1917 (nr 24) Demonstrationer i Petrograd

En demonstration av matroser och soldater som marscherar från stadscentrum på Treenighetsbron (Troitskij most) norrut mot bolsjevikernas högkvarter. Ner med de aggressiva politikerna står det på första banderollen, Ner med Miljukov på den andra.

Torsdagen den 20 april (3 maj) publicerade tidningarna den not som utrikesminister Miljukov tillställt de allierades legationer och där han i stort sett höll fast vid sin aktivistiska utrikespolitik. Medan tidningarna till höger försvarade noten, angreps den hätskt av center- och  vänstertidningar. Folket i Petrograd engagerade sig på liknande sätt — för eller emot.

Mariinskijpalatset mitt emot St Isaak katedralen, ej att förväxla med Mariinskijteatern. Under den sovjetiska tiden känd som Kirovteatern.

Redan vid middagstid samlades tiotusentals människor utanför provisoriska regeringens säte i Mariinskipalatset.  Miljukov och ministrarna Andrey Shingarov (1869-1918) och Mikhail Rodzianko (1859-1924) trädde ut på balkongen för att tala till dem. Miljukov hänvisade till sitt mycket omtalade ”dumhet  eller förräderi-tal” hösten 1916, då han bl.a. gick hårt åt dåvarande premiärministern Boris Stümer, som han beskyllde för att gå tyskarnas ärenden. Nu sade Miljukov till sina anhängare:

”Jag som avslöjade Stümers förräderi, kommer aldrig att göra mig själv skyldig till förräderi och skall varken levande eller död bedra mitt land. Jag lämnar inte min post, utan viker endast för våldet.”

Rodzianko talade om den fiende som hotar fosterlandet och uppmanande folket att fullfölja kriget ”till ett slut, som är Rysslands folk värdigt”. Folkmassan jublade, hyllade Miljukov och önskade Lenin tillbaka till Tyskland. Efter detta begav sig Miljukov och den provisoriska regeringen iväg från Mariinskipalatset för att hålla ett sammanträde hos krigsministern Gutjkov som var sjuk och sängliggande. De var därför inte till städes när nästa stora demonstration nådde palatset.

Spontan soldatdemonstration
Vid 15-tiden drog tiotusentals soldater mot Mariinskipalatset, för att protestera inför den provisoriska regeringen. Initiativet till demonstrationen hade tagits av en enskild partilös, men radikal segeant, 36-årige Fedor Linde, vid Finländska regementet [1]. Utan att rådgöra med någon, hade han börjat samla ihop likasinnade och hade snart fått ihop en bataljon, som avmarscherade mot Mariinskipalatset. När andra soldater fick höra talas om detta, anslöt de sig. Snart var större delen av regementet på marsch.

Detta foto, taget 20 april (3 maj) visar förmodligen den första soldatdemonstrationen. Av skuggorna att döma är det eftermiddag och de marscherar västerut. Gatan är nog inte Nevskij Prospekt utan troligen Bolsjaja Morskaja som leder från övre Nevskij till torget framför Mariinskijpalatset. För detta talar också skuggornas längd och vinkel.

Snart anslöt sig andra regementen, det Pavlovska, 180:e reservregementet, Moskvaregementet, Kexholmska och matroser från andra östersjöflottan. Protestropen skallade mellan husväggarna på Nevskij Prospekt: ”Ned med Miljukov!”, ”Ned med Gutjkov (försvarsministern)!”, ”Ned med den provisoriska regeringen!”

Detta foto, taget av samme fotograf som det föregående, av skuggorna att döma, 10-15 minuter senare, visar ankomsten av de övriga regementena.

Demonstrationen växer
Snart hade också arbetet i fabrikerna avstannat och arbetare anslöt sig. Vissa tidningsuppgifter gör gällande att 15 000 demonstranter, andra talar om 25 000–30 000 demonstranter, till sist samlades utanför Mariinskipalatset. Soldaterna krävde att den imperialistiska politiken skulle överges samt att Miljukov och försvarsministern Gutjkov skulle avgå.

Den provisoriska regeringen fanns dock inte på plats i Mariinskipalatset, de sammanträdde hemma hos Gutjkov som var sjuk och sängliggande. Representanter för arbetar-  och soldatrådet anlände för att övertala demonstranterna att skingras och återvända hem. De hade tillkännagivit att de inte stod bakom demonstrationen som föranletts av ”missförstånd” som några ”ansvarslösa”, för rådet ”bekanta personer”, lyckats få till stånd.

Dessutom anlände de ledande mensjevikerna och rådsmedlemmana Matvey Skobelev och Avram Gots, samt icke minst Lavr Kornilov, kommendanten för Petrograds militärområde och en kvarts miljon soldater. Medan Skobelev och Gotz vädjade till soldaternas politiska sympatier, gick Kornilov omkring bland soldaterna, hälsade och frågade på vems befallning de lämnat kasernerna. Sedan höll han ett strafftal:

”Det är av yttersta vikt att disciplinen upprätthålls i armén. Den tid är förbi, då ni inte kunde yttra ett ord i frågor, som upptog era sinnen. Nu är ni ett beväpnat folk. Se, detta är er kraft — men också er svaghet. Er kraft ligger i att ni kan stödja varje krav med bajonetten, men er svaghet består i att ni som ett beväpnat folk inte är lika framstående som yrkesmilitärerna.
Jag uppmanar er att iakktaga sträng disciplin, vilket är det första villkoret för enhet. Må ni sträva därhän, att ni inte bara är en beväpnad folkhop, utan militärer, bundna av verklig, allvarlig manstukt. Jag anmodar er att lugnt och i full ordning återvända till era kaserner.”

Men dagen var inte över. Vid 18-tiden var ministermötet hos Gutjkov avslutat och ministrarna hastade tillbaka till Mariinskipalatset.

Miljukovanhängare samlas
Under kvällen hade Miljukovs Kadetparti, som planerat, mobiliserat sina anhängare. De började strömma till och nya folksamlingar började växa. Framåt 21-tiden lär det ha varit omkring 25 000 människor. De bar på banderoller med texten Leve den provisoriska regeringen! och Tillbaka till Tyskland med Lenin och hans anhängare!

Premiärministern furst Lvov försäkrade, att regeringen skulle komma att ”orubbligt” förverkliga folkets vilja. Transportministern Kadetpolitikern Nikolaj Nekrasov (1871-1940) instämde:

”Medborgare! Mindre människogrupper kan inte bringa provisoriska regeringen ur fattningen, grupper vilka till en del söker representera en organiserad stor rörelse. Men grupper förblir grupper och er närvaro vittnar om att rörelsen inte är allvarligt menad och inte har någon särskild grund.”

Sedan höll Miljukov ett tal till dem från en balkong:

”Medborgare! Då jag i förmiddags erhöll vetskap om manifestationer där det bars fanor med texten ”Ned med Miljukov!” kände jag  fruktan, men inte för mig utan för Ryssland. Jag tänkte för mig själv, om denna åsikt är majoritetens bland medborgarna, hurudant är då Rysslands läge? Vad skulle då våra allierades sändebud säga? De kommer redan idag meddela sina regeringar att Ryssland bedragit sina bundsförvanter och att Ryssland självt har utestängt sig från de allierades förbund.”

Den provisoriska regeringen skulle aldrig  kunna sluta separatfred:

”Den provisoriska regeringen är, såsom jag nyligen yttrat vid ett möte, som ett tacklat fartyg med spända segel. Detta fartyg kan komma fram endast tack vare vinden, och nu motser vi ert förtroende, den gynnsamma vind, som ska låta vårt fartyg löpa ut. Jag hoppas att vi ska få detta förtroende och understöd, som låter oss leda Ryssland på frihetens och välfärdens väg, låter oss bevara det fria stora Rysslands ära.”

Solen hade gått ner redan 20.30 och vid 22-tiden, när talen var över, hade det blivit så mörkt att inte mycket mera återstod för demonstranterna än att återvända hem. Det finns dock spridda rapporter om slagsmål inne i staden mellan anhängare för och emot Miljukov [2]. Men detta var bara ett förspel till vad som skulle komma dagen efter.

Nästa avsnitt: Vem var Fedor Linde, mannen som initierade demonstrationerna?

Noter
[1] Detta är konsistent med vad som sägs på sidan 243 i Merridales Lenins resa, medan Rappaport på sid. 175 i Caught in Revolution nog ligger före med en dag.
[2] I ryskt militärt språkbruk vid den här tiden avsåg ”finlandskij” trupper, inte  nödvändigtvis finska, som normalt var förlagda till Finland. Trupper av finska militärer kallades ”finskij”. Av politiska skäl fanns det 1917 inga finska värnpliktiga, bara stamanställda militärer.

  1 kommentar for “1917 (nr 24) Demonstrationer i Petrograd

  1. Hans Andersson
    2017-09-10 kl. 19:18

    Anders!
    Tack för ytterligare en gedigen historielektion. Retoriken i talen imponerande och målande som ”Detta fartyg som kan komma fram endast tack vare vinden och nu motser vi oss ert förtroende, den gynnsamma vind, som ska låta vårt fartyg löpa ut”.

    Bra skrivet verkligen enligt ”don´t tell it show it” man riktig känner atmosfären, bra dramaturgi med andra ord.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *