutionärt inbördeskrig.

Att påstå att de flesta bolsjeviker i Petrograd i mars 1917 ansåg Lenin gammal, out of touch och smått passé, kan tyckas hädiskt. Men när han kom tillbaka till Ryssland den 3 (16) april tyckte många att han verkade spritt språngande galen!


Nästa avsnitt: Mellanstick om internationella kvinnodagen.

  8 kommentarer for “1917 (13) Stalin mellan Kamenev och Lenin

  1. Sven-Eric Holmström
    2017-08-04 kl. 6:49

    Verkar som att det är en skillnad på ”vanligt folks” inställning till kriget 1812 än till det hundra år senare. Det man kan undra är varför Napoleon 1812 inte utnyttjade det missnöje med livegenskapen som rimligen borde ha funnits.

  2. Anders Persson
    2017-08-04 kl. 10:22

    Utan att vara så hemskt insatt i 1812 år invasion kan jag misstänka att hade Napoleon och hans franska rådgivare närt sådana idéer hade de mött motstånd av tre skäl:

    1. De ryska livegna utgjorde ingen politisk rörelse.
    2. Det fanns inte tid att utföra förberedande ”underminerande” politisk verksamhet.
    3. Frankrikes polska, preussiska m.fl. allierade kanske inte hade varit så förtjusta i en sådan politisk agitation.

    Det jag varit rädd för sedan länge är att galenpannorna i USA tror att bara Nato-trupper visar sig på ryskt område kommer de att välkomnas av alla ryssar som ogillar Putin och hans styre. I de flesta av de fall när Ryssland blivit anfallet de senaste 300 åren har det slutat med att man haft ryska trupper i Stockholm, Paris och Berlin. Så bered er på rysk ockupation om 3-5 år …

  3. Håkan Sandin
    2017-08-04 kl. 14:21

    En av de bästa texterna i ämnet fann jag i Sven-Eric Liedmans, Karl Marx en biografi:

    ”Bourgeoisien har överallt där den kommit till makten förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband som band samman människorna med deras naturliga ledare och inte kvarlämnat några andra band mellan människa och människa än det nakna intresset, det känslolösa ‘kontant betalning’.

    Den har dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena.”

    Tydligen såg inte Marx det medeltida mörker som beskrivs av upplysningsfilosoferna.

  4. Anders Persson
    2017-08-04 kl. 19:28

    Det skulle vara bra om Redax som ”Kommentar” bara tog in sådant som verkligen kommenterar det som skrivits i huvudartikeln eller i någon av kommentarerna, och inte släppte in vad som framstår som varande helt utanför, typ H. Sandins citat ovan ur ”Kommunistiska Manifestet”.

  5. Håkan Sandin
    2017-08-05 kl. 6:48

    Anders P!
    Marx text är relevant i relation till ”livegenskapen”. Den ryska februarirevolutionen 1917 var borgerlig och inspirerad av den franska revolutionen 1789.

    Numera är Robespierres skräckvälde ifrågasatt – åtminstone från den synvinkel jag försöker representera i diskussionen – då revolutionen brände kyrkor, mördade nunnor och avskaffade kristendomen som statsreligion; samt mynnade ut i Napoleonkrigen som skapade den tyska nationalismen, vilket i sin tur ledde till två världskrig och ett kallt krig.

  6. Redax
    2017-08-05 kl. 12:27

    Håkan Sandin!
    Dina senaste två kommentarer tar upp saker som inte alls berör APs inlägg. Vill du strata en diskussion om huruvida franska revolutionen t ex ledde till två världskrig måste du återkomma med ett eget inlägg. Håll dig till saken.

  7. Bo Persson
    2017-08-05 kl. 20:24

    Anders P!
    På frågan om varför han inte tog sig an livegenskapen lär Napoleon ha svarat att det berodde på att han var ”legitim”. Jag har också för mig att Jan Myrdal har skrivit om detta.

  8. Mats Larsson
    2017-08-06 kl. 19:59

    För den som har vägarna förbi London kan jag rekommendera utställningen på British Library om de ryska revolutionerna:

    Lenin besökte London sex gånger mellan 1902 och 1911, och åtminstone vid fem tillfällen besökte han British Library, som enligt Lenin hade samlingar som var ”unparalleled”. Utställningen visar hans ansökan från 1902 i original om att få läsrättigheter.

    Utställningen visar böcker och affisher, och filmer från tsarens kröning 1896, den ryska filmens födelse.

    Det är intressant att jämföra propagandaaffischerna från den röda och vita sidan under inbördeskriget. De vitas paroll ”Russia, One and Indivisible” ledde till att de inte fick stöd från de otaliga folken i imperiets randområden. På en målning tänkt för utlandet, pekar general Denikin mot Moskva för att hans trupper ska sätta igång anfallet. De vita truppernas fana är identisk med den nuvarande ryska fanan.

    En magnifik affisch från 1930-talet visar en karta med alla Stalins bidrag vid de olika fronterna i inbördeskriget. I en lite infälld målning ser man Lenin diskutera med Stalin (närmast Lenin), Sverdlov och Dzerzjinskij. Inga problem, på 1930-talet var ju de båda senare sedan länge borta; båda dog en naturlig död.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *