Att blottlägga krigskulturen

Vi lever åter i en krigisk tid. Bombningar och andra militära insatser har blivit medlen för att lösa konflikter istället för förhandlingar och humanitära insatser. Få länder och ledande politiker talar om freden som förutsättningen för krisbekämpning, utveckling och framsteg. Det gjordes helt klart under de nordiska fredssamtalen i Degerfors 3-5 augusti.

En ny krigsideologi har tagit över och tystat fredsopinionen. Likheterna med tiden före 1:a världskriget är slående. I min bokhylla har jag Ernst WigforssMimmen utgiven på Tidens fölag 1951. Jag läser där i inledningen till del II om tiden runt 1914. Han hade vid författandet även genomlevt 2:a världskriget, men citerar generöst ur brev han skrev till akademiska kamrater åren omkring 1914. Det ger en mer oförfalskad bild av vad som tänktes just då, innan man ens visste hur utgången av kriget skulle bli, än mindre att det skulle bli ännu ett världskrig.

Wigforss var djupt inne i debatten om kriget och dess orsaker på både den akademiska och politiska scenen. 1915 skrev han en 700 sidor tjock bok Världskriget och världsfreden: dokument och reflexioner som var en dokument- och citatsamling med kommentarer om krigets förspel och dess utbrott. Wigforss menar att huvudmotsättningen då gick mellan Tyskland och England. Han kommenterar 1951 i Minnen sin bok från 1915 med följande ord: ”Tyskland hade en sådan ojämförlig överlägsenhet gentemot västmakterna, att kapitlen om militarism och krigskult och krigsfilosofi och det utvalda folket … måste bli en skildring av atmosfären i den tyska intellektuella världen.”

Han hade själv varit i Berlin redan våren 1906 och då intresserat sig för den tyska ”krigsideologin”. Han konstaterar: ”Det nya … var upptäckten av hur krigsideologin tycktes dominera inte bara den politiska världen utan också den akademiska, den litterära och överhuvudtaget hela den tyska borgerligheten.” Han fick även med egna ögon bevittna den tyska antisemitismen – redan 1906!

På ett möte framträdde ”den mycket kände hovpredikanten och kristligt-sociale politikern Dr. Stöcker”. Om det skrev han i ett brev till en vän: ”Dr. Stöcker inledde diskussionen med ett tal om socialdemokrati, religion och revolution. Ja, så stod det på affischerna, men med religion menades judendom, upplyste oss Stöcker, men det fick man inte sätta ut så mitt mellan de två andra förfärliga orden, det gick inte an i det stora fäderneslandet. Och så bevisade han – med en del lösryckta citat, framför allt från äldre socialistiska kongresser – att socialismen ingenting annat är än revolution och judendomen ingenting annat än socialismens moder och drivkraft … Han kom med en sinnrik hypotes om varför om varför judarna är så dumma, så di inte ser att, att socialismen även vill åt det judiska kapitalet. Jo, se judarna är klokare än så. De begriper mycket väl att socialismen kommer att bli en makt. Och då kommer det säkert till revolutionsförsök åtminstone, och även om de misslyckas, blir alltid en mängd rika plundrade. Men se då ska judarna sitta säkra, sen de på förhand mutat de socialistiska ledarna …” Sedan urartar mötet till att församlingen börjar skrika ut sitt judehat. En ung jude fick så ordet ”… Det var alldeles märkvärdigt, men jag måste säga att han var den ende bland alla talarna, som var uteslutande sympatisk … det var en röjd att se, hur väl han begrep, att det här inte var lönt att komma med några resonemanger. Han bara drog fakta ur de ryska liv, som förklarade varfr de verkligen togo så verksam del i den ryska revolutionära rörelsen. … Ett par småborgare – småborgare eller småhandlare, jag vet inte vilket, de använde alltid båda benämningarna när de talade om sej – var kanske det allra intressantaste. Man märkte hur de kokade av förbittring när de talade om soc.dem och de röto också ut sin ilska så det förslog, särskilt när den ene beskrev hur småborgarna piskas till att rösta på soc.dem. Riksdagskandidater – med bokottning – stockade sej rösten och orden stöttes fram under ett nästan snyftande skrikande. Jag trodde aldrig att det fanns så mycket temperament hos de lugna öldrinkarna. På teatern hade jag trott att det var dåligt spel.”

Redan 1906 var antisemitismen utbredd i Tyskland och stakt förbunden med krigsideologin – den tyska militarismen. Vi känner likväl igen den slarviga sammanblandningen av antisemitism och socialism, som även i vår tid hos oss blommar upp som ogräs i den intellektuella trädgården tid efter annan.

Wigforss finner att rasteorierna var djupt förankrade i den tyska borgerligheten, vilka betraktade den ”högväxta, ljushåriga nordiska rasen, med skallindex 75”, som idealet. Om en rent skrattretande, men i Berlin uppburen Herr Driesmann, skrev Wigforss i ett brev 1914: ”… som jag med ledsnad tror Ellen Key har citerat …” … ”För Driesmann är preussaren idealmänniskan; och det har han blivit genom att andas med bröstet, ej med magen, och detta är Friedrich Wilhelm I:s förtjänst, som kommenderade soldaterna: Brust heraus – Bauch hinein (detta är allvar).”

Han menar att man redan på 1950-talet hade en förenklad bild av tiden före 1:a världskriget, ”som en värld full av tro på framsteg och fred och människonaturens fortgående förädling”. Istället pekar han på den starka tendensen i den kulturella världen att betrakta ”kriget som ett led i en gudomlig världsordning eller som en nödvändig del i en föga gudomlig naturens ordning med kamp för tillvaron som livsprincip”.

En av Wigforss´ introduktörer till socialismen, Werner Sombart, som helt svängt med i den tysknationella yran, tjänar som exempel på hur djup konflikten var även inom den tyska socialdemokratin. Wigforss skriver att när kriget bröt ut agiterade plötsligt Sombart om ”de nationella intinkternas väldiga livskraft. Och Sombart går ut i striden med både Treitschke och Nietzsche och Marx på sina läppar mot den individualistiska och pacifistiska krämarstaten England.”

Så citerar han Sombart i någon icke namngiven skrift: ”De enskilda folken växa, blomma och vissna som blommor i Guds trädgård: blott detta förmå vi fatta som meningen med mänsklighetens utveckling. Och mänsklighetens idé, alltså humanitetsidén, i dess djupaste mening kan inte fattas på annat sätt än så: att den hos enskilda adelsfolk når till sin högsta och rikaste utformning. Så skola vi tyskar i vår tid gå genom världen, stolta med upplyftat huvud, i den säkra känslan att vara gudsfolket. Liksom den tyskes, örnen, svävar högt över alla kryp på denna jorden, så skall tysken känna sig upphöjd över allt det folkkaos, som omger honom, och som han ser i ett gränslöst djup under sig.” Så kunde alltså en socialistisk intellektuell (professor i statsveteskap) låta 1914.

Wigforss lyfter även fram en av topparna i tidens psykologiska och filosofiska forskning, som då länge varit naturaliserad amerikan, alltså i en relativt tyskkritisk omgivning, Hugo Münsterberg. Han håller därför en ”lugn, objektiv, ja, nästan vemodig ton, så fjärran som möjligt från den Sombartska förhävelsen. Men läran är densamma. Konflikter mellan folken är oundvikliga. Det dugliga folket med den högre kulturen kan inte få stängas i sin utveckling. Endast kriget finns som hjälpare. Båda nationerna kunna ha moralisk rätt i sina önskningar, men båda kunna inte äga ett stycke land, en hamn etc. Det är som när två män älska samma kvinna. – Fastän M levde i Amerika, hade han inte upptäckt möjligheten, att hon kunde tänkas välja. – En överstalig myndighet avvisades på samma grunder som socialismen. Den fria konkurrensen mellan staterna är nödvändig för framåtskridandet.”

Det verkar inte ha funnits någon gräns för galenskapen. Trots förkunnelsen om den tyska kulturens ojämförliga djup och den krigiska överlägsenheten ville man även som härskarfolk bli omtyckt. Dessa tyskar tänkte sig att efter kriget vinna alla folk för den tyska kulturen. För ändamålet startades en skriftsamling med titeln Die Vernichtung der englischen Weltmacht med historikern Karl Lamprecht som redaktör. De tänkte sig ett ämbetsverk för saken; ”das muss ein Amt sein.”

Wigforss kommenterar: Detta ”verkade på oss med en oemotståndlig komik, förmodligen alldeles främmande för nya släkten, uppvuxna i en tid då alla stora makter anser det nödvändigt att ha sina propagandacentraler.”

I Sverige hade vi den konservativa så kallade borggårdsregeringen efter bondetåget. I februari 1914 (före krigsutbrottet i juli) reste en grupp studenter från Lund till Stockholm för att inför kungen ”ge uttryck åt känslorna bland akademisk ungdom” – d v s stödja kungamakten för svensk upprustning. Nere i Lund ordnade Wigforss m fl andra studenter då ett protestmöte där Östen Unden höll huvudtalet. Han inledde i sarkastisk ton på följande sätt: ”Igår kväll reste ett antal studenter till Stockholm för att slå vakt om kungens yttrandefrihet. Detta tecken på ungdomlig frihetskänsla har väckt även hos oss kvarblivna våra slumrande frihetsdrifter, och vi har här samlats för att lägga våra känslor i dagen.”

Som vi vet sprack den tyska vänstern och socialdemokratin röstade i riksdagen för krigskrediterna, alltså för krig. Det påverkade förstås starkt klimatet i Sverige och den svenska socialdemokratin. ”I Nya Dagligt Allahanda (konservativ) skrev prof. Kjellén den 27 aug. 1914 om kriget som ett nödvändigt led i ett förnuftigt historiskt sammanhang … ‘Världshistorien är ingen barnkammarlek av varnartiga och okynniga barn utan ett stort förnuftigt utvecklingens sammanhang. I detta sammanhang höra krigen och revolutionerna med, liksom åskväder och jordskalv i naturens, under bestämda förutsättningar i tid och rum, med bestämda uppgifter under konstanta krafters tryck.’ ”

Det var alltså i det här sammanhanget som Wigforss tog på sig uppgift att reda ut alla dessa grumligheter och vända opinionen bland – och jag citerar: ”socialdemokratiska intellektuella som mer eller mindre fullständigt absorberat den tyska krigsideologin och den tyska nationella förhävelsen.”

Likherna med dagens situation är onekligen slående. Världens mäktiga inklusive Carl Bildt och Urban Ahlin försöker förklara varför det är nödvändigt att bomba fram fred och mänskliga rättigheter. Socialdemokraterna röstar för krigspolitiken i riksdagen. Medierna propagerar närmast entydigt för att man ska följa USA/Natos recept för en bättre värld. Allt detta medan fredsrörelsen är splittrad och förvirrad av mystiska ideologier.

De nordiska fredssamtalen i Degerfors kanske kan bli den väckarklocka för en ny fredsrörelse lite i samma anda som Wigforss´ bok Världskriget och världsfreden: dokument och reflexioner 1915, med den skillnaden att dagens fredssamtal kommer före krigsutbrottet.

Vi vet lika lite om framtiden idag som man visste före 1:a världskriget. Endast förnuftiga diskussioner och konkreta handlingar kan vända utvecklingen. Den insikten har vi gemensamt med Ernst Wigforss och många generationer av fredsvänner.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

  3 kommentarer for “Att blottlägga krigskulturen

  1. Jan Wiklund
    2012-08-10 kl. 18:14

    Intressant! Även Jolo skildrar de här strömningarna i sitt trebandsverk om första världskriget. För att inte tala om den franska Sverigekorrespondenten Lucien Maury i sin bok Den svenska nationalismen och kriget som kom ut när kriget väl var slut. Den senare blir riktigt komisk ibland.

  2. Tommy Sjöberg
    2012-08-15 kl. 22:16

    På 6 raden står det Mimmen, bör vara Minnen, kvarsittning.

  3. DZ
    2012-08-22 kl. 1:42

    Knut!

    Nu har du haft en hel vecka på dig att rätta ”mimmen” efter matsäcken!

    Och när du har gjort det vill jag ändå applådera dina resonemang. Även om de är lite idealistiska; kriget har ju redan börjat! Det vet vi om vi tänker efter, men just därför är det du säger ett frö till en större enighet MOT krigstänkarna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *