1917 (nr 17) Lenin i motvind

Lenins meningsmotståndare i partiet hoppades att han när han väl var tillbaka i sitt hemland så småningom skulle komma åter till sunda vätskor. Anders Persson berättar...

Foto taget tisdagen den 4 (17) april 1917 när Lenin inbjudits tala i Tauriska palatset, säte för både den provisoriska regeringen och arbetar- och soldatrådet (sovjeten). Vad han sade om att fortsätta revolutionen väckte protester.

Lenin fick inte många timmars sömn sedan han den där tisdagsmorgonen den 4 (17) april 1917 kommit hem från mottagningen i Ksjesinskajavillan. På förmiddagen dök det upp en liten partidelegation som ville ha med honom till Tauriska palatset [1]. Där väntade partiets centralkommitté. Den visade sig dock inte ha mycket tid att tala med honom, eftersom de skulle på ett sammanträde med mensjevikerna och fortsätta samtalen om partiåterförening.

Petrograds lokala partiavdelning hade dock mer tid och det är nu Lenin formellt lägger fram vad som skulle komma att kallas för hans aprilteser (se föregående kapitel). Men de vann inget gehör och röstades ner med 13 mot 2. Samma dag avslutades sovjeternas veckolånga all-ryska konferens och Lenin fick en möjlighet att tala till dem i den stora plenisalen.

Men det gick inte bra nu heller. Folk stampade ilsket i golvet, slog nävarna i borden, tjöt och visslade. Bara Alexandra Kollontaj lär ha stött honom. Lenin lämnade salen utan att utnyttja sin rätt till replik.

Pravda vägrade man först publicera aprilteserna, men de kom in på fredagen, dock efterföljda av en redaktionell not av Kamenev, där det gjordes klart för läsarna, att texten bara representerade Lenins personliga åsikter.

Han ansågs nu av sina bekanta i partiet och sovjeten, som ”totalt överspelad”, en man som ”inte kunde finna sympatisörer ens i sina egna led”. Han ansågs leva i en drömvärld: ”Han vet ingenting och ser allt genom sin fanatisms glasögon”.

Yuri Steklov, redaktör för sovjeternas tidning Izvestija, menade dock, att det var en fråga om tid: ”När Lenin väl satt sig in i förhållanderna i Ryssland, kommer han att ta avstånd från sina egna konstruktioner.”

Den borgerliga pressen
Den ryska sajten kan de som behärskar lite ryska unna sig lyxen att bläddra i dagstidningar från Petrograd 1917. Speciellt rekommenderas material i tidningen Retj (ibland transkriberad till Retsch eller Rjetsch). Det var tidningen för Petrograds högborgerlighet, de som politiskt stödde eller stödde sig på Kadetpartiet. I sitt första nummer efter påskhelgen den 5 (18) april har den en mängd intressanta telegram, reportage och ledarkommentarer, bland annat om Lenins återkomst.

Notisen i den högborgerliga Retj den 5 (18) april om Lenins ankomst till Ryssland två dagar tidigare. På sista sidan fann man mindre notiser om Lenin i Stockholm.

Onsdagen den 5 (18) april hade Retj inte bara innehållit ett sakligt reportage från Lenins framträdande i Tauriska palatset (sid. 6), tidningen innehöll på samma sida också en ganska positiv notis om hans ankomst ett par dagar innan:

HERR LENINS ANKOMST
Den 3 april ankom Hr. Lenin till Petrograd. Vid stationen hade hans anhängare och en stor mängd människor, de flesta arbetare, samlats. Där fanns också en hedersvakt och en musikorkester. Hr. Lenin bars på armar till finrummet på Finlandsstationen. På torget höll Hr. Lenin ett tal som han avslutade med orden: Länge leve den socialistiska revolutionen!

Retj innehöll (på s. 6) ett anonumt reportage från Lenins framträdande i Tauriska palatset, förmodligen skrivet av den i förra avsnittet nämnde Nikolai Sukhanov [2]

I samma nummer, på sidan 3, drog man igång vad som på modernt tidningsspråk skulle karakteriseras som ett ”drev” emot Lenin och hans anhängare, men främst mot honom själv. Man vände sig inte i första hand mot hans socialistiska politik, utan mot hans agitation för fred till varje pris. Detta var en politik som låg helt i Tysklands intresse, skrev Retj. Genom att ta sig hem med tysk hjälp avslöjande han sig som tysk agent, förrädare och ett hot mot Rysslands säkerhet.

Lenin försvarade sig samma dag i Pravda med att hänvisa till de brittiska och franska regeringarnas ovilja att bevilja genomresa. Men det hjälpte inte. Dagen efter stämde de andra tidningarna Russkaja Volja (Rysk Vilja), Vetscherma Vremja (Kvällstidende) och Novoja Vremja (Ny Tid) in i hetskören. Den senare, som låg  på yttersta högerkanten, kritiserade den provisoriska regeringen för att den öppnat gränserna för alla som vill återvända vare sig han är en ”sann kämpe för frihet” eller ”en agent för tyska regeringen”: ”De som är användbara för Tyskland förs till ryska gränsen i specialtåg. De som är användbara för Ryssland sätts i fängelse eller dödas.”

Veckan innan hade ett engelskt fartyg ”Zara” torpederats av en tysk ubåt på Nordsjön öster om Shetlandsöarna på väg från London till Bergen. Bland de omkomna fanns åtminstone två ryska politiska flyktingar. Det inbjöd till demagogiska jämförelser:

”Lenin har nu installerats i ett palats som tillhört en älskarinna till en storhertig och är nu ledare för propaganda mot det ryska folkets armé som försvarar Rysslands frihet. Ryska emigranter som inte åtnjöt de tyska myndigheternas gunst, Karpovitj, Jansen och deras kamrater som inte ville ansluta sig till Lenins triumfatoriska festtåg genom Tyskland, sprängdes i luften på väg från England och vilar nu på havets botten.”

Kampanjen emot Lenins tyska kontakter skulle under sommaren nå sin höjdpunkt med anklagelser om att han tagit miljontals tyska mark i mutor.

Hur fördelaktigt är det inte, avslutade Novoe Vremja sataniskt, att vara vän med Rysslands fiender:

”Man får en trygg och kostnadsfri genomresa genom hela Tyskland. I Ryssland tas man emot med militära hedersbetygelser, kungliga sviter på järnvägsstationernas öppnas för en och man hyses in i ett luxuriöst palats – också det utan att betala ett öre.”

Ett par dagar senare kunde Dagens Nyheter utifrån rapporter i ryska Denj (Dagen), glädjestrålande  rapportera att ”Lenins stjärna i nedgående” (DN 23.4). ”Arbetar- och soldatrådet har fullständigt brutit med honom och hans offentliga föredrag ignoreras fullständigt.”

Men DN sålde skinnet innan björnen var skjuten. I samma veva fick Lenin och hans politik stort stöd av Petrograds partimedlemmar, trots styrelsens motstånd. Och inför ”Internationella arbetardagen”, som detta år inföll på en tisdag, drog bolsjevikerna igång en populär kampanj för att arbetarna inte skulle behöva jobba in denna lediga dag.

Vid det här laget hade liberala Retj insett att man underskattat Lenin. Torsdagen den 13 (26) april skrev man:

”Lenin och hans främsta anhängare framstår fortfarande som synnerligen centrala figurer i det revolutionära Ryssland. Man kan inte neka till, att Lenin som inte ryggar tillbaka för någonting, förstått att rikta in sig på allmänhetens uppmärksamhet, till vilken man nu har så mycket mer skäl att rikta frågor av högsta betydelse.”

Ledarens slutkläm var ytterst signifikativ och återges här i original.

Slutklämmen i liberala ”Retjs” ledare den 13 (26) april 1917. Ska man kritisera bolsjevikerna för att de använder sig av debattfriheten eller dem som av passivitet eller inskränkthet inte gör det?

Den riktade kritik – inte mot att Lenin och hans parti utnyttjade de demokratiska möjligheterna – utan mot att deras motståndarna inte gjorde det:

”Vägen ligger öppen för alla alla slags initiativ. Och om nu Lenin och hans anhängare, applåderade av en del element, utan att möta hinder använder sig av denna väg, men av andra möts av apatisk likgiltighet och av en tredje grupp med ynkligt snack om en svag regeringsmakt – vilka ska man då kritisera?”

Genom sin kritik ville Retj sätta råg i ryggen på de räddhågade liberaler som genom att de inte vågade stå upp emot bolsjevikerna därmed lämnade fältet fritt för den yttersta reaktionens återkomst. Kanske utan att vara medveten om det hade Retj därmed hamnat på samma linje som Lenin: den ryska bourgeoisien var för svag för att värna den demokratiska revolutionen.

Nästa avsnitt: Lenin och arbetarna.


[1] Ett nästan identiskt reportage återfanns samma dag på sidan 5 i den moskvabaserade tidningen ”Ryska Häroldern”. Sukhanov gav senare ut en bok om sina upplevelser under revolutionen. Den brittiske historikern Edward H. Carr citerar i  sin bok om revolutionen (Cavefors pocket, 1970) ofta Sukhanovs bok, bla. på sidorna 95-96, vilka är identiska med reportagen från 1917. Detta förhöjer i högsta grad källvärdet hos Sukhanovs av historiker ofta använda bok.

[2] Det råder i litteraturen en viss förvirring var den provisoriska regeringen och sovjeten höll hus under våren. Till en början delade de på var sin halva av Tauriska palatset som berättades i avsnitt 11. Men redan i slutet av mars flyttade den provisoriska regeringen till Mariinskijpalatset, som ligger vid den södra ändan av det stora St Isaakstorget. Det får inte, som ofta händer, förväxlas med Mariinskijteatern (som under sovjettiden hetter Kirovteatern) som ligger 10-15 minuters promenad västerut.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *