Al-Aqsas framtid är Palestinas framtid

Bön vid Al-Aqsa-moskén

I hjältemodigt motstånd vägrar palestinska tillbedjare i Jerusalem att gå igenom metalldetektorer för att komma in i helgedomen och in i Al-Aqsa-moskén. Efter att två israeliska soldater dödades, när de bemannade en kontrollstation som leder till helgedomen, installerade Israel metalldetektorer. Dessa detektorer är en provokativ handling som utmanar den palestinska muslimska myndigheten som bestämmer över helgedomen och utmanar den palestinska suveräniteten på denna heliga plats.

Det bör påpekas att för alla som regelbundet besöker Gamla Staden i Jerusalem, kom attacken mot de två soldaterna vid ingången till helgedomen, inte som någon överraskning. Det var en väntad attack. Det är svårt att tro att de israeliska myndigheterna inte förutsåg attacken, vilket var ett uppenbart svar på den israeliska
ockupationsmaktens pågående provokationer.

Vidare, med uppenbar ansträngning att öka spänningarna och orsaka utbrott av våld, förde Israel in massiva förstärkningar bestående av militär och polis till området. Men palestinierna förblir för det mesta lugna och uppvisar stor återhållsamhet när de kämpar – beväpnade med ingenting annat än tro och beslutsamhet – för sin rätt att be
och bibehålla kontrollen över Palestinas heligaste muslimska plats. Så medan Israel hoppas på att kunna provocera palestinierna att ta till väpnat våld, så står de inför en nation som insisterar på att den har rätt att be i fred och värdighet, även om det innebär att be i Jerusalems gränder och gator.

Den senaste vågen av protester från palestinierna och Israels extrema våld skedde inte i ett vakuum. Israels åtgärder för att begränsa tillgängligheten för de tillbedjare som vill komma in i helgedomen, och att öka antalet säkerhetsstyrkor i Gamla stan är allvarligt nog, men det följer efter många år av dagliga provokationer. Arabiska Östra Jerusalem höll redan före dessa förstärkningar på att kvävas av beväpnade soldater. Att gå genom Gamla Staden i Jerusalem var en
gång en trevlig upplevelse, men nu störs det dagliga livet ständigt av israeliska säkerhetsstyrkor som går genom gatorna och gränderna, fullt beväpnade och med samma beslutsamhet som hos ett gäng som vill starta bråk. Till och med under Ramadan när det råder feststämning på kvällarna och när Gamla Staden är full av familjer och människor som firar, så finns soldaterna överallt – för att hota, förödmjuka och påminna palestinierna om att de lever under ockupation.

Den pågående israeliska militära närvaron i Gamla Staden i allmänhet, och särskilt längs vägen till helgedomen och Al-Aqsa, är en förödmjukelse som ingen nation och ingen religion någonsin skulle behöva gå igenom. Straffåtgärderna har nu fortsatt bortom staden Jerusalem och till andra delar av Palestina och, som man kan
förvänta sig, uttrycker palestinierna överallt sitt raseri. Frustrationen var redan hög i staden eftersom Israel begränsar tillgången för palestinier som önskar be i Jerusalem, och nu förbjuds också palestinier från 1948 års Palestina, som har ett israeliskt pseudomedborgarskap, att resa till Jerusalem för fredagsbönen. I vad som varit en fredagsritual, kom tusentals palestinier från alla delar av 1948 års Palestina till Jerusalem på fredagarna för att be i Al-Aqsa-moskén. Bussar fulla med troende som reser från så långt norrut som Galiléen och så långt söderut som Naqab, lämnar sina hem tidigt på fredag morgon för att nå Jerusalem i tid för fredagsbönen.

Bussarna parkerar vanligen framför Damaskusporten och långsamt tar sig de troende ner för de stora trapporna som leder till porten och sedan in i Gamla Staden. De går ner längs vägen som är full av gatuförsäljare och butiker som säljer mat, godis och kläder. Vägen blir så småningom smalare, doften av kaffe och färskt bröd blir starkare när de troende svänger vänster mot porten, som av Israel tilldelats
muslimerna för att komma in i Haram Elsharif, helgedomen. Strax därefter lyser den gyllene kupolen in i den mörka gränden och så ytterligare en kontrollstation att gå igenom och de är framme.

Den redan påträngande närvaron av militären i östra Jerusalem trappas upp på fredagarna, förmodligen som förberedelse inför den återkommande vallfärden av troende som kommer till fredagsbönen. Oftast spärrar den lokala polisen av huvudvägarna som leder till östra Jerusalem redan på torsdagskvällen. På fredag morgon, på torget framför Damaskusporten, där bussarna släpper av de troende har
militären och polisen också den största närvaron. Det är där de parkerar sina fordon, det är där soldaterna och poliserna samlas och det är där den beridna kravallpolisen har sina hästar. Barrikader sätts upp och polisen spärrar vägen med barriärer och soldater, så att tusentals troende måste gå i en enda kö framför de israeliska styrkornas vaksamma ögon. En del stoppas och måste visa ID, andra, vanligtvis äldre människor, stoppas inte.

Det är inte ovanligt att se polisen neka de troende inträde till Gamla Staden. Jag har ofta sett hundratals och åter hundratals troende, som av en eller annan anledning nekats tillträde, stå kvar på trottoaren utanför Gamla Staden. När det händer hålls bönen ute på gatan och beväpnad polis och soldater står runt tillbedjarna. En av de många rasistiska och fundamentalistiska israeliska medlemmarna av Knesset,
Bezalel Smotrich, delade en bild som visade hundratals muslimer som knäböjde i bön och soldater som stod framför dem, och tolkade bilden som uppfyllelse av en profetia där världens alla nationer kommer att böja sig ner inför judarna. Jag har bevittnat detta många gånger och muslimernas böner, ödmjukhet och värdighet står i stark kontrast till den hybris, ilska, respektlöshet och djupa osäkerhet som demonstreras av de beväpnade israeliska soldaterna. Och utan undantag, så snart
bönen avslutas och tillbedjarna ställer sig upp, lyfter soldaterna sina vapen och siktar rakt på dem.

En annan vanlig provokation som utövats av de israeliska myndigheterna är att skicka in små grupper av soldater, tre eller fyra i taget för att stå mitt i folkmassan. När församlingen av otaliga palestinier förbereder sig för bön, skickas en grupp om tre soldater, av deras befälhavare, in för att stå mitt ibland dem. Inte runt om i periferin som de brukar göra, utan precis mitt ibland dem, så att varje palestinier som går förbi kommer att stöta ihop med soldaterna som är iklädda sina stora utskjutande pistoler och skrymmande pansar. Detta ger ofelbart upphov till reaktioner, antingen från soldaterna eller från palestinierna som alltid betalar ett högt pris.

Palestiniernas gensvar på israeliskt våld och provokationer framställs alltid som överdrivet och oproportionerligt. Men vi måste beakta följande: Över två miljoner människor i Gazaremsan – cirka 80 kilometer från Jerusalem – dör av törst och värme på grund av en av Israel påtvingad belägring. Tusentals palestinska politiska fångar
sitter i israeliska fängelser och palestinier överallt måste gå igenom en daglig rutin av förnedring, förtryck och våld där unga palestinier skjuts till döds nästan dagligen. De aktuella händelserna i Jerusalem är ett tydligt exempel på palestiniernas återhållsamhet och engagemang för frihet och icke-våld. De uttryck för våld som vi ser från palestiniernas sida är undantag, emedan det israeliska våldet är systematiskt, sponsrat och planerat av staten.

Just när jag skulle avsluta den här artikeln kom nyheten om den dödliga attacken i bosättningen Halamish på Västbanken, så jag lägger till några ord om denna olyckliga händelse. Jag kör ofta förbi Halamish när jag åker för att besöka mina vänner i den palestinska byn Nabi Saleh. Bosättningen Halamish är byggd på deras mark. Man kan aldrig rättfärdiga dödandet av oskyldiga människor som sitter och äter
middag. Samtidigt måste man påpeka att Halamish är en särskilt våldsam bosättning och dess invånare har varit inblandade i terrorhandlingar mot många av de omgivande byarna. De har lagt beslag på mark och vatten från de lokala palestinierna och sätter regelbundet eld på deras olivträd och attackerar byborna. De lokala palestinska byarna, med Nabi Saleh i spetsen, har under flera år organiserat veckovisa, icke-våldsamma demonstrationer. Jag har deltagit i många av dessa demonstrationer och har arresterats av de israeliska styrkorna flera gånger.

Palestinierna möts av en massiv militär styrka, arresteringar, misshandel och många obeväpnade unga palestinier har skjutits på nära håll och dödats under dessa demonstrationer. Unga invånare i Nabi Saleh gömmer sig ofta under flera månader därför att de är rädda för att arresteras. Många har arresterats och torterats av de israeliska säkerhetsstyrkorna, trots att de aldrig brukat våld. Bosättarna arresteras eller stoppas aldrig. De israeliska myndigheterna som agerar med beslutsamhet mot de palestinska protesterna, gör ingenting för att förhindra det våld som kommer från bosättarna.

Om någon ska pekas ut så måste det vara staten Israel och dess rasistiska ideologi.

Det är en ideologi som har ställt människor mot varandra: Bosättare mot dem vars land blev stulet, soldater mot dem som söker frihet. Al-Aqsa-moskén är en helig plats för alla muslimer och Israel måste förstå att denna provokation kan leda till allvarliga och oåterkalleliga konsekvenser.


Artikeln var ursprungligen publicerad i American Herald Tribune 24 juli 2017.

Översättning till svenska: Kjersti Rekve

  2 kommentarer for “Al-Aqsas framtid är Palestinas framtid

  1. Leif Stålhammer
    2017-08-10 kl. 17:01

    Jag kan inte se att Israel idag är annat än en fascistisk kärnvapenbeväpnad apartheidstat som en gång Sydafrika (som dock inte hann utveckla kärnvapen, vad jag vet). Samtidigt som man kraftigt påverkar USA:s utrikespolitik och uppbär enorma penning- och vapenunderstöd.

    Israel får ha kärnvapen men inte Nordkorea. En imperialistisk logik. Vad säger Wallströmskan i säkerhetsrådet? Hon har infört fikapaus i FN, var det nån som sa. För att under denna tala stormakterna till rätta. Hoppas hon lyckas…

  2. Hans Andersson
    2017-08-11 kl. 11:25

    Det sionistiska israel med sin apartheid har historiskt sett efter statsbildandet 1948 alltid kommit undan relativt smärtfritt med sina illdåd. Uppbackat av USA naturligvis, men även av andra.

    Nyligen flyttade de fram sin ockupationsgräns på Golanhöjderna med 10 km, därför att granatskärvor från syriska armèns strider oavsiktlig hamnade fel. Israel passade naturligtvis på att brassa iväg några salvor och högljudda protestsalvor.

    Miko Peleds skildringar och även andra reportage om hur det är att leva under den sionistiska ockupationsmakten, är särskilt viktiga i nuläget, då perspektiven helt dominerats av Libyenkrisen och Syrienkriget och tystnaden kring det palestinska folkets kamp är nästan total.

    Utan en någorlunda rimlig lösning av de folkrättsvidiga brott som den sionistiska ockupationsmakten dagligen utsätter palestinierna för, finns det heller ingen lösning för hela den problematik som idag maler sönder Mellanöstern.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *