4 dagar i april

Jag läste en teaterrecension av John Sjögren i UNT 2012-02-16. Han skrev om historikern, arkeologen och författaren Magnus Alkarps debutpjäs 4 dagar i april på Uppsala stadsteater. Vad det handlar om kan du se här. Denna ”recension” fick mig verkligen intresserad av att se pjäsen. Idag var jag där.

Alkarp kommenterar ”recensionen” på facebook:

”Detta är ingen recension, det är back-stabbing. Han begår nästan alla de misstag en riktig recensent aldrig skulle göra sig skyldig till. Höll på att dö av skratt när han tycker att denna dokumentär, som av cirka 80% är sanning, skulle må bättre av lite mindre procent sanning. Ännu värre: ‘Dialogen lider av en brist på nyanser, betydelsebottnar och undertext’ – herre min gud det rör sig om autentiska inspelade, buggade samtal. Hoppas att den blir flitigt kommenterad.”

Efter att nu ha sett pjäsen vill jag gärna citera och instämma. Jag skulle dessutom vilja tillägga ett par saker. Pjäsen handlar minst lika mycket om idag. Det trixas och smusslas med hemligstämplar och nedlagda utredningar på order från främmande makt. Men nu är det USA, Nato och CIA som håller i taktpinnen och som delar av Sveriges överhet svassar för. Ja, det är nog till och med värre med den saken idag än 1943. Då jagade man norska motståndsmän, nu jagar man personer med muslimska namn, stormar in i deras bostäder med skarpladdade vapen och skickar oskyldiga människor till tortyr i USA-kontrollerade fängelser på olika håll i världen. Läs om detta i rapportboken Terroristjaktens svarta bok från Charta 2008.

Till slut. Pjäsen lider inte alls av några ”gestaltningsproblem” som flera recensenter hävdar. Man förstår människorna och de svåra konflikter som fanns runt skeendet i Uppsala den där påsken 1943. Det är ett stycke angelägen teater om en verkligt dramatisk historia som inte setts på länge. Dessa aningslösa salongsrecensenter med sin sippa kritik tjänar idag den svenska terroristjakten.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

  4 kommentarer for “4 dagar i april

  1. 2012-02-23 kl. 23:10

    Jag minns när jag frilansade på Västerbottenkuriren han som skulle recensera en konsert var dyngrak och satt ihopkrupen längst bak och sov, den artikeln publicerade de, inte klokt.

  2. 2012-02-24 kl. 14:49

    Vad roligt att du, som omväxling, uppmärksammar det lokala kulturlivet i Uppsala! Själv skall jag se denna föreställning på onsdag. Jag hoppas bli lika entusiastisk för pjäsen som du.

    När jag gick hem från Uppsala Stadsteaters uppsättning av Tolvskillingsoperan i höstas var det med mycket kluvna känslor. Och Romeo och Julia undvek jag helt, av rädsla för att bli besviken. Jag fruktade nämligen — efter att ha läst recensionerna — att det inte skulle vara tillräckligt mycket Shakespeare, om jag så får säga.

    Men man bör uppenbart inte alltid lita på teaterkritiken. Man måste döma själv. Utan undersökning ingen rätt att tala …

    • Knut Lindelöf
      2012-02-24 kl. 15:30

      Tolvskillingsoperan gillade jag skarpt – trots lagerlokalsaktiga kulisser och tidsavskalad rekvisita. Musiken i sitt sammanhang grep tag ordentligt.

  3. 2012-03-01 kl. 16:16

    Du hade rätt, Knut! Pjäsen 4 dagar i april är helt enkelt jättebra! Och det som UNT:s recensent kritiserade (att där är för mycket ”sanning”), alltså pjäsens ”dokumentära” och verklighetsbaserade karaktär, är just det som gör den så stark. Bakom mig och Svante satt en farbror som var med och demonstrerade mot nazisterna i Gamla Uppsala den där påsken 1943. Denna föreställning blir nu också ett slags ”upprättelse” inte bara av honom utan också av staden Uppsala. Den var inte ett inpyrt nazistnäste, vilket Bollhusmötet lätt kan få utomstående betraktare att tro. I Uppsala fanns många övertygade antinazister (så många att man i Berlin var bekymrad över de svenska nassarnas möjligheter att här nå framgång) och det är verkligen på tiden att händelser som dessa dras fram i ljuset. Magnus Alkarp har gjort ett utomordentligt grävarbete och dessutom lyckats omvandla sina forskarfynd till välfungerande dramatik.

    Så småningom kommer det kanske att skrivas pjäser om alla de ungdomar som några decennier senare i universitetsstaden Uppsala kämpade mot USA:s krig i Vietnam och Sovjets invasion av Afghanistan. Och då kanske vi kommer att sitta som farbrorn på bänken bakom och se vår ungdom ta form på scenen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *