1917 (nr 16) ”Lenin måste vara galen”

Lenins verkliga kampperiod inföll veckorna efter hans återkomst till Ryssland. Detta och om hans första stora tal till partikamraterna berättar här Anders Persson.

En redigering av Mikhail Sokolovs beryktade målning av Lenins ankomst till Finlandsstationen den 3 (16) april 1917. På känt stalinistiskt manér har vi maskerat bort den person Sokolov ohistoriskt placerat bakom Lenin.

Det vore fel att tro, att de flesta av alla de tiotusentals människor, som i Petrograd flockades för att se och höra Lenin efter hans återkomst, stödde hans politiska linje. De flesta kom av nyfikenhet för att se och höra en berömd revolutionär. Bara en bråkdel visste vilken politik han egentligen stod för och av dessa var det bara en bråkdel som höll med honom. Detta visade sig under under morgontimmarna måndagen den 4 (17) mars, då Lenin i bolsjevikernas högkvarter i Ksjesinskajas palats, över en buffé, höll en halvannan timma långt anförande.

Vad han då sa, kom att skaka de närvarande i grunden. Han ignorerade allt som var heligt i rörelsen. Han aktade inte ens för rov att ironisera över det bolsjevistiska manifestet den 15 (28) mars till världens folk och där man uppmanat till socialistisk världsrevolution:

Revolutioner uppmanar man inte till. De stiger ur historiskt bestämda villkor, revolutioner mognar och växer!

Men den största chocken kom när han vände marxistiska ”självklarheter” upp och ner. En av de närvarande mensjevikerna, Suchanov, sa att det var som ”en blixt som skakade och överrumplade inte bara mig, en kättare som av en slump råkade höra det, utan även för de rättrogna, alla utan undantag. Jag kan försäkra att inte en människa i salen hade väntat sig något liknande.”

Det finns, mig veterligt, inget referat av Lenins tal. Men man kan förmoda, att stommen utgjordes av de tio punkter han nertecknat på tåget från Zürich och som några dagar senare skulle bli kända som aprilteserna:

  1. Till kriget, som från Rysslands sida också under den nya borgerliga regeringen ovillkorligen förblir ett imperialistiskt rövarkrig, är även den minsta eftergift åt ”den revolutionära försvarsvänligheten” otillåten.
  2. Det nuvarande läget i Ryssland kräver en övergång från revolutionens första etapp, som förde bourgeoisin till makten, till dess andra etapp, att lägga makten i händerna på proletariatet och de fattigaste bondeskikten.
  3. Inget stöd åt den provisoriska regeringen, vars falska löften, särskilt ifråga om att avstå från annexioner, måste avslöjas.
  4. Eftersom vårt parti i de flesta arbetardeputerades sovjeter befinner sig i minoritet, måste vi kritisera och klargöra felen, samtidigt som vi hävdar att hela statsmakten skall övergå till sovjeterna så att folk skall kunna lära genom erfarenheter.
  5. Vi strävar efter en republik av arbetar-, lantarbetar- och bondedeputerades sovjeter, utan polis och armé och med en ämbetsmannakår som när som helst kunna ersättas, och med löner, som inte överstiger en kvalificerad arbetares genomsnittslön.
  6. All godsägarjord konfiskeras och nationaliseras varvid förfoganderätten över jorden tillkommer de lokala lantarbetar- och bondedeputerades sovjeter.
  7. Alla banker i landet sammanförs omedelbart till en nationalbank, som underställs kontroll av arbetardeputerades sovjeter.
  8. Det är inte vår omedelbara uppgift att ”införa” socialism utan endast att ofördröjligen ställa den samhälleliga produktionen och produkternas fördelning under kontroll av arbetardeputerades sovjet.
  9. Omedelbar partikongress för att ändra partiets program, framför allt om imperialismen och dess krig, om förhållandet till staten samt för att korrigera det föråldrade minimiprogrammet och till slut ändra partiets namn.
  10. Förnya Internationalen, skapa en revolutionär International, en International mot socialchauvinisterna och ”centrum”.

När han slutat satt de flesta tysta, några skrattade nervöst och andra skakade på huvudet.

Lenins vänner och politiska bundsförvanter hade inte svårt att förklara hans totalt orealistiska idéer: han hade ju inte bara varit borta från Ryssland i över tio år, utan han hade ju dessutom av alla ställen valt det idylliska Schweiz — fjärran från vimlets yra.

– Jag är rädd för att det verkar som om han har blivit galen, lär hans hustru ha viskat till en väninna.

Av allt det som Lenin sagt var kanske det mest kontroversiella den andra punkten, om övergången till en socialistisk revolution. Inom ”marxistiska” socialdemokratiska kretsar rådde det så gott som total enighet om att en revolution i ett feodalt land som Ryssland måste ske i två steg: först en borgerlig revolution, som sopar undan feodalismen. Sedan, efter en betydande tidsperiod, då den borgerliga staten kunnat utvecklas fullt ut, var det dags för det andra steget: den socialistiska revolutionen. De marxister som kommit för att lyssna på Lenin, såg alltså som sin uppgift att tills vidare bekvämt fungera som lojal opposition, att övervaka den borgerliga provisoriska regeringen och förhindra att den feodala reaktionen, aristokratin och tsarväldet kom tillbaka. Det var därför det talades så mycket om att enas med mensjevikerna, som hade samma linje.

Lenin var givetvis väl bevandrad i de marxistiska klassikerna, men hävdade att dessa inte ersatte en konkret analys. Och en konkret analys av förhållandena i Ryssland 1917 gav vid handen att bourgeoisien var alltför svag. Den skulle inte kunna stå emot reaktionen, den skulle knappt kunna stå på egna ben.

Då, våren 1917, var det fler än Lenin som såg detta. Den franska ambassadören Paléologue rapporterade hem, att de ledande ryska borgerliga politikernas dagar var räknade. Den brittiske agenten Robert Bruce Lockhart fann, att premiärministern Lvov inte var gjord av ”den väv av vilka revolutionära premiärministrar var vävda”. Samma hjälplöshet och ängslan fann Lockhart hos andra medlemmar av den ”revolutionära” provisoriska regeringen.

Den provisoriska regeringen under Georgij Lvov (1861-1925) med justitieministern Alexander Kerenskij (1881-1970) på sin högra sida och utrikesminister Pavel Miljukov (1859-1943) på sin vänstra. Karikatyr av signaturen ”Kukryniksov” i Pravda vid 20-årsjubiléet 1937.

Kanske var det för att de var outsiders, som Paléologue, Lockhart och Lenin var i stånd att se klarare än vad folket på hemmaplan gjorde? Hursomhelst, utvecklingen inom bara några veckor skulle ge dem rätt – den borgerliga revolutionen kunde inte överleva av sig själv. Men denna måndagsnatt upplevde alla som lyssnade på Lenin, att han totalt isolerat sig intellektuellt och politiskt, inte bara från socialdemokraterna, utan också från sina egna bolsjevistiska partibröder. Kamenev bröt tystnaden med några överslätande ord:

Kamrater, vi må hålla med eller inte hålla med i det som kamrat Lenin sagt. Vi må ha en annan åsikt än han när det gäller den eller den situationen, men hur som haver… kamrat Lenin har kommit hem till Ryssland, vår lysande och erkände ledare av vårt parti, och tillsammans ska vi gå framåt för att möta socialismen.

Med detta bröt sammankomsten upp och alla sökte sig hemåt. Solen hade redan stigit upp i nordost över arbetarkvarteren i Viborgsdistriktet. Lenin och hans hustru, samt hans syster Anna tog vägen mot Sjirokojagatan 52 efter ett mycket långt och ansträngande dygn.

Lenins väg från Finlandsstationen till bolsjevikhögkvarteret i Ksjeskinskajas villa, och därifrån till vad som skulle bli hans hem i tre månader på Sjirokajagatan 52.

Sedan 1926 är Sjirokajagatan (Breda gatan) uppkallad efter Lenin. Markerat med svart är också Pravdas lokal på Mojka 8 samt Tauriska palatset där den provisoriska regeringen och sovjeten samsades om utrymmet. De träd som skymtar på alla målningar av Lenin, när han talar från balkongen på Ksjesinskajavillan, tillhör Alexanderparken.

Nästa avsnitt: Lenin i motvind.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *