Än är int´ undrens tid förbi

En utsträckt hand

Den 8 april skrev jag i inlägget Klarsyn viktigare än politiskt korrekthet följande:

”Zaremba har sett vad vänsteretiketterade journalister (politiskt korrekta) i allmänhet varit förhindrade att se under en generation, Gunnar Ohrlander undantagen.

Jag vill alltså påminna om att den skolpolitik som förts sedan 1975 har presenterats som ett vänsterprojekt, men den dolda agendan har hela tiden varit (medvetet eller omedvetet) en kraftig högersväng – enligt mitt sätt att se det.”

Glädjande nog citerade Sanna Toren Björling dessa rader i DN 2011-04-17. Inget särskilt hände just 1975 i skolan, annat än att jag som färdig klasslärare äntrade min första kateder. Det kändes stort och mycket ansvarsfullt. Jag kände mig som en del av Sveriges fortsatta demokratisering.

I en kommentar till det inlägget skrev Anders: ”Kan du utveckla varför det har varit en högersväng (enl. ditt sätt att se).” Det gör jag gärna. Men först vill jag citera Zaremba i sin avslutande skolartikel, som kanske kan peka ut i vilken riktningen svaret finns.

”Exempelvis hade inte ‘högern’ kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ‘vänstern’ dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra. Eller näst intill.”

Jag tycker att detta i ett nötskal fångar vad som skett. Inget politiskt parti är alltså ensamt skyldigt. Alla partier har samverkat i det jag kallar skolans ”högersväng”. Efter att vänstern (S, V m fl.), under minst 20 år, vridit över skolans själva syfte från kunskap till fostran (inkluderande deklassering av läraryrket och undervisningen), tog de öppet borgerliga partierna på 90-talet vid och fullföljde högersvängen med den organisatoriska upplösningen – fritt skolval, skolpeng, kommunalisering och friskolesystem – utan motstånd från S, V och Lärarförbundet. Motor i kommunaliseringen var till och med socialdemokraten Göran Persson. Endast Lärarnas riksförbund stretade emot.

Så blev skolan åter djupt ojämlik, på det att bättre bemedlade åter kunde skilja ut sig och sina barn från oönskade grannar. Segregering på längden och tvären blev åter ett faktum. Det här är vad jag kallar ”högersvängen”.

Jag hann uppleva den statligt sammanhållna och förnuftigt regelstyrda grundskolan, den som var en förutsättning för att överklassens bildningsmonopol skulle kunna brytas. I början av 70-talet kulminerade kampen för denna gemensamma bottenskola för alla barn. Nu har vi fått parallellskolan åter, fast av en ny typ, men som är minst lika segregerande som det gamla parallellskolesystemet var.

Vi som kämpade i Kunskapsrörelsen på 80-talet trodde alla att den starkt sammanhållna grundskolan skulle gå att utveckla. Det föresvävade i alla fall inte mig att den verkligen skulle upplösas. Visserligen skrev jag i boken Grundskola på grund 1986 ”Om inte skolan återfår sin kunskapsförmedlande huvuduppgift riskerar den att falla sönder.” Jag såg faran i tangentens riktning, men jag trodde ändå inte att det skulle ske.

Flera av mina vänner i Kunskapsrörelsen är idag oense med mig och tror inte att Socialdemokraterna kommer att kunna återta en förnuftig syn på skolans huvuduppgift. Min relativa optimism om detta ser de som drömmar och betraktar det pedagogiska etablissemanget inom högskolan, lärarutbildningen och statlig/kommunal förvaltning som S+V-styrt och att dessa aldrig kommer att släppa de positioner de, med sin kunskapsfientliga skolsyn som språngbräda, lyckats erövra. Det organisatoriska sönderfallet (fritt skolval, skolpeng, friskolor och kommunalisering) ser de som en ofrånkomlig reaktion på det pedagogiska eländet.

En del talar för att de kan ha rätt. Det pedagogiska etablissemanget, eller ”fackpedagogerna” som Arne Helldén – kunskapsrörelsens främste uttolkare – kallade dem, är verkligen mäktiga i svensk skolvärld.

Ett paradexempel: Skolverkets förre generaldirektör Mats Ekholm, tog tillsammans med kompisarna Hans-Åke Scherp och Bengt-Erik Andersson 2009 initiativ till det så kallade ”Barnuppropet”. Det var ett Ekholmskt motdrag efter att strax innan ha detroniserats av dåvarande utbildningsminister Thomas Östros. Den historien är väl beskriven av Gunnar Ohrlander i boken Den Gudarna älskar … Ett 60-tal professorer anslöt sig och tillsammans gick de till storms mot den pedagogiska tillnyktring som skolminister Jan Björklund trots allt representerar.

De 11 000 underskrifterna domineras av pedagogiska forskare, skolbyråkrater, skolledare, förskollärare och fritidspedagoger. Förbluffande få undertecknare är lärare. Listan av namn demonstrerar mycket tydligt ”fackpedagogernas” makt i skolsverige. ”Barnuppropet” är i sig en fantastisk historia. Zaremba berättar den kort och kärnfullt i ovan nämnda artikel.

Ännu en nyckelmening ur denna Zarembaartikel, som kan få erfarna lärare att fälla glädjetårar:

”Jag anser att en arbetsgivare som vägrar inse att lärare är ett konstnärligt yrke (fyra timmar i direktsändning varje dag – och inför en publik som inte ens är där frivilligt) har straffat ut sig ur samtalet.”

Alltså, detta etablissemang med sina 11 000 frälsta undervisningsfiender kommer att försvara sina erövrade skansar med alla medel till sista man (och kvinna). Därför inser jag att kampen kommer att bli stenhård och kanske inte går att vinna inom överskålig tid. Men jag föredrar ändå att vara optimist och föreslår att man tills vidare ska låta lärarna sköta pedagogiken (inte fackpedagogerna alltså!), lära av det goda exemplet Haninge kommun samt låta politiken ta kamp för att återställa en rimlig statlig kontroll och en rimlig organisation av grundskolan. Det kan möjligen vara en väg tillbaka till en mer likvärdig skola.

För! som en studiekamrat på Lärarhögskolan i Umeå (det fina gamla Folkskoleseminariet som nu blivit framgångsrik friskola) brukade säga på sitt breda lulemål:

Än är int´ undrens tid förbi!

_________

Två artiklar som antyder att kampen kommer att bli hård:
Mats Ekholm (Professon emeritus) i DN 2011-04-20
Eva-Lis Sirén (Ordf. i Lärarförbundet) i DN 2011-04-18

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

  8 kommentarer for “Än är int´ undrens tid förbi

  1. Kjell Martinsson
    2011-04-22 kl. 9:08

    Jo, jo. Citerad i DN. Du ligger bra till för en skolministerpost 2014 …

    • Knut Lindelöf
      2011-04-22 kl. 16:37

      Som 69-åring är man nog ganska oattraktiv.

  2. 2011-04-23 kl. 7:02

    Självklart försvarar sig facket och Ekholms gäng. Allt annat vore tjänstefel förstås, de är ju hårt angripna av Björklund och Zaremba. Tack o lov har vi ett nytt skolstyre i Sverige och nu kan vi bara hoppas på att staten tar över ansvaret för skolan, den får inte komma i kläm längre i de kommunala prioriteringarna. Skolan har samma mål i hela Sverige och måste få bli likvärdig. Utan centrala förhandlingar med strejkrätt kommer lönerna för lärare inte upp heller och utan rejäla lönehöjningar så förblir standarden på utbildningen låg.

  3. Knut Lindelöf
    2011-04-23 kl. 14:48

    De måste försvara sig nu. För första gången är deras auktoritet verkligen ifrågasatt inte bara av major Björklund, utan även från en tung intellektuell institution. DN har genom åren följt med alla stora vindkantringar i skolfrågan. På 80-talet sjöng man med flummet och på 90-talet med valfrihet och friskolor. Nu följer man den senaste trenden som är en slags syntes av 35 års misslyckade skolreformer. Sirén, Ekholm, Sherp m fl har all anledning att se om sina revir. Deras ställning som auktoriteter i skolfrågan är allvarligt hotad.

  4. 2011-05-16 kl. 13:04

    Mina kunskaper i skolfrågor är inte den bästa, jag har inte satt min fot där sen 1969. Men jag har en fru som är lärare i Sverige, en svägerska som är lärare i Frankrike och en svägerskas dotter som är lärare i England. Och när jag jämför deras prat drar jag slutsatsen att skolan i alla dessa länder är tämligen identisk.

    Alltså att det inte går att lasta någon nationell regering eller någon nationellt betingad pedagogik för om något eventuellt skulle ha gått fel.

    Detsamma tyder de internationella jämförelserna på. Eftersom Sverige klarade sig ganska bra i dessa fram till ca 2000 förefaller eventuella brister ha funnits även på andra ställen. Om de nu har funnits.

    Tillåt mig istället att lansera några andra teorier som i och för sig är lika löst grundade som din teori om befintligheten av någon s.k. flumpedagogik:

    1. Lärarnas, och de vuxnas, prestige har ganska grundligt slagits sönder hos ungdomarna. Detta beroende på en allmän demokratisering som inte ger försteg för någon framför någon annan. Titlar gäller inte längre, ingen ser längre upp till någon för att dom kan sätta en fil.mag framför sitt namn.

    2. Skolans status av sanningsinstitution har slagits sönder av samhällets medialisering, dvs skolan har fått konkurrens av media och Internet på ett sätt den inte hade när du gick i skolan. Idag måste skolan hålla en kvalitet som är så hög att den besegrar konkurrenternas oftast klatschigare utseende eller större aktualitet. Det slapp den för femti år sen.

    3. Framtiden började se mörkare ut redan i slutet av 70-talet. Det finns alltså ingen (subjektiv) anledning att plugga för den senare tidens ungdomar eftersom risken att förbli arbetslös är ganska stor ändå. Några klassresor kan man bara drömma om.

    4. Samtidigt har möjligheterna försvunnit att sluta plugget och börja arbeta på bruket som tidigare generationer kunde (eller gå till sjöss som en kompis till mig gjorde). Följden är att en massa omotiverade elever drar ner standarden för alla dom andra.

    Inget av detta har legat inom några myndigheters makt att göra något åt, utom möjligen 3 (fast det har förstås nyliberalismen förhindrat).

    Så jag undrar vad du föreslår, utom ren kosmetika?

    • Knut Lindelöf
      2011-05-16 kl. 22:08

      Dina teorier om varför det blivit som det blivit är förstås intressanta att diskutera runt. Men jag tror absolut att dagens svåra förhållanden i våra skolor främst är skapade av politiska beslut. Av dina rader får man intrycket att skolan driver vidare utan styrning och att vi inget kan göra åt saken. Lite dystert i min smak.

      Men, vad man ska göra idag är inte helt lätt att säga. Vi ska diskuterar just detta i Uppsala arbetarekommun i höst. Målet är att minska segregationen och åter göra kunskaperna till skolans fokus.

  5. 2011-05-17 kl. 9:28

    Visst, segregationen går att påverka politiskt. Inte bara genom att ta bort privatskolorna dock, hur önskvärt detta än vore. Bostadssegregationen betyder nog mer. Och den beror på att vissa stadsdelar faktiskt ÄR mer attraktiva än andra och därmed utsatta för konkurrens. Främsta konkurrensfaktorn tror jag är närhet – stadsdelar längre bort från centrum är automatiskt oattraktivare än de nära centrum eftersom folk har ont om tid.

    Och bristen på framtid generellt går att påverka politiskt – även om det snarare är en global än en nationell fråga. Det gäller att komma ur det nyliberala träsket och återigen ”bygga landet” (om än globalt den här gången).

    • Knut Lindelöf
      2011-05-17 kl. 10:47

      Några patentåtgärder för att avskaffa segregering lär vi inte finna. Men skolan bromsar inte ens idag, utan skjuter på och uppmuntrar till segregation. Nog vore det ett steg – om än ett litet – om begränsningar för det fria skolvalet och friskolorna kom till stånd. Dagens skola är djupt oetisk på ett samhälleligt plan. Politiska beslut måste fram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *