1917/8 – Ett bortglömt 100-årsminne

Den 18 juli 1917 deklarerade det finländska parlamentet, "lantdagen", sitt lands självständighet. Men var alla i Finland överens om att klippa banden med Ryssland? Anders Persson berättar historien.

Förstasidesnyheten i Dagens Nyheter om Finlands ”självständighetsförklaring”.

Februarirevolutionen hade djupgående följder i Finland, som då var ett ”Storfurstendöme”, en del av det ryska kejsarriket. Förryskningspolitiken upphörde genast, gendarmeriet upplöstes och de medborgerliga fri- och rättigheterna återställdes. Snart inkallades det finländska parlamentet, ”lantdagen” efter flera års uppehåll.

I valet 1916 hade socialdemokraterna erhållit 103 av de 200 platserna och nu bildade socialdemokraten Oskari Tokoi regering med sex andra socialdemokrater och sex borgerliga. Utanför parlamentet gick utvecklingen sin egen väg. Arbetarklassen tillkämpade sig genom strejker, demonstrationer och massmöten rätt till åtta timmars arbetsdag, höjda löner, kommunal rösträtt mm.

I och med att tsaren störtats, hade det enda existerande formella bandet mellan Ryssland och Finland brustit. Den finländska lantdagen som dominerades av Socialdemokrater och nationellt sinnade borgare beslöt den 18 juli 1917 att antaga den så kallade ”maktlagen”, enligt vilken all inrikespolitisk makt lades i lantdagens händer. Utrikespolitiken liksom militärväsendet skulle dock som förut vara gemensam med Ryssland, detta som en eftergift för liberalerna i de båda länderna.

Borgerlig karikatyr sommaren 1917: ”Förr hade vi Tsaren, nu har vi Silta-Tsaren”. Siltasaari (Broholmen) var den stadsdel i Helsingfors där Socialdemokraterna hade sitt högkvarter. (Klicka för större bild)

Men liberalerna och de konservativa befarade att Finland genom ”maktlagen” i ett senare läge skulle göra sig helt oberoende. Detta måste stoppas. Den finländske representanten hos regeringen i Petrograd, Carl Enckell (1876-1959), begav sig omedelbart till den ryske generalguvernören Michail Stachovitj (1861-1923) i dennes privatvåning.

Den profiterande finländska industrin och bankväsendet ville inte klippa av banden med Ryssland. Kerenskijs regering, som hade använt ”februarirevolutionen” för att gjuta nytt liv i fronttrupperna, behövde Finland av militära skäl i det fortsatta kriget. Enckell berättade senare i sina Politiska minnen (1956):

Jag uppmanade honom med eftertryck att för interimsregeringen [dvs Kerenskijs regering] framhålla dennas skyldighet att såsom innehavare av högsta makten ingripa mot lantdagens förfarande, som stödde sig på missförstånd och av bolsjevikerna inspirerade falska uppgifter…

Enckell framhöll att han inte kunde se någon annan utväg ur den tillskapade situationen än lantdagens omedelbara upplösning och utlysning av nya val.

Generalguvernören erkände det berättigade i mina argument och for direkt till Kerenskij.

Att påverka beslutsprocessen i Finland genom att använda kontakter i Ryssland kallades på denna tid att gå ”Petersburgska vägar”.

Läge för revolution i Finland?
Kerenskij lät förklara lantdagen upplöst, ett beslut som stöddes av de sex borgerliga i regeringen mot de sex socialdemokraterna med generalguvernörens utslagsröst. Nyval utlystes till oktober. Arbetarmöten runt om i landet protesterade förgäves.

Denna text är hämtad ur min bok Finlands sak var svår (Ordfront, 1979, s.155). Där gjorde jag bedömningen att ”i detta läge hade det socialdemokratiska partiet kunnat gå till offensiv, ty aldrig har förutsättningarna för en revolution i något land varit så gynnsamma som i Finland 1917.”

Den inhemska armén upplöstes redan 1901, det ryska gendarmeriet upplöstes som sagt i mars 1917, de ryska trupperna i Finland var revolutionärt sinnade eller åtminstone passiva. Inga yttre fiender hotade landet. Det borgerliga lägret var splittrat.

Hade den socialdemokratiska partiledningen förklarat upplösningen av riksdagen olaglig och mobiliserat folket till kamp för nationellt oberoende och socialism hade möjligheterna till seger varit stora, skrev jag 1979. Socialdemokraterna hade kunnat räkna med sympatier utanför sina egna led. Men partiet var trots sina många medlemmar organisatoriskt svagt. Ledningen slets sönder av politisk splittring. Högern inom partiet förhöll sig passiv, vänstern avskar sig från alla bundsförvanter genom sin principiella och praktiska sekterism.

De socialdemokratiska ordningsgardena utgjorde ingen armé, i bästa fall bara en stomme kring vilken en armé kunde skapas. Vänsterns radiala fraseologi väckte visserligen stora förhoppningar hos arbetare och torpare. Men det saknades makt bakom orden.

Förhoppningarna kunde inte förverkligas; istället skrämde de och enade de borgerliga.

När jag skrev detta kapitel var jag inte så inläst på den ryska revolutionen som jag borde varit. Ty då hade jag som ytterligare argument kunnat peka på vad som samtidigt skedde i Petrograd: de så kallade ”julidagarna” 16-21 juli (3–8 juli gamla stilen) 1917. Soldater och arbetare gjorde uppror, med eller utan stöd av bolsjevikerna. Det slogs dock ner av ordningsmakten, bolsjevikernas kontor skövlades, tryckpressarna förstördes och Lenin tvingades gå under jorden.

Notis i Manchester Evening News 26 juli 1917, som innehåller de flesta rykten som vid denna tid cirkulerade om Lenins person och öde. (Klicka för större bild)

Under sommaren organiserade de borgerliga i Finland i hemlighet väpnade förband. I valet i oktober fick Socialdemokraterna bara 92 mandat mot 108 för de borgerliga. De senare bildade nu regering med Pehr Evind Svinhufvud som statsminister.

Revolutionen i Ryssland 7 november vände upp och ner på de båda blockens inställning. De borgerliga ville nu så fort som möjligt skära av banden med Ryssland, Socialdemokraterna däremot ansåg att saken kommit i ett nytt läge och menade att frågan om Finlands självständighet inte fick lösas i panikens tecken, utan först efter noggranna förhandlingar med revolutionsregeringen i Petrograd.

Men den 6 december förklarade lantdagen Finland självständigt med rösterna 100–88, ett beslut som den nya kommunistregeringen i Petrograd sade sig vara beredda att skriva under. Men självständighetsförklaringen inkom dock först 31 december och blev omedelbart godkänd.

Vadan detta dröjsmål? Ville man i Helsingfors vara säker på att Lenins regering skulle hålla? Om så var fallet, var man helt trygg i att plötsligt leda ett självständigt land?

Carl Enckell gjorde en trygg karriär i det självständiga Finland, alltid på ”rätt” sida. Här står han som 6:e från höger just bredvid Stalin när 1948 års vänskaps- och biståndspakt undertecknas. Tredje man från höger är Urho Kekkonen. (Klicka för större bild)

Som jag visar i boken har Finlands utrikespolitik efter 1917 varit ett ivrigt sökande efter någon ”Storebror” att hålla i handen, som ersättning för Tsarryssland. Först var det Kejsartyskland, sedan Polen och de baltiska staterna, i slutet på 30-talet de nordiska länderna, i synnerhet Sverige, sedan Tyskland igen och sedan var det åter dags att börja gå ”petersburgska vägar”


Vinjettbilden är från ett vykort föreställande ”Finlands mö”, någon gång före våren 1918, då det slutgiltigt bestämdes att den finländska flaggan skulle vara ett blått kors på vit botten. (Klicka för större bild)

  3 kommentarer for “1917/8 – Ett bortglömt 100-årsminne

  1. Hans Andersson
    2017-07-19 kl. 14:09

    På självständighetsdagen 6 december visas väl fortfarande Okänd soldat, den första svartvita versionen på finsk TV? Finland exploderade ju rätt snabbt i det finska inbördeskriget som var synnerligen brutalt och som långt efter händelserna verkade som en böld i det finska samhället.

    Detta förlöstes mer eller mindre genom Väinö Linnas mästerverk i den så kallade Torpartrilogin. Från 1959 till och med 1962 kom Högt bland Sarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk vilket åter lyfte konflikterna till ytan, men det var nog nyttigt för den finska folksjälen.

    Trilogin kan läsas mer än en gång med sin tvesyn av händelserna som utspelade sig i det finska samhället. Mästerverk helt enkelt.

  2. 2017-07-20 kl. 7:59

    En aspekt av den finska historien kanske inte kommer fram så ofta: det Finland som blev självständigt 1918 var mycket större än det Finland som Sverige avträdde 1809. Hade Finland blivit självständigt med den gräns som rådde 1809 (som var ett resultat av freden i Åbo 1743) hade den sovjetiska ledningen inte behövt oroa sig för att ha finska trupper inom skotthåll vid Leningrad.

    På Wiki finns en lista över finska gränsförändringar, och i det här resonemanget är det särskilt intressant att se vad som hände under tiden efter 1809. Stora områden, inklusive Karelska näset, överfördes till det ryska storfurstendömet Finland. Därmed hamnade den finska gränsen nära Petrograd/Leningrad. För att göra saken värre så försökte finnarna erövra ännu mer områden i öster efter självständigheten. Det glömde man nog inte bort i Moskva på 1930-talet, när det internationella läget hårdnade.

  3. Mats Larsson
    2017-07-20 kl. 8:22

    Håller med dig Hans A. Med tillägget att ju Linna också skrev Okänd soldat och att filmen som kom något år efter boken (1954 och 1955) håller samma höga klass som boken. Filmen öppnar till tonerna av Sibelius symfoniska svit ”Finlandia”.

    Jag såg filmen första gången på en bio i Stockholm med en publik
    helt dominerad av personer med finska som modersmål. Jag märkte
    snabbt av publikreaktionerna att jag gick miste om en hel del, hänvisad som jag var till enbart en textremsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *