”Arbeit macht frei”

nike-markelius

Nike Markelius

Det finns tidningstexter som får betydelse för politiken. En sådan skrevs av Nike Markelius 2013-01-20 i DN. Där fick äntligen Reinfeldtalliansens jobblinje ett tydligt ansikte. Nike Markelius är en framgångsrik musiker och konstnär som drabbades av sjukdom och lång och svår konvalescens och därmed arbetslöshet. Uppenbarligen är hon även en eminent skribent. Hon berättar rakt upp och ner om sina egna mellanhavanden med Arbetsförmedlingens så kallade Jobb- och utvecklingsgaranti – fas 2.

På Af:s hemsida förklaras att: ”Jobb- och utvecklingsgaranti riktar sig till dig som stått utanför arbetsmarknaden en längre tid. Insatserna ska innehålla individuellt utformade åtgärder som syftar till att du så snabbt som möjligt ska få arbete … Fas 2 innehåller följande aktiviteter: arbetspraktik, arbetsträning och förstärkt arbetsträning.”

Jag ska inte försöka återge vad hon skriver. Det måste läsas. Men något måste jag ändå säga. Jag blev djupt gripen och förstår nu äntligen vad vårt samhälle håller på att iscensätta. Eftersom jag idag är pensionär och dessutom hade en smått traumatisk sorti från mitt arbetsliv med utfrysning/mobbning uppifrån för att förmås krypa fram och slicka husses fötter för en ynklig skärv, förstår jag alltså äntligen att ett nyfriserat ”ARBEIT MACHT FREI”-koncept håller på att installeras i vårt land och säkert också i övriga Neuropa. Då jag försökt endast minnas de många lyckliga åren i den offentliga sektorn har jag hittills undvikit att sätta mig in i vad de talrika protesterna mot Fas 3 innebär. Men vid läsningen av Markeliustexten idag gjorde sig förnedringskänslan åter påmind.

Visst har jag sett folk som drar benen efter sig i jobbet, sådana som hänger som ”kommunalarbetare” på spaden och bara pratar, sådana som sjukskriver sig istället för att vabba och så vidare. Men dessa har aldrig varit många, de har varit undantagen som bekräftar regeln – att folk i allmänhet har hög arbetsmoral. Den maskande kommunalarbetaren, den myglande tjänstemannen, den fuskande småföretagaren, den late arbetaren är skapade av dem som tjänar på den bilden.

Jag tog mig även tid att titta på Uppdrag granskning där Janne Josefsson trampar över alla gränser och ”avslöjar” att barnfattigdom i Sverige inte har samma ansikte som i t ex. Mocambique och drar slutsatsen att barnfattigdom inte finns i Sverige. Vem tjänar på det? (Att några stora organisationer fifflar lite med sina kommersiella kampanjer är en struntsak i detta sammanhang.)

Folkföraktet når nivåer som börjar likna tyskt 30-tal.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

  18 kommentarer for “”Arbeit macht frei”

  1. Robert
    2013-01-22 kl. 23:19

    ”Arbeit macht frei”

    Jag träffade en överlevare från ett koncentrationsläger i Polen igår. Han skulle nog inte gilla att du använder den rubriken och jag tycker det är ett lågvattenmärke av dig. Byt gärna ut rubriken!

  2. DZ
    2013-01-23 kl. 2:02

    Rubriken kan man givetvis ha olika åsikter om, men nu är den ju satt en gång för alla med tydlig politisk spets av ”Call Girl”-typ. Så blev det ingen mer betydande Guldbagge för filmen heller!

    Jag vill i stället ta upp två saker till diskussion. Det är lite fantastiskt att läsa Nike Markelius’ text precis efter att i ett svep ha läst Carin Åbergs följetong över de fyra senaste numren av FiB/Ks pappersupplaga. Dessa båda texter behandlar exakt samma sak! Upplevelserna av fasorna av vistelse i arbetsförmedlingens olika faser.

    Åbergs text behandlar en längre tid från ett par år in på 2000-talet fram till början av 2010-talet medan det Markelius berättar om har skett under det senaste året. Det gör att Åberg fått lite mer distans och därför har möjlighet att ibland anslå en lätt humoristisk ton och ge de reflekterande avsnitten en mer generell prägel.

    Styrkan hos Markelius är tvärtom just ett direkt tilltal som läsaren inte kan värja sig emot. Vore jag husläkare till Jan Myrdal skulle jag säkert kunna ge en marxistisk förklaring till varför det är som det är. Men det bleve å andra sidan bara en analys av intresse för en allt mer begränsad läsekrets, varför jag lämnar det därhän.

    För övrigt anser jag att Jan Josefsson gjort ett av sina allra bästa reportage när han avslöjar hur familjer och barn med svaga positioner i vårt samhälle har använts som slagträn i debatten och farit illa av detta. De har fått klä skott för ett antal organisations- och rörelse-idkares vällevnad, för att inte tala om författaren och vår egen fattigdomsapostel Susanna Alakoski. Lysande att någon lyckats dra ner trosorna på dessa gråtsossar och pissliberaler som länge tillåtits förgifta en angelägen samhällsdebatt!

  3. 2013-01-23 kl. 9:11

    Dennis!
    Har du verkligen läst Susanna Alakoskis senaste bok Oktober i Fattigsverige? Jag betvivlar det, för om du verkligen hade gjort det skulle du aldrig så hånfullt ha kunnat beskriva henne som ”vår egen fattigdomsapostel” eller som ”gråtsosse” och ”pissliberal”. Oktober i Fattigsverige är en lysande, och mycket drabbande, skildring av den moderna fattigdomens väsen, framför allt dess psykiska verkningar. Tycker du för övrigt lika illa om Kristian Lundberg och hans fina bok Yarden som ju också är en realistisk underifrånskildring av klassamhället?

    P.S. Jag skriver denna kommentar också för att i någon liten mån rubba kommentarsfältens ensidiga karaktär av ”herrklubb”. Det där med att ”dra ner trosorna” passar inte i en diskussion där även kvinnor kan tänkas delta. Jag protesterar å det livligaste, som den feminist jag är!

  4. Knut Lindelöf
    2013-01-23 kl. 9:14

    Robert!
    Rubriken är satt för att jag befarar att just tysk/nazistisk 30-talsmentalitet håller på att smyga in i vårt lands myndighetesutövning idag, med folkföraktet som näringskälla. Det kan knappast en polsk koncentrationslägeröverlevare (puh, vilket ord) ha något att invända emot.

    Dennis!
    Janne Josefssons reportage hamnar åt helvete med sin oklara tendens. Han önskar mest av allt ”dra ner trosorna på dessa gråtsossar och pissliberaler som länge tillåtits förgifta en angelägen samhällsdebatt”, men resultatet av programmet blir att barn som far illa i Sverige – av bland annat det Markelius (och Åberg) beskriver – försvinner in i mörkret igen. Till vilken nytta? Att Rädda Barnen och Majblomman trixar med forskning i sina kampanjer är ingen stor nyhet.

  5. Henrik Linde
    2013-01-23 kl. 9:53

    Apropå den träffande rubriken. Den som tar alltför mycket hänsyn har snart inget debattspråk kvar. Eller som Fritiof Nilsson Piraten uttryckte det: ”Om man skriver om en synål så är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad.”

  6. DZ
    2013-01-23 kl. 13:03

    Två saker att diskutera!

    Margareta!
    Bra att du reagerar och inte låter ”det ena könet” ha en sorts ensamrätt på den här plattformen. Yarden läste jag något år efter den kom och tyckte mycket om, liksom för övrigt det mesta jag läser av Kristian Lundberg. Så inte med Alakoski, som jag tycker varit överskattad ända från debuten med Svinalängorna.

    Jag är inte helt klar över vad det är jag ogillar hos henne, men det har något med hennes ton att göra. Samma sak som Josefsson säkert med medveten programredigering frammanar genom de slående likheterna mellan hennes och organisationsidkarnas framträdanden i programmet. Någon sorts ”uppifrånmentalitet”, som är djupt kränkande för de ”fattiga”, man påstår sig tala för.

    Men ”Oktober i fattigsverige” har jag alltså inte läst utan uttalar mig bara med tidigare erfarenheter som grund. Jag läser ju betydligt hellre Maja Ekelöf, Sonja Åkesson eller (för att ta nutida exempel) Sofi Oksanen och Jenny Wrangborg.

    Säkert har du hittat en svaghet med ”dra ner trosorna”. Jag borde nog ha skrivet ”dra ner byxorna”, för att mitt ordval inte skulle möjliggöra missförstånd. Tack för det påpekandet!

    Knut!
    Vi har alltså sett olika saker i Josefssons program. Det jag bl a fastnat för är att t ex Majblommans företrädare och Kattis Ahlström från BRIS medger att inriktningen på deras ”kampanjer” blev fel. Något som även Rädda Barnen gör i praktiken genom att lägga ner sin ”kampanj”, även om man numera inte riktigt vet vad man gjort.

    Att man inte fick fram frågan om utanförskapet med alla dess dimensioner är fullt klart. I stället kampanjades på ett alarmistiskt och lögnaktigt sätt, kränkande både för givare och presumtiva mottagare!

  7. 2013-01-23 kl. 13:04

    På tal om detta så kan jag rekommendera en annan viktig bok i sammanhanget. Den heter Schamanens sång – om en oundviklig människa. Författaren är överläkare vid SUS i Lund och boken handlar om hur läkare i samarbete med Försäkringskassan gör livet outhärdligt för bl a smärtpatienter. Se vidare: http://www.shamanenssang.se

  8. Kjell Eriksson
    2013-01-23 kl. 15:13

    Bravo Margareta!

    Gubbröra!
    Fick också den kommentaren av en god vän. Hon deltog för ett tag sedan med ett inlägg, men avstod sedan, ”det verkar vara mest gubbar som skriver.”

    För övrigt anser jag att Janne Josefsson missköter sitt arbete. En gång i tiden var han en bra journalist, men nu förefaller han alltmer mån om att vara ”avslöjare” av småskojare, och inte av de som verkligen äger makten.

    Gubben Kjell

  9. Sixten Andréasson
    2013-01-23 kl. 22:56

    Arbeit macht frei uppfattas med rätta som ett hån mot de som där inträdde.

    Men om man läser Hitlers folkstat av Götz Aly ser man att nazisterna införde ett välståndsprogram för folket: Pensioner, semestrar, sjukförsäkring, förbättring av löner osv. Men det var bara för de arbetande av arisk ras (i och för sig majoriteten av befolkningen). De andra skulle fostras till att arbeta eller, om det inte gick, bestraffas. Något förenklat, men har egentligen stora likheter med den av Alliansen genomförda politiken sen 2006.

    Många ledare i fack, socialdemokrater och kommunister togs till de första koncentrationslägren/arbetslägren. Tänker på boken och sången Die Moorsoldaten. Men stor del av funktionärerna inom fack, och de nämnda partierna gick över till att bli funktionärer i nazisternas arbetsorganisationer eller att helt enkelt foga sig.

    Skillnaden mellen Alliansen idag och 1930-talets Tyskland är nazisternas repressiva våldsorgan. Men tyvärr behövdes de inte tas till i så stor utsträckning. Gestapo hade mycket mindre övervakning av personer i Berlin än Stasi senare hade. (enl. Hitlers Folkstat).

  10. DZ
    2013-01-24 kl. 0:56

    Kjell!
    När har Josefsson avslöjat andra än ”småskojare”? Kan du ge ett enda exempel på att han avslöjat någon av ”de som verkligen äger makten”?

    Jag får samtidigt beklaga att ”barnfattigdomen” (används begreppsmässigt på samma sätt som ”antisemitismen”) fått dominera diskussionen kring Knuts blogginlägg. Där ser vi hur lätt det är att låta sista meningen (i både Knuts inledande text och min första kommentar) bli avgörande för vad som diskuteras!

    Som Kjells goda vän insett är det en säker strategi att få mera kvinnliga skribenter på bloggen att som kvinna upphöra med att skriva där. Jag har för mig att det var en strategi som rekommenderades av några feministiska ljushuvuden redan i slutet på 1970-talet med parollen: Bojkotta FiB/K!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *