1917 (nr 26) Skottlossning på Nevskij

Sammandrabbning mellan höger- och vänsteranhängare utanför Kazankatadralen. På de förras fana står det Krig till seger.

Fredagen den 21 april (4 maj) fortsatte kritiken emot Miljukovs not. Maxim Gorkijs tidning Novaja Zjisn (Nytt Liv) skrev, att den regering som för en månad sedan förklarat ”krig ända till slutet”, fastän den totalt saknar de för ändamålet nödvändiga resurserna, ”bör nu rikta sina ansträngningar åt rakt motsatt håll, annars kan demokratin ej känna sig lugn och förhålla sig passiv.

Redan kvällen innan hade många medlemmar i den provisoriska regeringen, bl a Alexander Kerenskij, argumenterat för att man borde skicka ut ytterligare en diplomatisk not för att ”förklara” de två tidigare. Utrikesminister Miljukov satte sig dock till kraftigt motvärn och sade, och här är man benägen att hålla med honom, att så gör man bara inte inom diplomatin: skickar ut not efter not för att den senaste skulle förklara den förra. Men han fick vika sig:

”Med anledning av uppkomna missförstånd beträffande tolkningen av utrikesministerns not, som lämnades till de allierade staternas regeringar, anser sig den provisoriska regeringen det som nödvöändigt att förklara:

1. att utrikesministerns not varit föremål för provisoriska regeringens omsorgsfulla prövning och att ordalydelsen blev enhälligt godkänd.

2. att det av sig självt framgår att talet om avgörande seger över fienden i noten åsyftade uppnåendet av de mål vilka presenterades i deklarationen den 27 mars (9 april).

3. med de i noten nämnda orden om ‘garantier’ och ‘sanktioner’ åsyftade  provisoriska regeringen inskränkande av rustningarna, ett grundande av en internationell skiljedomstol m.m.”

Men utanför den provisoriska regeringens kammare var det inte tal om enande kompromisser. I Miljukovs tidning Retj kunde man på första sidan läsa ”att alla som står för Ryssland och dess frihet” skulle samlas på gatorna för att stödja den provisoriska regeringen. Och så skedde också.

Under dagens lopp åkte regeringstrogna officerare, soldater och studenter i lastbilar fram och tillbaka längs Nevskij Propekt och uppmuntrade folket att ta sig i akt för den fara som splittring och stridigheter innebar. Många marscherade till Mariinskipalatset där den provisoriska regeringen höll hus, andra stannade kvar på Nevskij. De ropade slagord och visade banderoller med stöd åt regeringen och i synnerhet åt Miljukov.

Foto från den 21 april (4 maj) över Nevskij Propekt då de regeringstrogna samlats, men sammanstötningarna ännu inte brutit ut. Kameran är riktad åt nordväst och tornet i bakgrunden är Stadsduman, huskomplexet till vänster varuhuset Gostiny Dvor.

Samtidigt hade stora arbetarskaror från Viborgs– och Novaja Derevnja (Nyby)-distrikten i norra Petrograd satt sig i rörelse mot stadens centrum. Deras banderoller krävde Miljukovs och den provisoriska regeringens avgång. Sovjetens verkställande kommitté vidtog genast åtgärder för att förmå arbetarna att återvända till fabrikerna och för att undvika sammanstötningar mellan demonstranterna och anhängare av den provisoriska regeringen.

Snart kom det ändå rapporter om sammanstötningar vid Katarinakanalen (nuv. Gribojedovkanalen mellan Nevskij och Blodskyrkan) och, ett par hundra meter österut, på var sin sida om varuhuset Gostiny Dvor, där Michailovsgatan och Sadovaja mynnar i Nevskij (se karta längre ner). Regeringsanhängarna började rycka ner fanorna med de regeringsfientliga slagorden.

Det hela hade kunnat sluta med lite handgemäng, men – visade sig det sig – en del arbetare var beväpnade. När en lucka öppnade sig mellan de båda fientliga grupperna, tystnade plötsligt ropen, så när som på en ensam röst som ropade:

– Stöd den provisoriska regeringen! Hurra-ra-ra!

Sjätte raden från slutet: Eto byli pervje vystrely grazhdanskoj vojny = dessa var inbördeskrigets första skott. Rysk läsövning med den mest dramatiska passagen i reportaget i Retj om sammanstötningarna i Petrograd den 4 maj.

Och då small ett skott, ett andra och ett tredje. Folkmassorna skingrades åt olika håll. Dessa skott var, som reportern från Retj skrev, de första som avlossats av fria ryska medborgare mot likaledes fria ryska medborgare. Till och med de beväpnade arbetarna verkade plötsligt frysa fast orörliga, som om de slogs av fasa över vad som hände.

Vilka dessa beväpnade arbetare var är svårt att fastställa. En stor del var säkert partitrogna bolsjevistiska arbetare, som beväpnat sig för att vara på den säkra sidan. Andra verkar ha tillhört en lite ökänd anarkistisk grupp, som också hade sin bas i norra Petrograd. De visade sig ofta med svarta fanor och dödskalleemblem.

Då skotten avlossats uppstod slagsmål mellan regeringstrogna soldater och protesterande arbetare (eller anarkister). Soldaterna sökte avväpna sina motståndare. Själva var de bara i undantagsfall beväpnade. En soldat berättade för Retjs utsände reporter:

”Vi rusade på arbetarna, som skrek ‘ned med regeringen’ och sökte ta ifrån dem en fana. Jag vet inte så noga, hur det gick till under slagsmålet, minns bara att jag  började rycka en fana från av dem. En man, vars ansiktsdrag jag inte hann urskilja och lägga på minnet, riktade en revolver emot mig. Ett skott small, men istället för mig var det någon annan som föll offer.”

Ryska anarkister med sin svarta fana med dödskallesymbolen och texten Död åt bourgoisien.

Snart kom också polisstyrkor till platsen. En tom lastbil kom rullande. Den hejdades av regeringstrogna officerare, matroser och studenter. ”Extatiska och barbariska ansikten, hesa röster”, enligt Retjs journalist. Sedan en lastbil till.

Nevskijområdet ovanför och nedanför Gostvin Dvor hade nu kommit i svallning och scener utspelades som inte setts sedan revolutionsdagarna i februari. Folkmassorna bara växte och växte. Spårvagnarna kom inte fram. En allt tätare massa med grå överrockar (militärernas uniformer) skockade sig alltmer. Röster höjdes för att tåga till bolsjevikernas högkvarter i Ksjesinskajas villa och skipa rättvisa genom att ta lagen i egna händer. Men det blev inte av. Istället formerade man en jättelik demonstration till stöd för regeringen.

Senare på kvällen förekom minst två fall av skottlossning, nu med mer omfattande blodsutgjutelse. Totalt dödades åtminstone fem personer och åtta skadades.

Den troligaste fördelningen av de två grupperna på eftermiddagen den 4 maj 1917. Arbetarmassor (rött), med inslag av anarkister (svart) rör sig ner från de norra arbetarstadsdelarna till centrala Petrograd där anhängare av Kadetpartiet, Miljukov och regeringen samlats (blå punkter). Gatorna Bolsjaja Morskaja, Sadovaja och Nevskij speciellt utmärkta. Marinskijpalatset nedest i bilden, till vänster om mitten.

Meningarna gick isär om vilka det var som hade öppnat eld. Några vittnen ansåg att det var arbetare med gevär i händerna och andra menade att det var typiska huliganer. Detta gällde i synnerhet händelserna i närheten av Kazankatedralen.

Myndigheterna i Petrograd var av den åsikten, att skjutandet bedrivits av samhällets slödder för att framkalla ett kaos som dessa huliganerna sedan ville utnyttja. Man uteslöt inte att skottlossningen varit ett resultat av anarkistisk agitation. Någon skuld verkar inte, anmärkningsvärt nog, ha lagts på Lenin och bolsjevikerna.

Den ende historiker som funderat över om det förelåg några medvetna provokationer bakom sammanstötningarna, och i synnerhet skottlossningarna, är Michael Pearson i Det plomberade tåget. På sidan 145 skrev han:

”Miljukovs plan – som han gjort upp i samråd med general Lavr Kornilov – var baserad på den klassiska teknik som tsarerna tillämpat i århundraden […] Miljukovs kadetter skulle ställa till bråk på gatorna, Lenin och bolsjevikerna skulle få skulden… Kontrarevolutionen skulle då komma i full gång, och socialisternas ställning i sovjeten bli ohållbar.”

Ernst Klein var en svensk författare och journalist, som i slutet  av april hade lyckats ta sig in i Ryssland och kunde sända egna och unika rapporter till sin tidning Svenska Dagbladet. Enligt hans uppfattning, koncentrerade sig de regeringstrogna demonstranterna på kvällen till Krigsministeriet vid början av Nevskij. Miljukov, Gutjkov och Nekrasov talade till folket. Kerenskij kom också dit, men eftersom han just då attackerats av sin njursjukdom, kunde han inte hålla något tal. Med detta ebbade oroligheterna ut, också mycket därför att arbetar- och soldatrådet utfärdade ett tvådagars förbud mot ytterligare demonstrationer.

Extranummer av det i Helsingfors utgivna Hufvudstadsbladet den 4 maj visar vidden av den politiska krisen som utlösts av Miljukovs note. Redan nu restes krav från sovjeten att han och krigsministern skulle avgå (klicka på bilden för större och läsbart format).

Det är inte plats här att gå in på alla de politiska  kringelikrokar som återstod innan först krigsministern Gutjkov avgick (12 maj) och sedan  utrikesministern Miljukov (15 maj). Regeringen ombildades och Alexander Kerenskij, regeringens starke man, blev nu krigsminister. Den svage furst Lvov stod kvar som premiärminister, men sex vänstermän (mensjeviker, folksocialister och socialrevolutionärer) anslöt sig till ministären.

I Maxim Gorkijs ovan citerade ledare i Novoja Zjisn, hade han också skrivit att ”varje åtgärd Miljukov vidtagit har bara varit ägnad att stärka Kejsar Wilhelms ställning och öka fiendens militära kraft, vilken vår regering som sagt ej har resurser att bekämpa”. Han hade likaväl kunnat skriva att allt vad Miljukov gjort de senaste dagarna hade stärkt Lenins ställning och bolsjevikernas politiska kraft!

Nästa avsnitt: Vad hade Lenin gjort?

  3 kommentarer for “1917 (nr 26) Skottlossning på Nevskij

  1. 2017-09-18 kl. 8:48

    Det här är en riktig nagelbitare – hur skall det gå! Jag väntar på varje nytt avsnitt med stigande spänning!

    De där anarkisterna ser ju ut som matroser, eller har jag fel?

  2. Anders Persson
    2017-09-18 kl. 18:51

    Björn N!
    Kanske får anarkisterna sitt eget kapitel. Det är nämligen något skumt med dem. Inte alla, men en del. Det är lätt att stoppa in provokatörer i anarkisternas led. Det kan möjligen förklara vad som hände under de motsägelsefulla ”julidagarna”. Det fanns starka anarkistiska strömningar inom flottbasen på Kronstadt utanför Petrograd, och det är kanske de som skymtar.

    Men vad tror ni om mannen i bowlerhatten längst till höger (bland högeranhängarna)? Ajaj, har ni inte gjort er hemläxa? Kolla i så fall här.

  3. 2017-09-18 kl. 21:08

    Hm, skulle det vara en mensjevik? Jag tycker för övrigt karln lite vagt påminner om Lenin som ju inte var mensjevik. Men är det inte en man i ”bolsjevistisk” arbetarkeps som står närmast i bilden?

    En liten utredning om anarkisterna är också välkommen om du har tid med det. Där har man väl en intressant spännvidd mellan nära nog helgonliknande figurer och nattsvarta skurkar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *