I avsnitt 30 skrev jag avslutningsvis angående den av bolsjevikerna hastigt planerade, men sedan inställda, demonstrationen lördagen den 10 (23) juni:
”I historieskrivningen har man utgått från att mensjevikerna och socialistrevolutionärerna i sovjeten av politiska skäl ville sätta käppar i hjulen för bolsjevikerna. Det må vara sant, men jag undrar om inte detta beslut, att inställa demonstrationen, var en ’förklädd välsignelse’ och räddade bolsjevikerna från en total katastrof.”
Men så såg det inte riktigt ut dagarna efter den inställda demonstrationen. Både det politiska etablissemanget och pressen hade en av sina praktdagar, med ett vertitabelt drev emot Lenin och bolsjevikerna. Trots att de faktiskt varit ”lydiga” och inställt en demonstration, så blev de nu anklagade för att ha velat starta ett uppror.
Pressröster
Tidningen Russkaja Volja var övertygad om att ”bosjevikernas tanke hade varit att inleda en öppen kamp på gatan med vapen i händerna med syfte att störta regeringen”. ”En obetydlig minoritet ville påtvingar Ryssland sin vilja”, skrev Izvestija och Rabotschaja Gazeta (Arbetartidningen) menade, att ”det är tid att inför allt folket…vid skampålen fastnagla dem, som driver ett mörkt spel, det är tid att stämpla Lenin-männen såsom förrädare mot revolutionens sak”. Tidningen föreslog att man skulle göra folket uppmärksam på faran från bolsjevikerna genom anslag i alla gathörn.
Djelo Naroda (Folkets Sak) varnade arbetare och soldater, att bolsjevikerna sökte bedraga dem, tubba dem till handlingar som skulle kunna sluta illa för alla. Novoe Schisn (Nya Tider) jämförde bolsjevikerna och kadeterna som varande lika fanatiskt enögda. Deras handlingsätt hade varit nära att framkalla händelser som skulle ha kunnat bli den svartaste sidan i den ryska revolutionshistorien. Sovremennoe Slovo (Det Moderna Ordet) anklagade bolsjevikerna för att söka starta ett inbördeskrig.
Den högborgerliga Retj (Tal), Miljukovs tidning, varnade, att de element som ”obestridligen är brottsliga”, inte har lagt ner sina vapen och att man måste göra slut på deras verksamhet. ”Ovädret har dragit förbi, men olyckligtvis är faran fortfarande kvar”.
Liberala Denj (Dagen) instämde, bolsjevikerna har träffats av ett hårt, men inte dödligt slag. Normalt sansade Birzjevje Vedomosti (Börsnyheterna) höll före, att bolsjevikerna lidit ett stort moraliskt nederlag. Men det skulle vara oriktigt att anse att den seger, som vunnits över ”provokatörerna” är slutgiltig. ”Det är nödvändigt att demokratin sluter sig samman.”
Välunderrättad journalistik
Som ett exempel på hur högt jounalistiken stod 1917, kan man illustera med hur välunderrättad man var i Finland. Följande klipp är ur ett reportage i Vestra Nyland, en lokaltidning med redaktion i Ekenäs. Genom att gå igenom ryska tidningar kunde den lilla stadens tidningsredaktion, en vecka efter händelserna, den 30 juni, ge sina läsare följande analys:
”Dunkla rykten om bolsjevikernas planer på något slags ’avgörande uppträdande’ hade cirkulerat i Petrograds partikretsar redan flera dagar sedan. Enligt somliga uppgifter ämnade bolsjevikerna och kronstadtmatroserna börja med en väpnad demonstration och söka, så vitt möjligt, tillskansa sig makten; enligt andra skulle bolsjevikerna inte haft några bestämda planer och endast velat demonstrera sina styrkor.
Först i sista stunden, då bolsjevikerna öppet lät tillkännage sin avsikt att demonstrera för att ’bekämpa kontrarevolutionen’ och då det blev bekant, att demonstrationen skulle bli väpnad, vidtog arbetar- och soldatdeputeraderådets verkställande kommitté resoluta åtgärder till den väpnade demonstrationens hindrande, enär en sådan kunde, såsom vid arbetar- och soldatdeputeraderådens kongress framhölls, leda till blodiga påföljder och medborgerligt krig.”
I en annan finlandssvensk tidning, Svenska Tidningen, kunde man under rubriken ”Oroliga dagar i Petrograd” i en ögonvittnesskildring läsa hur ”natten till lördagen varit förfärlig”:
”Spänningen och oron var oerhörd på alla håll … den revolutionära jäsningen har nu drivits till en sådan styrka att bolsjevikledarna inte längre är herrar över dem.”
I Vestra Nyland berättades hur det, natten till lördagen den 23 juni, blev det klart, att ”till och med en del bolsjeviker ogillade den till följande dag beramade demonstrationen”
”När bolsjevikerna fick klart för sig sin fullkomliga isolering och övertygat sig om, att en mängd regementen, på vilka de hade räknat, ej skulle deltaga i demonstrationen, beslöto de återkalla densamma. . .
Hufvudstadsbladet kunde redan den den 26 juni rapportera:
”Det är numera fullt utrett, att initiativet till de påtänkta gatuuppträdena utgått från en ny självskapad revolutionär kommitté bestående av representanter för 90 fabriker, bolsjeviker och med dem en del [mensjevistiska] internationalister. Den närmaste anledningen har getts av interimsregeringens beslut att avhysa några anarkister, som bemäktigåt sig en villa [Durnovos datja, AP anm.].”
Tiden har inte medgivit att jag gått igenom de finskspråkiga tidningar, där framför allt arbetarpressen verkar ha haft unika direktreportage från Petrograd.
Lenin försvarar sig och partiet
Men tillbaka till Ryssland. Som berättades i avsnitt 32, så var Lenin och Pravda i full verksamhet med att försvara sig emot oberättigade anklagelser. Men just nu, när Lenin och bolsjevikerna ligger som mest illa till, får de hjälp från ett högst oväntat håll — från sina motståndare i arbetar- och soldatrådet, från sovjeten! Dess mensjevistiska och socialrevolutionära ledare hade visserligen reagerat våldsamt mot bolsjevikerna, men de förstod också att spänningarna i staden måste få ett utlopp.
På förslag av den mensjevistiske ledamoten i president Boris Bogdanov (1880-1960), beslöt man att nästkommande söndag den 18 juni (1 juli) ordna en ”ordentlig” demonstration, d.v.s. i arbetar- och soldatrådets regi. Den skulle gå från stadens centrum till Marsfältet vid Nevans strand.
I en uppmaning på demonstrationsdagen till Petrograds invånare hette det:
”Vad måste varje deltagare i dagens demonstration hålla i minnet?
1. Att avsikten med demonstrationen är att visa de revolutionära krafternas enighet.
2. Att den måste bära vittnesmål om den revolutionära demokratins strävan efter universell fred.
3. Att dess ledande paroll måste vara ’Genom den konstitutionella församlingen fram mot en demokratisk republik’.
4. Att demonstrationen måste vara fredlig.
5. Att det därför är varje medborgares plikt att på denna dag ta avstånd från alla oroligheter
6. Att det är var och ens plikt, utan undantag, att komma obeväpnad till demonstrationen.”
Sovjetens tidning Izvestija, framhävde i sin ledare samma dag:
”Den oövervinnerliga enheten av de revolutionära krafterna är den djupa meningen med dagens demonstration. Dess framgång kommer att vara ett uttryck för revolutionens seger och ett nederlag för alla kontrarevolutionärers intriger.”
Med det sista avsåg Izvestija bland annat Lenin och bolsjevikerna. Men ack, hur annorlunda det blev! Bolsjevistiska paroller dominerade! Till allas överraskning, också bolsjevikernas skulle jag tro, blev demonstrationen minst av allt någon hyllning till den provisoriska regeringen eller ens sovjeten.
Till och med borta i Sverige, i t.ex. Svenska Dagbladet, kunde man läsa hur bolsjevikerna, eller åtminstone bolsjevistiska paroller, utgjort en majoritet i tåget. Detta gav intrycket, att en majoritet av deltagarna var bolsjeviker. Men i fotot i början av artikeln, som ju av huvudbonnaderna att döma visar mensjeviker, kan man på banderollen till vänster läsa:
”Fred i världen
Makt åt folket
Jord åt folket”
Och på den högra:
”Ner med de tio kapitalistiska ministrarna”
Knappast några mensjevikiska paroller.
Demonstrationen innebar en vändpunkt. Den visade att bolsjevikernas slagord och politik nådde långt utöver de egna partileden. Den visade också att Petrograds befolkningen var mycket mer aktivistiskt stämd än vad myndigheterna, sovjeten och regeringen trott.
Kanske togs också Lenin och bolsjevikerna med överraskning?
Lenins ledare
I Pravda den 20 juni (3 juli) skrev Lenin, mycket upprymd och offensiv till sinnes, under rubriken ”Den artonde juni”:
”Den 18 juni kommer på ett eller annat sätt att gå in i den ryska revolutionens historia som en av vändpunktens dagar. Klassernas ställning till varandra, deras inbördes förhållande i kampen, deras styrka, i synnerhet i jämförelse med partiets styrka – allt detta avslöjades genom söndagens demonstration så tydligt, så påtagligt, så eftertryckligt, att vilket förlopp, vilket tempo den fortsatta utvecklingen än tar, kommer vinningen i fråga om klassmedvetandet och klarhet att bli gigantisk.
På några timmar blåste demonstrationen bort allt prat om de sammansvurna bolsjevikerna som om det varit ett dammoln och påvisade med ovederlägglig åskådlighet att Rysslands arbetande massors avantgarde, huvudstadens industriproletariat och dess trupper i övervägande majoritet är för de paroller, som vårt parti alltid försvarat.
Arbetar- och soldatbataljonernas taktfasta marsch. Omkring en halv miljon demonstranter. Endräkt i den slutna aktionen, endräkt kring parollerna, bland vilka följande oerhört övervägde: ’All makt åt sovjeterna’, ’Ned med de tio kapitalistiska ministrarna’, ’Varken separatfred med tyskarna eller hemliga fördrag med de engelsk-franska kapitalisterna’ osv. [1]
Hos var och en som såg demonstrationen blev där intet tvivel kvar på att dessa paroller segrat bland de ryska arbetar- och soldatmassornas organiserade avantgarde.”
Hela ledaren finns på engelska på och som pdf på svenska.
Lenin slutade:
”En kris av ohygglig omfattning har brutit in över Ryssland och över hela mänskligheten. Utvägen ligger endast i förtroende för de arbetandes och exploaterades mest organiserade förtrupp, i understödjande av dess politik.
Vi vet inte, om folket snart kommer att förstå denna lärdom och hur den kommer att förverkligas. Men vi vet säkert, att förutom denna lärdom finns det ingen utväg ur återvändsgränden, att eventuella vacklanden eller grymheter inte kommer att bringa kontrarevolutionen någonting.
Utan att folkmassorna hyser ett fullständigt förtroende för sin ledare, proletariatet, finns det ingen utväg.”
Den 18 juni (1 juli) blev också en vändpunkt i det avseendet, att alla vackra och hycklande paroller och förespeglingar började försvinna. I det borgerliga lägret hade man dragit sig mer och mer åt höger när folket i gemen drog sig åt vänster. Både sovjeten och den provisoriska regeringen fick svårare och svårare att i någon mellanställning ge sken av att fungera som enande grupper.
”Kerenskijoffensiven”
Ty demonstratioonen den 18 juni (1 juli) sammanföll också med den s.k. Kerenskijoffensiven, d.v.s. det angrepp mot tysk-österrikeriska trupper, som demonstrationen den 10 (23) juni uttryckligen vände sig emot och demonstrationen den 18 juni (1 juli) inte stödde.
Svaret från reaktionen lät inte vänta på sig. Dagen efter demonstrationen, måndagen den 19 juni (2 juli) stormades Durnovos datja.
Not
[1] Enligt reportagen var det färre demonstranter än vid en i mars, då en halv miljon deltog i gravsättningen av dem som dödats i februari. Nu angav en del källor 300-400 000 och enligt den mot bolsjevikerna vänligt stämda finska tidningen Työ (Arbetet), som hade en man på plats, var det ”bara” 200 000 – men inte illa ändå!
Nästa avsnitt: Slutet för anarkistkollektivet i Durnovos datja.
