1917 (nr 23) Miljukovs not

Lenin och bolsjevikerna fick gratishjälp av den provisoriska regeringen, när den underskattade folkets fientlighet emot storryska erövringsplaner, berättar Anders Persson.

”Krig till ett segerrikt slut” står det på banderollen bakom denna karikatyr av utrikesministern Pavel ”Tsargradskij” Miljukov.

Ju mer april 1917 framskred, desto mer blev den provisoriska regeringen i Petrograd trängd in i ett hörn, tvingad att bekänna färg för de allierade och det ryska folket om krigsmålen. Var man inställd på fortsatt krig? Om så, varför allt detta tal om ovilja att annektera fientligt område eller utkräva krigsskadestånd? Om så, varför mötte utrikesministern Pavel Miljukov ständiga protester var gång han klart definierade krigsmål som Galizien och de turkiska sunden?

Den 18 april (1 maj) enades den provisoriska regeringen om att göra en utrikespolitisk deklaration. Men för att inte riskera något använde man den för inhemsk upplysning författade deklarationen av den 27 mars (9 april), som återgavs in extenso i förra avsnittet.

Utrikesministern Miljukov var inte alls med på detta eftersom deklarationen tog avstånd från erövringar. För att få honom med på båten beslutades, att deklarationen skulle åtföljas av en personlig note författad av utrikesministern, detta för att ”undvika felaktiga tolkningar”. Regeringen gick igenom den notetext som Miljukov efter något dygn arbetat fram. Som berättades i förra avsnittet var alla mycket nöjda med formuleringarna och Kerenskij lär ha sagt, att texten skulle tillfredsställa även den hårdaste kritiker av den ”imperialistiske” Miljukov.

För att läsarna ska kunna bilda sig  en egen uppfattning, återges noten här i sin helhet. De passager som arbetare, soldater och vanligt folk skulle reagera på är markerade med rött. Man måste beundra det ryska folkets, kanske väl upptränade, förmåga, att läsa mellan raderna i officiella kommunikéer. Texten kan också fungera som en liten träning för dagens svenska läsare. Konsten att läsa mellan raderna i överhetens kommunikéer är nyttig också i våra dagar.

Miljukovs ödesdigra not av den 18 april (1 maj) 1917. De passager som skulle komma att ådra sig allmänhetens misstänksamhet är markerade med rött. (Klicka för läsbar storlek)

Först sedan noten delgivits de utländska beskickningarna, erhöll arbetar- och soldatrådet (sovjeten) ett exemplar, samtidigt som den spreds till tidningsredaktionerna. Bara detta, att ställa sovjeten inför fullbordat faktum, sågs som en provokation.

Tidningarnas reaktioner
Torsdagen den 20 april (3 maj) publicerades Miljukovs not i tidningarna. I Miljukovs egen tidning hävdades i en ledare att pakter och överenskommelser som binder Ryssland till de allierade inte kunde ändras i en hast utan måste ”strängt iakttagas”.

Bland folket väckte noten omedelbara protester. Den tolkades som att Miljukov, och därmed regeringen, lovade de allierade att fortsätta det imperialistiska kriget, inte föra det försvarskrig som de lovat och som arbetar- och soldatråden utfäst sig att stödja. Den provisoriska regeringen hade, enligt Rabotjaja Gazeta (Arbetar Tidningen) publicerat ett dokument som var ”rena hånet emot demokratin”:

”Det här är verkligen ett galet steg, och ett omedelbart och bestämt agerande av sovjetens arbetare- och soldatrepresentanter är nödvändig för att vi ska kunna avvärja de ödesdigra  konsekvenserna av denna galenskap.”

I sin tidning Novaja Zjisn (Nytt Liv) skrev Maxim Gorkij under rubriken ”Till kamp emot erövringspolitiken”:

”Provisoriska regeringen har … i fråga om utrikespolitiken endast fortsatt och fördjupat tsarväldets antifolkliga verk … Noten är en utmaning, ohöljt slungad emot demokratin, ett direkt hån mot dess förväntningar och intressen. Utsänd på det internationella proletariatets högtidsdag kränker den demonstrativt den ryska demokratins vilja, och den gör det i det engelsk-franska kapitalets och den inhemska imperialismens införstådda intresse.
En regering, som avsiktligt villa kasta landet i ett ändlöst krigs armar, som ställer hela den ryska frihetens sak på ett kort, kan demokratin ej hysa förtroende för … en radikal omsvänging i Rysslands internationella politik är oundviklig. Miljukov har visat sig oförmögen att realisera ett demokratiskt fredsprogram.

Maxim Gorkij (1868-1936) tillhör de stora ryska konstnärer och författare som vållat problem för västerländska intellektuella och historiker. De blev inte utrensade eller avrättade, utan åtnjöt tvärtom sovjetregimens fulla uppskattning. Var de kanske ändå inte några bra konstnärer?

Lenin insåg omedelbart hur Miljukovs agerande bekräftade hans värsta profetior och varningar om den provisoriska regeringens falskhet och dubbelspel. I Pravda skrev Lenin att noten  utgjorde ”ett bombnedslag” [1].

Sovjeten hade fått noten redan på onsdagskvällen och höll då ett extra möte. Man möttes på nytt på torsdagsmorgonen, men den valde att vara passiv. Ja, en del delegater sökte till och med läsa ut något positivt i noten. Att protestera hade inte bara varit att utmana Miljukov, utan också den regering som man föresatt sig att ha goda relationer med. Man höll alltså på att gå i den fälla som Miljukov och Kadetpartiet gillrat – att pressa tillbaka fredsvännerna.

Men i detta ögonblick reagerar, vad som skulle kunna kallas ”tredje statsmakten” – det ryska folket.

Nästa avsnitt: Stora demonstrationer i Petrograd.

[1] I en separat artikel skall jag behandla de talrika artiklar som Lenin skrev under dessa dramatiska majdagar.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *