Damlag från Göteborgs roddarklubb 1909 (foto Percy Lundwall)

Så här skrev den kände svenskbolsjeviken Stefan Lindgren på sin blogg Jorden runt på 8 dagar 2011-05-07:

”Jag vill påstå att svenska folket är hjärntvättat av krigspropaganda och därför hjälplöst faller för sekelgamla koloniala och imperialistiska standardknep.

Det vi uppfattar som ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle har ju i själva verket blivit alltmer monolitiskt och styrt. Det räcker med att se på en TV-tablå och räkna hur många icke-amerikanska program som sänds på prime time, runt nioblecket.

Antalet dagstidningar i Sverige som inte är privatägda och inte styrs av kommersiella (i grunden borgerliga) intressen närmar sig noll, dvs. en dansk situation, vilket gör varje socialdemokratisk eller annan opposition i grunden omöjlig. Den som säger fel i någon fråga (Juholt om Libyen t ex) mobbas tillbaka i ledet inom loppet av en vecka.

Så illa är det, kamrater. Det gör kampen för en alternativ och oberoende offentlighet livsavgörande. Tusen bloggare gör ingen skillnad. Men två som går ihop är redan ett parti.”

Jag är inte bolsjevik, men läser med stor behållning Stefan Lindgrens skarpa inlägg framför allt om Afghanistan, men även i många andra frågor. Han sliter som en myra med översättningar från engelska och ryska, bevakar ryska medier som få andra, är motor i föreningen Afghansolidaritet och driver flera viktiga webbsajter. Utan hans ettriga arbete vore vårt ännu så länge pluralistiska och demokratiska samhälle mycket fattigare.

Sista stycket i citatet ovan är särskilt intressant och uppfordrande. Jag anar här en tydlig frustration över att alla radikaler och samhällskritiska röster nu mest lanserar sig själva med egna bloggar. Det sker parallellt med att medierna (i bred mening) fördummas, vilket idag alltså kan beskrivas som hjärntvätt av den stora massan, där svensk utrikes- och ”försvars”- politiken är det tydligaste exemplet. Var finns den motkraft av förnuft och eftertanke som kan slå hårt mot det här?

Tidningen Folket i Bild/Kulturfront startades 1972 som en sådan motkraft. Den politiska inriktningen med de tre parollerna borde kunna vara lika samlande för en demokratisk motoffentlighet idag. Uppbyggnaden var mönstergillt demokratisk och framgångarna den första tiden var betydande. En av de största är att tidningen inte dött, utan fortfarande finns kvar med demokratisk föreningsstyrning och allt.

Men något hände omkring sekelskiftet. Visserligen hade en entusiastisk medlem startat en hemsida i slutet av förra seklet, men föreningen och ledningen insåg inte att hemsidan skulle kunna bli en samlande plattform på nätet och få rörelsen för parollerna att växa i betydelse. Man blev helt enkelt  mediekonservativ.

Nätet är billigt och borde alltså passa utmärkt för FiB/K med sina begränsade resurser. Men så resonerade man inte, utan alla redaktionella och ekonomiska resurser lades på papperstidningen. Webbplatsen sköttes (och sköts fortfarande) helt ideellt och sågs (ses) fortfarande främst som marknadsföring av den länge krympande papperstidningen. Det här var (är) ett stort misstag som bidragit till att reducera Folket i Bild/Kulturfront till en smal liten outsider, i klass med tidningen Proletären.

Vi som hört till Folket i Bilds politiska domäner, men ansett att snabbare bevakning,  kommenterande och öppnare debatter blivit nödvändigt i det nya seklet, har därför startat egna bloggar och uppträder därmed inte längre samlat. Stefan Lindgren är en, Rune Lanestrand en annan och en tredje är jag. Många har helt eller delvis stötts ut ur tidningsdebatterna och saknar därför nu publiceringskanaler.

Det ligger mycket i det Stefan Lindgren skriver, att ”Tusen bloggare gör ingen skillnad. Men två som går ihop är redan ett parti.” Eftersom det partipolitiska oberoendet är en av FiB:s hörnstenar tolkar jag ”parti” mer som ”organiserad rörelse”. En ny och vital vänsterportal under FiB:s välkända paroller och varumärke skulle med säkerhet kunna bli minst lika betydande i dagspolitiken som Dagens Arena, Flamman och andra på vänsterkanten, vars redaktörer som självklara medieröster ofta sitter med i radio och TV. Och, sist men inte minst, papperstidningens upplaga skulle öka och tidningen skulle ändra karaktär till längre artiklar och ett allmänt mer fördjupande material. Det vill säga: En betydelsefull mediaprodukt för vår tid.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Föregående artikelSaab vid stupstocken
Nästa artikelPalme och hans tid
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

13 KOMMENTARER

  1. Fast FiB/K kan med sin papperstidning ses som en ek som står där år efter år med sin K Rasmusson/K Lindelöfs skapelse i form av fib.se som en planta bredvid. Och runt omkring faller det ollon som faktiskt börjat spira i form av bloggar och inlägg på Facebook. Och ser vi redaktörerna som har en tendens till att komma och gå, så verkar det ha varit en och annan tjuren Ferdinand och av samma släkte Rosamunda. Men vart tar dom vägen? På stämmorna är det de sega gubbarna och gummorna som regerar … nu senast talades det t o m om att FiB/K är ett starkt varumärke …

  2. Jag vill ha debatt, inte bara vdn-märkta (vänsterdeklarationsnämndens) åsikter. FiB:s paroller rymmer mycket.

  3. De tre parollerna är: Anti-imperialism, för yttrande- och tryckfrihet och för en folkets kultur. Var är alla människor som skulle debatterat? Har dom suttit och tittat på den europeiska melodifestivalen ikväll?

  4. Gemensam Välfärd har startat en kollektivblogg med exakt den motivering Lindgren och du nämner. Vore vi fler – inte bara på Gemensam utan också fler kollektivbloggar – kunde vi börja tänka på ytterligare fusioner. Ett svenskt systemkritiskt Huffington Post kanske låge inom möjligheternas ram.

  5. Har kollat på Gemensam. Inte särskilt upphetsande, lite som SR P1. Nätverket Gemensam välfärd i all ära, men mycket fler ting än det som ryms i dess hägn bör diskuteras såsom t ex: urtikes-, EU-, försvars-, skolpolitik och mediefrågor.

  6. Självklart. Gemensam ska driva Gemensam Välfärds frågor. Medlemstidning, med andra ord.

    Det som jag ser som – ja, inte nytt för Utredarna på TCO kör också samma modell, och LO har en liknande – men i alla fall GANSKA originellt är idén med en kollektiv blogg som är tolk, inte bara för en privatperson utan för ett kollektiv. Som de gamla papperstidningarna var.

    Det finns förvisso webbtidningar, men såvitt jag vet bara som komplement till papperstidningar – Etc, Fria tidningen, LO-tidningen etc etc. Jag saknar en svensk Huffington Post som lägger hela energin på internet och slipper distributionsproblem och tryckkostnader.

  7. Ja, en svensk webbtidning kommer nog snart att dyka upp. Jag såg en fin för en tid sedan, men har glömt vad den hette. Sköttes från Luleå minns jag. En oberoende debattsajt á-la Newsmill borde också skapas.

  8. Ja, måtte det startas en oberoende debattsajt där sådana ”tjuriga” skribenter som jag kunde skriva (alltså personer som inte vill följa med strömmen och skaffa sig en egen blogg och som samtidigt är för politiskt ”obekväma” för Newsmill).

    Därmed inget ont sagt om din egen blogg, Knut, som jag följer regelbundet med stort intresse. Men det vore ju enklare och mer praktiskt att ha sina favoritbloggare samlade på ett och samma ställe.

    Kanske är det något i den stilen som fib.se borde utvecklas till?

  9. Måtte någon intresserad i FiB-styrelsen vakna till liv på denna punkt och ta något initiativ.

  10. Även jag tänkte på Stefans slutord: “Tusen bloggare gör ingen skillnad. Men två som går ihop är redan ett parti.”

    Det är bara det att jag inte tror så mycket på bloggar och internettidningar, men det kan mycket väl vara framtiden. Vi måste kunna mötas i samtal öga mot öga och lyssna, utan att samtidigt fila på motargument. Genom åren har även jag tidvis blivit allt mer strömlinjeformad. Jag tror samtidigt även att vi kan ha konstruktiva samtal om den tid som gått. Vi har många viktiga lärdomar, men vi kan inte spela upp 1970-talet i repris.

    Vår egen organisationshistoria är viktig och vi kan alla hitta utgångspunkter utifrån hur vi kom med.

  11. FiB:s nye ordförande Hans O Sjöström inbjuder till historieskrivning. Kolla på hemsidan Dags att ta itu med det nu.

  12. Bror K: Samtal och skriven text stod inte i motsats till varandra på papperstidningarnas tid och borde inte göra det nu heller.

    Men skriven text på papper kostar en massa pengar och är beroende av distributörer. Skriven text på en webbplats kostar i princip ingenting.

Lämna ett svar till Bror KajsajunttiAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.