Att dö på sjukhus

Ibland stannar tiden. Det märks här på bloggen att så varit fallet för mig de senaste 14 dagarna. Jag har nämligen ägnat all tid åt min mor, som levt sina sista veckor på avdelning 238 på Mölndals sjukhus. I fredags dog hon, just fyllda 94, av en stroke som drabbade henne för nästan två veckor sedan. Det var en helt naturlig och värdig död av ålderdom, inget att orda om för andra än för oss anhöriga.

När jag nu börjar återvända till tidsflödet märker jag att mycket har hänt, med Juholt, Japan och Libyen som främsta nyckelord. Men innan jag funderar lite mer över dessa, ska jag ändå säga något om den svenska vården.

Själv har jag varit lyckligt lottad och aldrig varit intagen på ett sjukhus. Även min mor hade inte legat på sjukhus mer än vid tre förlossningar under andra världskriget och vid en blindtarmsoperation i sin tidiga ungdom. Vi hade alltså ringa egen erfarenhet av landstingsvård. Min vårdbild präglades istället av mediernas krisartiklar och skandalprogram om vården som kostar så mycket skattepengar och som därför måste marknadiseras för att bli effektiv.

Inget av detta kunde jag se några spår av under mina två intensivveckor på avdelning 238. Min mor fick förstklassig vård. Det absolut bästa som finns av smärtlindring och omhändertagande ställdes till vårt förfogande. Bemötandet var professionellt, vänligt och välkomnande. Kaffeautomaten var lika mycket vår som personalens och inte ett knyst när vi ibland var upp till tio personer efter besökstidens slut.

Personalen kunde verkligen sin sak, vilket underlättade för oss alla, inte minst för min mor. Nu förstår jag vad vårdkvalité kan betyda. Avdelning 238 på Mölndals sjukhus är, från mitt perspektiv, ett strålande exempel på att skattfinansierad offentlig vård ger oss ett civiliserat samhälle.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

  2 kommentarer for “Att dö på sjukhus

  1. 2011-03-18 kl. 11:39

    Vilken bild! Väcker upp känslor och tårar i ögonen. Jag beklagar din sorg och förlust av din bästa vän.

    Kram från Ida

  2. Annika Lönneborg
    2011-03-19 kl. 12:05

    Jag delar din positiva bild av vården. När min bror tillbringade sina sista dagar på Östersunds sjukhus i höstas, fanns inget alls att klaga på. Tvärtom fick han den bästa möjliga vård och smärtlindring, vänligt bemötande och trivsam miljö. Vi anhöriga fick vara hos honom så ofta vi ville, vilka tider vi ville, hur många som helst. Hans äldsta dotter fick en säng att sova i bredvid sin far.

    Men jag har också sett sämre sidor av vården. Min svärfar hamnade för några veckor sedan ute på Handens sjukhus i ett kallt rum med flagande målarfärg, utan gardiner och med trasig sänglampa. Personalen var alltid ytterst stressad och det var svårt att få hjälp eller att hitta någon att fråga eller prata med. De skickade hem honom utan att behandla en svår inflammation i fötterna. Märk väl – detta var ett privat sjukhus, som hade avtal med Huddinge sjukhus. Där vill vi aldrig att han ska hamna igen.

    Beklagar sorgen efter din mor. Även om hon blev så gammal så måste det kännas tungt för dig. Men vad skönt det måste kännas för dig att du kunde vara med henne den sista tiden. Jag tycker om din poetiska bild av att göra ett besök i sorgelandet. Själv gjorde jag många besök där förra året: min mor, min svärmor, min bror och en kär arbetskamrat gick alla bort. Varje förlust har en effekt som man inte anar innan. För min del har det inneburit bl a att jag bestämt mig för att ta ut pensionen så tidigt som möjligt. Livet kan ta slut fortare än man tror.

    Med hopp om ett långt och friskt liv …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *