Henrik Arnstad har nu i Dagens Arena 2014-10-27 myndigt talat om för oss alla varför SD gjorde ett rekordval och orsakat förvirring i den svenska politiken. Han inleder pompöst som följer:
”Medierna har i höst svämmat över av gissningar kring Sverigedemokraternas rekordval, men denna frågeställning är ingenting vi behöver fantisera kring. Det finns mycket forskning i ämnet, som ger svar på de viktigaste frågorna.”
Den forskningen ser jag dock inga spår av i resten av artikeln.
En del är trots detta tänkvärt och till och med ganska klokt. Exempelvis att missnöjda väljer att protestera mot ”dagens rådande konsensus kring extrem individualism och en nyliberalism som uppfattats som naturgiven”. S pekas ut som skyldiga för att de inte tagit vara på det Per-Albin Hanssons gamla folkhemsbegrepp, som istället övertagits av SD och av dem omformats från medborgerlig demokratisk gemenskapsidé till värdekonservatism där ras, etnicitet och religion gärna får bubbla runt bakom en tunn välputsad fasad.
Arnstad önskar sig alltså, liksom jag, en mindre nyliberal Socialdemokrati.
Men resten av artikeln är mycket tveksam där de enligt min åsikt allra viktigaste drivkrafterna bakom dagens fascistiska tendenser i Sverige och Europa skriker med sin frånvaro.
Liberalismen kritiseras för ”sin ovilja att se fascismen som det allt överskuggande akuta hotet mot demokratin”. Vad han menar med detta är oklart, men kan det vara liberalers konsekventa hållning mot ”vänstervåld” på gatorna han menar?
Vidare avfärdar han argumentet att ”det var Moderaternas cyniska högerpolitik som skapade SD”. Jag kan hålla med om att det är en förenkling, men något ligger det väl i att de Nya Moderaterna fört en ny sorts och ganska lömsk högerpolitik som grumlat till de politiska begreppen och gjort det oklart vad som är ett arbetarparti nu för tiden? Nog har detta bidragit.
Det finns två motstridiga synsätt på hur SD bör bemötas/bekämpas. Antingen att fortsätta utfrysningen av ”fascisterna” genom att med (nästan) alla medel bekämpa dem som fascister varhelst de uppenbarar sig. Eller att upphöra med utfrysningen för att de faktiskt är demokratiskt valda och för att utfrysningslinjen hittills varit verkningslös och till och med kontraproduktiv. Jag uppfattar att Arnstad sällar sig till utfrysarna, de som visar viss förståelse för ”antirasisters” våldsamheter. Men om detta skriver han dunkelt.
Märkligast av allt är att Arnstad inte med ett enda ord nämner det nyliberala elefantprojektet EU. Diskussionen om EU-projektets inverkan på de europeiska ländernas ekonomier, bankernas närmast oinskränkta herravälde, lagar och regler som dikteras av EU på arbetsmrknadsområdet etc. etc. finns inte med. Och EUs samarbete med USA och NATO och dessas flyktingvågsskapande krigsprojekt och dessas medverkan i framstötarna mot Ryssland. Nej, det här verkar ligga utanför Arnstads synfält, trots att de uppenbarligen driver på den fascistiska utvecklingen i Europa.
Arnstad hävdar med bestämdhet att SD är fascistiskt. Poängen med det är att han vill förklara partiet som ”ondsekfullt”, något som till (nästan) varje pris måste bekämpas, som om endast detta vore gökungen i den svenska demokratin idag på samma sätt som nazistpartiet i Tyskland på 30-talet.
Men vad som händer med SD, hur partiet kommer att utvecklas är inte alls givet. Det är en öppen fråga. Om de skulle börja skaffa egna livvakter för att själva försvara sig mot ”antifasciserna” vore en tydlig fascistisk tendens. Om de gjorde det skulle de hamna på fel sida rågången mellan ett fascistiskt och ett ”ganska normalt värdekonservativt” parti. Att SD kommer att sätta upp ett eget skyddsgarde bedömer jag som osannolikt. Mer troligt är att SD fortsätter utvecklas som det ”demokratiskt” värdekonservativa parti det faktiskt säger sig vara, för där finns ett politiskt utrymme att exploatera. Alltså, att inte svara med våld på olika angrepp från motståndare, och vårda och bättra på sin martyrstatus. Det genererar fortfarande väljare i stora mängder.
Värdekonservatism är dessutom inte givet fascistisk. I själva verket har det länge funnits en relativ samsyn i olika frågor bland värdekonservativa och vänstersinnade. Några exempel: Synen på kunskap och bildning (skolfrågan), försvarsfrågan, synen på nationen, oberoendet, EU-frågan och diverse allmänna kulturfrågor. Även demokratin är en sådan fråga där man kunnat enas om att se demokrati framför allt som en konstitutionell beslutsordning och inte främst som en fråga om etik och moral – alltså, att tänka i mindre luddiga termer av identitet och grupp och mera i tydliga medborgarrättstermer.
Arnstads artikel saknar alltså det mest väsentliga för en förnuftig mobilisering mot SDs mytiskt värdekonservativa offensiv. På detta fält har SD lyckats slå in en ordentlig kil och sprängt upp en närmast oöverstiglig klyfta och kraftfullt försvårat bredare och förnuftiga allianser mot SDs mytiska identitets- kultur- och nationsidéer.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Henrik Arnstad, Dagens Arena, folkhemmet, Per-Albin Hansson, värdekonservatism, identitet, medborgarrätt
Svenska debattörer i allmänhet, och kanske Arnstad i synnerhet, hemfaller åt den gamla schablonen att kalla alla extrema högeråsikter för ”fascism”. Men vad som är ”högerextremt” bestäms då från ett slags Gösta Ekmanaktigt ”centerextremistiskt” perspektiv. Med den måttstocken är 2/3-delar av de brittiska konservativa väljarna ”fascister”, 1/2 av liberalerna och 1/3 av labour.
Churchill lär ha sagt att det starkaste argumentet emot demokrati är fem minuters samtal med en genomsnittlig väljare.
Där vi verkligen haft ”fascister” har vi också haft deras paramilitära milis: Hitlers SA, Mussolinis svartskjortor, österrikaren Dollfuss Heimwehr och Francos falangister. Jimmy Åkesson har inget sådant, trots att s k ”vänsteraktivister” har givit honom en mängd skäl att skaffa sig det.
Kajsa Ekis Ekman och Fredrik Segerfeldt har debatterat SD, fascismen av igår och idag på DN Kultur. 30-talsfascismens retorik var inledningsvis antikapitalistisk, men fascismen var inget hot mot kapitalet när makten vunnits. Kapitalet idag är ju inte som på 30-talet nationalistiskt utan gränslöst. Svenskt Näringsliv annonserar med helsidor om det positiva med ökad invandring samtidigt som svenska företag lägger produktionen varhelst det gagnar dem mest. Eller så behålls den i Sverige om villkoren kan osäkras via bemanningsföretag. Regleringar avskaffas så att kapitalet kan etablera sig friare. Samtidigt kan USA/EU tvinga kapitalet till lydnad mot dess vilja, t ex i fallet sanktionerna mot Ryssland. Folk i Västeuropa blir mer invandringskritiska, Sverige undantaget! Är vi mer toleranta eller mer benägna att svara i humanistisk anda, men ändå ha en underliggande rädsla för andras avvikande seder, vad gäller synen på kvinnor, religionens roll i samhället m m, som gynnat SD? En seriös analys saknas (åtminstone känner inte jag till någon).