1917 (nr 30) Lenin under press: – Vågar vi demonstrera?

Bolsjevikpartiets hastiga tillväxt våren 1917 ledde till att de ofta hade svårt att kontrollera sina medlemmar och sympatisörer, menar Anders Persson.

Lenin uppvaktas av partikamrater ur arbetarklassen. Men alla som pressade partiet till olika aktioner var inte från arbetarklassen eller partikamrater.

Den här serien kommer till på någon slags ad hoc-basis: när jag skrivit ett avsnitt och sätter mig ner för att författa nästa, vet jag aldrig riktigt vad det kommer att handla om. Ett tillfälligt fynd på nätet, en bild eller notis i en tidning, kan få in mig på nya spår. Avsnitt nr 28 om Lenins utrop, skulle ha följts av dagens artikel, men så fick jag nys om att de första demokratiska valen i Ryssland hållits ett halvår före det omtalade valet i november 1917. Kronologin blev lite omkastad, det var alltså en vecka efter valet (avsnitt 29) som Lenin den 4 (17) juni utropade: – Det finns ett parti!

Det hade bara gått två månader sedan Lenin kommit tillbaka från landsflykten och tagit ledningen. Det som för en kort tid sedan hade ansetts som Lenins galenskaper, hade nu blivit etablerad politik i partiet. Varje dag vann man fler och fler anhängare.

Men partiet verkade växa för snabbt. Var alla partimedlemmarna tillräckligt insatta i elementär marxism? De var nog immuna emot locktonerna från socialistrevolutionärer och mensjeviker, de ogillade instinktivt socialdemokratins ”revisionism”, men förstod de vad som skilde revolutionära bolsjeviker från militanta anarkister?

Lenin och de ledande bolsjevikerna var naturligtvis klara över detta, men de ville inte stöta sig med breda revolutionärt sinnade arbetare och soldater, om vad dessa säkert skulle se som teoretiska spetsfundigheter. Sammanblandningen mellan ”bolsjevism” och ”anarkism”, skulle ligga till grund för de allvarligaste kriserna partiet hade att utstå under försommaren 1917. Det kom att yttra sig om hur man skulle bekämpa den allestädes propagerade krigsaktivismen.

Propagandaaffisch som understryker den obrutbara enheten mellan de tre krigförande nationerna Frankrike, Storbrittanien och Ryssland.

Allierade påtryckningar
Våren 1917 bedrev de allierade hårda påtryckningar på den provisoriska regeringen: den skulle sätta igång en allmän offensiv emot tyskarna. Det skedde inte bara genom de i Petrograd stationerade ambassadörerna och diplomaterna, utan också genom olika delegationer som skickades till Ryssland. Brittiska och franska regeringarna var skickliga i att välja ut lämpliga ”socialister” som på ett språk, som de nya makthavarna i Ryssland antogs förstå, propagerade för fortsatt krigsdeltagande.

Men kontakterna fungerade aldrig. Dessa ”socialister” möttes med fientlighet av bolsjevikerna och stor skepsis av mensjeviker och socialistrevolutionärer. ”Man merkt die Absicht und ist verstimmt” heter det på tyska (efter Goethe), d v s man märker avsikten och blir irriterad. De franska och brittiska ”socialisterna” å sin sida må ha varit ”revisionister” och ”krigsivrare”, men åtminstone de brittiska fackföreningsmännen hade varit ute i arbetslivet och fått skit under naglarna. Alltför många av de ryska ”socialister” de mötte verkade aldrig ha greppat en spade eller ens en hammare.

Med Förenta Staternas inträde i kriget i april 1917 väcktes förhoppningar om snar seger över centralmakterna. ”Frihet”, ”Kamrat-Demokrati” och ”Ivan och Onkel Sam” står det på den ryska affischen.

Mest malplacerad var den amerikanska delegationen under förre försvarsministern Elihu Root. USA hade inga representativa socialister att sända överhuvudtaget och den delegation som kom var så typiskt amerikansk, att den bekräftade alla fördomar om överklassamerikaner. Denna root mission umgicks i sin tur bara med jämbördiga ryska kapitalister och återvände till Washington DC med en helt vilseledande rapport.

Elihu Root kom fram till att allt Ryssland behövde var ekonomisk hjälp och propaganda för större krigsansträngningar.

Propaganda för fortsatt krig var bland ryssarna en så gott som mission impossible. Soldaterna saknade vilja till strid:
– Varför ska jag dö nu, när ett nytt och friare liv har börjat därhemma?

Dessutom var propagandan motstridig. Ena halvan av sovjeten uppmanade dem att med vapen försvara revolutionen, samtidigt som andra halvan fördömde kriget som imperialistiskt.

Protestdemonstration
Men nu förberedde regeringen en ny offensiv och det gällde att protestera. Initiativet till en stor bolsjevistisk demonstration kom från militanta arbetare och soldater i Viborgdistriktet i norra Petrograd (där bolsjevikerna i kommunalvalet erhållit 70 procent av rösterna). Efter lite tvekan och diskussioner beslöt bolsjevikernas centralkommitté (CK) att manifestationen skulle äga rum klockan 14, lördagen den 10 (23) juni.

Det som fick vågskålen att tippa över till förmån för en demonstration var en incident i Viborgdistriktet. I början av maj hade en byggnad på norra Nevastranden, Durnovos villa (datja), som övergivits av ägarna och ockuperats av anarkistiskt sinnade arbetare. På torsdagen den 8 (21) juni hade så villan omringats av polis, som gav ockupanterna 24 timmar att utrymma huset. Folket blev upprört över denna intolerans och i ett tjugotal fabriker gick arbetarna i strejk.

I bolsjevikhögkvarteret satte man nu samman en lång proklamation, en del källor säger att det var Stalin som höll i pennan. Ett utdrag ur den långa texten:

Den 3 (16) juni krävde Duman, den Duma som hjälpt tsaren att strypa folket, en omedelbar offensiv vid fronten – av vilken anledning? Jo, för att i blod dränka den frihet som vunnits… Den provisoriska regeringen, placerad mellan den tsaristiska Duman och Sovjeten av deputerade, med tio borgerliga ministrar, är uppenbart på väg att komma under påverkan av de gamla jordägarna och kapitalisterna.”

Bland de närmare tio parollerna märktes:

– Ned med den tsaristiska duman!
– Ned med de tio kapitalistiska ministrarna!
– Varken separatfred med Wilhelm eller hemliga avtal med de engelska och franska kapitalisterna!
– All makt åt den all-ryska sovjeten av arbetare, soldater och bondedeputerade!

Det gjordes klart att demonstrationen skulle vara fredlig och att kraven skulle föras fram lugnt och ”med den självtillit som ankommer dem som är starka”.

Politiska misstag
Så långt var väl allt gott och väl, men Lenin och bolsjevikerna gjorde nu några allvarliga politiskt misstag:

  • De soldater som skulle delta från regementena i Viborgstadsdelen skulle bära vapen, vilket rimmade illa med utfästelsen om en fredlig demonstration.
  • Bolsjevikledningen beslöt hemlighålla demonstrationen till lördag morgon – i synnerhet för sovjeten.
  • Man insåg inte problemet med att hålla ordning på alla som var villiga att delta i demonstrationen.

Detta var bolsjevikernas första egna demonstration, så de må vara förlåtna för bristande rutin. Men misstagen gav deras politiska fiender ammunition och öppnade för anklagelser att demonstrationen egentligen avsåg att leda till ett väpnat maktövertagande.

Hade bolsjevikernas avsikt varit, att med en kupp ta makten i huvudstaden, hade det ju varit motiverat med hemlighetsmakeri och väpnade soldater. Men var det inte avsikten, tjänade hemlighetsmakeriet och beväpningen inte något syfte. Det tjänade ännu mindre något syfte när Sovjetkongressen som ju pågick för fullt, ändå fick reda på det under fredagen – och lade in sitt absoluta veto. Den förbjöd också vidare demonstrationer under de kommande tre dagarna.

Vika sig för sovjeten?
Det var svårt för Lenin och bolsjevikerna, att inte följa denna uppmaning, man hade ju som ledande paroll All makt åt sovjeterna! Icke desto mindre möttes kontraordern, utfärdad klockan 02 på natten till lördagen (12 timmar innan demonstrationen skulle gå av stapeln) av ilska och bitterhet av de militanta arbetarna.

I historieskrivningen har man utgått från att mensjevikerna och socialistrevolutionärerna i sovjeten av politiska skäl ville sätta käppar i hjulen för bolsjevikerna. Det må vara sant, men jag undrar om inte detta beslut, att inställa demonstrationen, var en förklädd välsignelse och räddade bolsjevikerna från en total katastrof.

Nästa avsnitt: Anarkister och provokatörer.

  3 kommentarer for “1917 (nr 30) Lenin under press: – Vågar vi demonstrera?

  1. 2017-10-06 kl. 22:07

    Även om Marx och Bakunin var som hund och katt har väl skiljelinjen mellan deras efterföljare inte alltid varit så glasklar. Det kanske beror på att skiljelinjen mellan proletariat respektive småborgerskap och trasproletariat heller inte alltid har varit glasklar, och i en revolutionär situation blir det väl ännu rörigare. Båda vill ju avskaffa stat och klassamhälle, det är takten som skiljer sig åt. – Jag undrar om inte Lenins Staten och revolutionen med en viss sorts läsning kan sägas ha anarkistiska tendenser?

  2. Anders Persson
    2017-10-07 kl. 9:29

    Björn N!
    Riktiga iakttagelser. Med risk att få smisk på fingrarna av inlästa ”leninister” vill jag påstå att Lenin 1917 nog var lite anarkistisk själv.

    Det påpekas här och där i litteraturen att Trotsky och hans anhängare inte hade några problem att ansluta sig till Lenin och bolsjevikerna, som de uppfattade hade anammat hans (genom Parvus) idé om den permanenta revolutionen. I det politiska läge som rådde 1917 var kanske ett visst mått av anarkistisk olydnad nödvändig för att lyckas.

    Men, som jag hoppas kunna visa, likaväl som man kunde hämta mycket revolutionär kraft ur anarkismen, så var den, liksom alla ”naturkrafter”, sina risker.

  3. 2017-10-07 kl. 10:37

    En sann revolutionär anser väl att ett stenhårt bolsjevistiskt parti i ledningen är ett absolut villkor för att nå framgång. Men jag har för mig att partiet är frånvarande i framställningen när Lenin plitar ihop ‘Staten och revolutionen’ i sin tillfälliga exil i Finland. Det är ju märkligt eftersom just det disciplinerade kaderpartiet var så viktigt när Lenin byggde sin partiteori i början av 1900-talet. – Och hur många lyckade anarkistiska revolutioner har vi sett, från Bakunins kuppförsök och framåt?

    Mao har kallats ”post-leninist” och var beredd att slå till mot partiet med hjälp av en oordnad massrörelse underifrån under Kulturrevolutionen när det verkade stå i vägen för revolutionen. Det kan väl kallas såväl ‘anarkism’ som ‘leninism’ eftersom partiet ändå fanns kvar och antogs ha någon sorts ledande roll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *