1917 (nr 18) Lenin och arbetarna

Påverkade av Lenins ökande folkliga stöd började hans meningsmotståndare i partiet att tänka om, berättar Anders Persson.

Arbetarna på vapenfabriken Starij Parviainen (Gamla Parviainen) i Viborgsstadsdelen i norra Petrograd tillhörde de mest politiskt medvetna. De tog också ansvar för Lenins personliga säkerhet.

Den gängse historieskrivningen har ofta tenderat att undervärdera det motstånd Lenin mötte efter sin hemkomst – från den inre oppositionen i partiet till drevet i tidningspressen. Därmed missar man mycket av dynamiken i det som sedan skedde under våren och sommaren 1917. Ty Lenin kunde efter bara några veckor häva sin politiska isolering innanför och utanför bolsjevikpartiet. För detta hade han tre grupper att tacka: arbetarna, soldaterna och – den provisoriska borgerliga regeringen själv! Vi ska ta dem en i sänder. Först arbetarna.

Lenin – populist?
När Lenin efter sin återkomst inte hade lyckats att övertyga varken sitt eget parti eller arbetar- och soldatrådet (sovjeten) om sin politik, gav han sig ut bland folket: till fabriker, politiska möten och föreningar, varhelst det gick att skapa opinion. Han var ingen stor talare, utan hans styrka låg i konkretionen, att gå på kärnfrågorna:

”Man vill att vi ska fortsätta kriget. Varför? För att industriidkarna, efter att ha förtjänat miljoner, ytterligare ska kunna tjäna miljarder. Kriget är bra för dem…”

Med våra dagars språkbruk skulle Lenin ha kallats populist. Han lyfte fram sanningar som folk gärna ville höra. Hans starkaste kort var visionen om ett socialistiskt samhälle. Folket var mindre intresserade av teorier och ofta mer radikala än sina ledare. De hade gjort revolution för att säkra fred, arbete och bröd och nu ville de gå vidare.

Obelästa som de var i de marxistiska urkunderna, kunde de inte förstå nödvändigheten för revolutionen att gå igenom ett borgerligt stadium. Varför ville deras ledare nå socialismen i två steg, när de kunde nå den i ett? Hade inte nog med blod spillts sedan februari? Och varför låta borgerligheten få makten, om detta skulle ha till följd att det blev svårare att ta den ifrån dem vid ett senare tillfälle?

Agitation bland arbetare
Arbetarnas intuition stod för en gång skull i samklang med en konkret marxistisk analys, den här gången exekverad av Lenin. Han fann snart ett ökande stöd bland arbetarna i Petrograd. Visserligen hade stadens partikommitté röstat ner hans åsikter, men vid en konferens med partimedlemmar hade han fått nästan enhälligt stöd.

Fred, men hur?
Men en annan hörnsten i Lenins budskap, och våren 1917 kanske den avgörande, var frågan om kriget. Hur skulle man få slut på det? En allmän önskan om fred var en sak, en annan var hur den skulle förverkligas. Alla som stödde Lenins paroll om marsch mot socialismen, utgick nog ifrån att hans fredspolitik låg nära mensjevikernas och socialrevolutionärernas, alltså med politiska uppmaningar till fredskonferenser och dylikt. Det var när Lenin försiktigt antydde en mer radikal syn som han ofta mötte motstånd.

Torsdagen den 6 (19) april talade Lenin inför en åhörarskara av arbetare och soldater. Det var, enligt Lenin, nödvändigt att sluta fred, även om det skedde till priset av territoriella eftergifter. Detta skulle dock inte  betraktas som nederlag utan som en konsekvens av en principiell hållning till självständighet för Polen, Ukraina, Finland – kanske också för de baltiska områdena. Han gavs emellertid inte tillfälle att avsluta sitt föredrag. Enligt ett tidningsreferat (DN 21 april) blev indignationen hos de patriotiska åhörarna sådan, att han fick ta till flykten under skrän och visslingar och rop som Ned med Lenin, Tillbaka med dig till Tyskland – där kan du predika dina fina idéer!

Huset på nuvarande Leningatan 52 där Lenin och
Krupskaja bodde hos hans syster och hennes make. Här gick arbetare från Parvainens vapenfabrik i Viborgdistriktet på vakt varje natt.

Dödshot
Samtidigt som den borgerliga pressen startade drevet mot Lenin, började man här och var på högerkanten fråga sig om man inte borde göra sig av med honom. Det hade inte varit så svårt att göra det utan att lämna spår. Den nästan totala bristen på poliser hade lett till ökande laglöshet. Den 14 (27) april gick bolsjevikpartiet ut med ett upprop till alla arbetare, soldater och hela Petrograds befolkning att bekämpa de som ställde till oroligheter och hotade med mord och attentat. Lenin var dock tvungen att skaffa livvakt utöver sin beväpnande chaufför. På natten höll dessutom dussintals beväpnade arbetare vakt utanför hans bostad. Dessa arbetare kom från vapenfabriken Starij Parviainen (Gamla Parviainen) och gällde för att vara bland de mest militanta i Viborgsdistriktet. De verkar ha haft ett tyst stöd från fabrikens finskättade ägare. Redan under februarirevolutionens inledande skede utsågs fabriken som samlingsplats för sovjetens beväpnade milis. Familjen Parviainen skulle sedan spela en viktig roll då det gällde att hålla Lenin gömd sommaren 1917.

Den 14 (27) april gick Lenin också ut med ett försvar mot anklagelser i bland annat Retj, att man ville ”underminera enheten” i Ryssland. Retoriskt fångade han skickligt upp anklagelsen – vilken ju var sann – genom att visa hur bolsjevikerna, i förbund med likasinnade, arbetade på att underminera enheten i Tyskland.

Sovjeten, arbetarnas och soldaternas råd, som dominerades av mensjeviker och socialrevolutionärer, var ense med de borgerliga om att Lenins och hans anhängares agitation syftade till att desorganisera landet. Men de ansåg sig ändå, i demokratins namn, förhindrade att ingripa så länge som det bara rörde sig om ord och inte handling. Man beslöt dock att själva öppna en propagandaverksamhet emot Lenin, särskilt i pressen och bland trupperna.

Men innan den här propagandacentralen hade kommit till stånd skulle de politiska förutsättningarna ha ändrats radikalt.

Nästa avsnitt: Lenin och soldaterna.

  2 kommentarer for “1917 (nr 18) Lenin och arbetarna

  1. 2017-08-21 kl. 14:07

    Finns det några generella lärdomar av detta, att ta med sig in i vår tid? – Kanske att borgarpressen och den falska vänstern må yla bäst de kan, men har man bra kontakt med de proletära massorna så fixar det sig ändå. Den verkligt effektiva propagandan syftar inte till att ändra hur folk tänker, den plockar upp och klargör tänkande som redan finns. Mao resonerade en del om det.

    När folket började känna sig riktigt illa till mods beträffande det pågående kriget så var det väl ur propagandasynpunkt lättare att tala om för dem att de hade rätt än att hetsa på för fortsatt elände? Sedan kunde väl krigspartiet fortsätta att yla efter förmåga.

  2. Anders Persson
    2017-08-21 kl. 23:17

    Björn N.: Den slutsats, av många, jag drar är att det (nästan) alltid lönar att säga som det är, eller åtminstone i sitt stilla sinne hålla fast vid det man tror på även om man har ”hela världen” emot sig. Folk kanske inte gillar det man säger, men de gillar att man är konsekvent, att de vet var de har en. Det som folk avskyr är de som man inte kan lita på, de som försöker tala med två näbbar, hålla sig väl med alla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *