1917 (nr 31) Anarkister och bolsjeviker

Bolsjevikerna visste inte riktigt om de skulle betrakta anarkisterna som fiender eller möjliga bundsförvanter, berättar Anders Persson.

Revolutionärt sinnade matroser ur ryska östersjöflottan 1917. Men var de revolutionära bolsjeviker eller opålitliga anarkister?

Efter den inställda bolsjevikdemonstrationen den 10 (23) juni, skrädde dess motståndare på högerkanten inte orden. Bolsjevikerna beskylldes för att ha försökt iscensätta ett ”kuppartat maktövertagande”. Men läser man de kritiska rösterna noga finner man att inte bara bolsjevikerna utpekas som skyldiga, utan också andra ”mörka” krafter. Vilka dessa krafter är går meningarna isär om. Izvestija pekar ut De svarta hundrandena – en ärkereaktionär grupp från tsartiden. Andra, som t ex sovjetkongressen, talade dunkelt om ”fördolda kontrarevolutionärer” som ville dra fördelar av bolsjevikernas demonstration. Rådet utfärdade ett demonstrationsförbud för de kommande tre dagarna.

Genom Pravda var Lenin febrilt verksam att avvisa alla ”insinuationer” om en ”statskupp”. Han passade också på att vara ironisk och ställde som en tankenöt frågan ”Vad är skillnaden mellan en vanlig borgerlig regering och en regering som är extraordinär, revolutionär och som inte betraktar sig som borgerlig?” Han pekade på att arbetar- och soldatrådet (sovjeten) varnat för gömda kontrarevolutionärer.

Detta var ett tema Lenin återkom till i ett uttalande i partiets namn, där han gjorde klart att ”vi endast beaktar ett av de motiveringar som ges för att förbjuda demonstrationen i tre dagar som villkorligt giltiga, nämligen att dolda kontrarevolutionärer låg i väntan ville utnyttja demonstrationen.” Sedan kommer en intressant passus som mer eller mindre pekar ut ledande ryska militärer och/eller politiker som potentiella orosstiftare: ”Om de fakta som ligger till grund för denna motivering är korrekta, och om namnen på kontrarevolutionärerna är kända för hela sovjeten (som de privata är kända för oss från den verbala informationen som [mensjeviken Michail] Lieber och andra har lämnat på verkställande kommittén) bör dessa kontrarevolutionärer omedelbart proklameras som fiender till folket och arresteras, och deras anhängare och bispringare dömas i domstol. Så länge Sovjeten inte vidtar sådana åtgärder är även dess giltiga motiv endast villkorligt giltigt eller helt ogiltiga.”

Lenin vid sitt skrivbord där det mesta av hans politiska aktivitet våren 1917 försiggick. Han sågs sällan ute på stan, kanske av (berättigad) rädsla att bli lönnmördad.

I ett av sina sällsynta tal, söndagen den 11 (24) juni  (dagen efter den inställda demonstrationen), återkom Lenin till frågan om dessa ”dolda kontrarevolutionärer”:
”Det missnöje som de flesta kamraterna uttryckte om avbrytandet av demonstrationen är ganska naturlig, men centralkommittén hade inget alternativ av två anledningar: för det första var vi formellt förbjudna att hålla demonstrationen av det halvofficiella maktorganet. För det andra stod i motiveringen för förbudet följande: ‘Vi vet att dolda kontrarevolutionära styrkor vill utnyttja er demonstration.’ Till stöd för denna motivering fick vi namn, bl.a. av en general, som man lovade att arrestera inom tre dagar, och andra [1]. Och de förklarade att en demonstration av de Svarta hundradena hade arrangerats för den 10 (23) juni med avsikt att bryta in i vår demonstration och göra den till ett allmänt slagsmål.”

Detta var också vad Lev Kamenev samma dag sade inför arbetar- och soldatrådet: ”Det sades att kontrarevolutionärerna vill dra fördel av demonstrationen, att de ville välja samma dag [för sin manifestation] att det fanns en kontrarevolutionär organisation som blandade sig med de revolutionära trupperna och gick fram under samma flagga”

Både Lenin och Kamenev är lite förtegna om vilka dessa ”kontrarevolutionärer” som smugit sig in leden var. Detta verkar försvaga deras argument, men känner man bakgrunden förstår man deras försiktighet: de som avsågs var de politiska anarkisterna.

Från terroristiska ”folkvänner” till ”gröna” socialister
Ryssland har en rik anarkistisk tradition, från personer och grupper som man skulle kunna jämföra med våra dagars gröna, över allmänna kulturradikaler till fullfjädrade terrorister. Det Socialistrevolutionära partiet hade t ex sina rötter i den våldsbejakande Narodnikrörelsen (Folkvännerna).

Efter februarirevolutionen växte antalet anarkister och anarkistiska grupper snabbt. För det mesta hyllade de frihet, solidaritet, social altruism, moral och etik, kooperativa jordbruk, självstyre och allmänt revolutionära idéer. De tydde sig från början till bolsjevikerna, som stod dem närmast på vänsterkanten. Det var inte så svårt, eftersom de flesta av de arbetare, bönder och soldater de som räknade sig som bolsjeviker var nog ganska anarkistiska själva. Men den viktigaste vattendelaren gällde organisatoriska principer: bolsjevikerna ville ha organisatorisk ordning och reda, anarkisterna ansåg att detta stred emot frihetsbegreppet. Någon har sammanfattat deras relation med att bolsjevikerna i gemen ansåg anarkisterna vara ”trevliga killar, men de rör till saker och ting”.

Anarkisterna å sin sida såg med överseende på bolsjevikernas ordningssinne och kallade dem anarkistiska opportunister. Anarkisterna lät första gången höra av sig på Första maj 1917 (dvs. den 17 april gamla tideräkningen). Den finlandssvenska socialdemokratiska tidningen Arbetet hade en reporter (signaturen Comrade) på plats i Petrograd, och han noterade:

”En rätt framstående plats intog anarkisterna på Marsfältet. Det var visst även första gången dessa tilläts att ofredade uppträda offentligt. Deras svarta fanor tilldrog sig större uppmärksamhet. På dessa läste jag. Bort välde och kapital! Leve den sociala revolutionen! Bort med kriget! Bort med varje övervåld på folket! Konfiskering av produktionsmedlen för folkets bruk. Leve anarkin! o. s. v.”

Anarkistiska husockupationer
Några dagar senare, som berättats i all korthet i förra avsnittet, lät en samling  anarkister ockupera en flott villa på norra sidan av Nevan, i Viborgsdistriktet. Den hade ägts av den framlidne ämbetsmannen och (reaktionäre) politikern Pjotr Durnovo

Ett trettiotal anarkister tog sig torsdagen den 27 april (10 maj) före att ockupera hertigen av Leuchtenbergs palats vid Engelska kajen i centrala Petrograd (500 meter nerströms från Peter den Stores staty). De medförde till och med handgranater, hade någon sett.

Till skillnad från Durnovos hus var detta inte övergivet. Hertigen befann sig på resa i Finland (för att köpa en datja på Karelska näset för 170 000 mark). Detta hade anarkisterna reda på, eftersom ockupationen hade föregåtts av tre dagars dold rekognosering utförd av yrkestjuvar.

Det egenmäktiga tilltaget väckte inte bara allmän förtrytelse bland stadsdelens invånare, utan även bland de i närheten förlagda matroserna. Milismän och matroser infann sig mer än en gång hos anarkisterna och försökte övertala dem att inte ”besudla friheten med våldsgärningar”, utan att utrymma palatset. Men anarkisterna lydde inte. Deras avsikt hade inte bara varit att ta palatset i besittning för att få en lokal, utan också för att komma åt de värdeföremål som förvarades där.

Den 29 april (12 maj) var det mycket oroligt kring palatset. Folkhopar samlades vid Engelska kajen och gav högIjutt till känna sin ovilja mot anarkisterna. Samtidigt uppträdde i hopen, enligt det reportage i liberala Retj som denna skildring  bygger på, ”misstänkliga personer”, som uppmanade hopen att förstöra palatset. Hela dagen patrullerade vid palatset militär och milis.

Representanter för arbetar- och soldatrådet infann sig för att övertala anarkisterna, men dessa lyssnade inte till några förmaningar. Mot kvällen växte folkhopen vid palatset alltmer. Vid 21-tiden fann anarkisterna för gott att utrymma det tillfälligt i avvaktan på arbetar- och soldatrådets beslut.

Statens rätt att använda våld
Den borgerliga  tidningen Retj påminde i en ledare den 30 april (13 maj) om varje stats våldsmakt, om en regerings skyldighet att vid behov kunna bruka våld. Detta för att inte förlora sin auktoritet och därmed göra sig överflödig.

Ett stycke ur Retjs ledare den 30 april (13 maj) där det heter att ”Den makt, som inte har den nödvändiga apparaten för att skydda medborgarnas rättigheter och insisterar på att deras order uppfylls, är ingen makt. Saknas förmågan att uppnå lydnad, kommer den snart att förlora sin moraliska auktoritet och då är den inte längre nödvändigt, och dess sak är förlorad.

Sedan verkar det ha varit lugnt från anarkisternas sida i över en månad innan de inledde nya  aktioner. Det som kan ha inspirerat eller utlöst dessa, kan ha varit en stor begivenhet i Petrograds politiska liv: en av den ryska anarkismens grand old men, furst Pjotr Krapotkin, återvände till Ryssland efter över 40 år i exil.

Nästa avsnitt: Anarkister och provokatörer.


[1] Vilken general och andra framträdande personligheter som avsågs ska vi återkomma till ett senare avsnitt.

  1 kommentar for “1917 (nr 31) Anarkister och bolsjeviker

  1. Anders Persson
    2017-10-10 kl. 15:11

    En liten positionsändring. När jag jobbade med det här kapitlet för 10-14 dagar sedan hade jag en mer negativ inställning till anarkister i allmänhet och de i Ryssland 1917 i synnerhet. Men fortsatt forskning har fått mig att lite mjukna. Så när Lenin och Kamenev talade om ”kontrarevolutionärer” som smugit sig in leden så tror jag nu att de i första hand inte avsåg de politiska anarkisterna, utan grupper som t ex ”de svarta hundradena” styrda av högt uppsatta reaktionärer. Redan i april hade ett hemligt sällskap bildats i Moskva ”Föreningen för Rysslands ekonomiska utveckling” vars huvuduppgift var att bekämpa bolsjevikerna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *