”Bara jag, mördaren och en till vet vem som sköt Palme”

palmemordvapnet

Kanske såg mordvapnet ut så här.

Lördagen den 3 oktober 1981 föddes Zlatan Ibrahimovic. Samma dag, lördagen den 3 oktober 1981, frisläpptes Lars Tingström från Kumla-anstalten, där han avtjänat ett längre fängelsestraff.

(Även) Tingström skulle kunna beskrivas som en intelligent psykopat. Han var dessutom en teknisk virtuos med tillverkning av bomber som sin främsta specialitet; sådana snöt han direkt ur ärmen med samma lätthet som en infödd. Det var också för att ha skickat en brevbomb till en i hans ögon misshaglig affärskompis, som Lars T satt inne – efter att i hovrätten ha befunnits skyldig i det som i medievärlden fick heta ”brevbombsprocessen”.

Men domslutet var omtvistat. Det fanns alternativa gärningsmän med lika stora horn i sidan till den misshaglige affärskompisen som Tingström hade. Till detta skall läggas att åklagaren i brevbombsmålet, Sigurd Dencker, hade den mindre goda (men samtidigt mer än goda …) smaken att lägga beslag på Lars T:s fotomodell till sambo medan dennas ordinarie make befann sig i tryggt bunkerförvar på Närkeslätten. Sängkammarjäv brukar jurister kalla sådant. Man förstår att Tingström – eller ”bombmannen” på äkta kvällstidningssvenska – blev gramse. Det blev också de andra Kumlainternerna å sin olycksbroders vägnar.

Christer Pettersson var en av dessa interner. Han satt inspärrad för det så kallade bajonettmordet och blev redan före hanegället Tingströms mest undersåtlige och devote beundrare någonsin. Den mer än tretton år yngre Christer P betraktade ‘geniet’ Lars T som en far och såg upp till honom som en trofast hund ser upp till sin husse. Bägge två satt i fångarnas förtroenderåd på Kumla. Även Pettersson var ju en förhållandevis begåvad psykopat (om än inte lika litterärt bevandrad som hans f d klasskamrat Horace Engdahl).

På fri fot igen skulle nu Lars Tingström utkräva hämnd på det samhälle han alltmer kommit att förakta, och han skred till verket med rödglödgad beslutsamhet. Ja, bombmannen skulle visa, vem man stungit hade: den 16 juli 1982 sprängdes Denckers lyxvilla i Orminge, varvid fästmannen till husets dotter omkom; den 22 februari 1983 flög skatteskrapan på Götgatan i Stockholm i luften och med skrapan en stackars lokalvårdarinna; den 8 augusti 1983 var (o)turen kommen till kronofogdemyndighetens lokaler i Nacka, där ännu en sprängladdning av märket LT exploderade; den 22 december 1983, slutligen, lät Tingström i förebyggande syfte röja en kåkfararkollega vid namn Hannu Hyttinen ur vägen på det gängse sättet – annars löpte han risken att själv gå samma öde till mötes.

Notabelt är att Christer Pettersson under hela det bombintensiva året 1983 fungerade som livvakt åt Tingström och då var beväpnad med en magnumrevolver. Det vapnet kom från knarklangaren Sigge Cedergren (1931-96), och med revolvern i sin lätt darrande näve hade Pettersson tränat prickskytte ute på Ingarö, där bombmannens sommarresidens var beläget.

Den som påstår att Tingström hatade det officiella Sverige gör sig knappast skyldig till någon överdrift. Enligt de planer han välvde skulle (i) konungen, (ii) statsministern och (iii) justitieministern successivt likvideras i tur och i nämnd ordning. Nu gick det som bekant inte riktigt så. Det berodde dels på att Lars T dömdes till livstid i ”Stora bombmålet” och inte hade järnkoll på händelseutvecklingen ifrån sin ensamcell i tukthuset, dels på att Christer P råkade zooma in vårt lands regeringschef i stället för rikets monark utanför biografen Grand på Sveavägen en kylslagen och däven vinterdag för närmare 27 år sedan.

Ja, vi minns alla vad som hände fredagen den 28 februari 1986. Det var ju då som bröderna Sten-Ove och Sture Bergwall slutgiltigt avvecklade sin gemensamma butik i utkanten av Falun, och det var då som Olof Palme sköts till döds på öppen gata i Stockholm klockan 23:21, sannolikt av Christer Pettersson och troligtvis på uppdrag av bombmannen – Lars Tingström. Skytten hade inget egentligt motiv men det hade Tingström i desto högre grad.

Först i går, på Carolina Klüfts 30-årsdag, slog det mig att den egentlige mördaren Lars Tingström och hans revolveroffer blev nästan identiskt lika gamla. Faktum är att både Olof P och Lars T skildes från det jordiska i en ålder av 59 år och en månad eller, i mer exakta tal, efter 21 579 (Palme) respektive 21 573 (Tingström) dygn här på klotet. En nära till hands liggande tolkning är väl att Vår Herre på just det här sättet ville antyda att det i olika avseenden skilde ett helt universum mellan offer och bödel till offrets fördel. (Sex dagar påstås ju vara den normala tidsåtgången för en hårt arbetande universumkonstruktör.)

Det finns många klassiska Pettersson-citat. ”Bara jag, mördaren och en till vet vem som sköt Palme” är ett av de mest kända. Här syftar ”mördaren” enligt mitt sätt att se på Tingström och ”en till” på spelklubbsägaren (Oxen), knarklangaren, revolvermannen etc., etc. Sigge Cedergren, medan ”jag” naturligtvis är 470423-1093 Carl Gustaf Christer Pettersson från Malmvägen 24A i Sollentuna.

”Bara jag själv, mördaren och den som beställde mordet vet …” är en annan utsaga av samme man. Här finns, så vitt jag kan se, bara två aktörer, Pettersson själv och Tingström, där det talande subjektet fullt ut identifierar sig med mördarrollen.

Bortser vi från datum- och åldersbestämningarna härovan, så är faktauppgifterna till övervägande delen stulna från ex-advokaten och förre mästerbrottaren Pelle Svenssons bok Sanningen om mordet på Olof Palme (1998). ”Pelle Sving” var Lars Tingströms advokat i Stora bombmålet och bistod sin klient vid resningsförfarandet även i brevbombsprocessen, där bombmannen till sist (1990) blev helt frikänd.

Enligt Svensson skall Tingström redan på våren 1986, alltså bara några månader efter skotten på Sveavägen, ha anförtrott sin försvarare att det var Christer P som sköt på nådigt uppdrag av Lars ”Bombis” – men belagts med tysthetslöfte under den kommande tioårsperioden. Därför offentliggjorde Pelle S ”bombmannens testamente” först 1996, vilket, som ni minns, ledde till att riksåklagaren begärde resning i Palmemålet den 6 december 1997 – dock förgäves.

I Gunnar Walls Mordgåtan Olof Palme: Makten, lögnerna och tystnaden (2010) synas Pelle Svenssons agerande under åren 1986-1997 med förstoringsglas, och det blir inte många våta fläckar kvar av den gamle mattkämpen efter Walls granskning. Men om det orkar jag inte skriva just nu. Den/de intresserade hänvisas till sid. 450ff och ombeds tänka själv/själva.

Kanske är också Pelle Svensson en intelligent psykopat. I alla händelser fyller han jämna 70 nu på onsdag (den 6 februari) till skillnad från Jörn Donner, som blir jämna 80 redan på tisdag.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

  12 kommentarer for “”Bara jag, mördaren och en till vet vem som sköt Palme”

  1. DZ
    2013-02-05 kl. 2:30

    Det är ju nästan att jag, som gammal GW-fantast – du vet det där med att ”Christer Pettersson är omöjlig, om han får tag i ett handeldvapen kommer han i bästa fall bara att lyckas skjuta av sig foten” – börjar tvivla något i min bergfasta tro på Chrilles oskuld.

    Hur som helst väldigt intressant läsning. Det enda jag inte riktigt förstår är referensen till ”en infödd”? I krönikans andra stycket om Tingströms färdigheter som tillverkare av bomber: ”sådana snöt han direkt ur ärmen med samma lätthet som en infödd”. Vad då ”infödd”? Var är man ”infödd” som bombtillverkare? I Anarkiet?

  2. Mats Larsson
    2013-02-05 kl. 18:14

    Intressant läsning. Eftersom Parner skriver utmärkt svenska i en egen stil så blev jag lite osäker på vem som var klasskamrat med Horace Engdahl (om det var Christer så skulle det väl stå ”sin”).

    GW:s teori som den presenterades i SVT-serien föreföll mig plausibel. Vi har ju trots allt, bevisligen, haft en hög polischef i Sverige som delade hobby med Lavrentij Beria – att våldta unga kvinnor.

  3. Mats Parner
    2013-02-05 kl. 18:37

    DZ!
    Infödd? Det är bara mitt sätt att skämta, ingenting mer än så. Jag har en viss förkärlek för det lätt absurda.

  4. Claes Wallenius
    2013-02-05 kl. 22:29

    Jag måste tyvärr anmäla avvikande uppfattning. Christer P är den enda person som fått sin eventuella skuld i Palmemordet rättsligt prövad – med känt resultat. Efter detta har Högsta Domstolen också värderat Pelle Svenssons uppgifter och menat att de ”saknar större bevisvärde”. Även Granskningskommissionens betänkande i anledning av Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme (SOU 1999:88) har uttalat sig om Pelle Svenssons insatser och då dragit följande slutsats: ”När det gäller Per S:s uppgifters betydelse för mordutredningen är det till att börja med lätt att se att såväl Per S:s trovärdighet som tillförlitligheten i de uppgifter han lämnat kan ifrågasättas.”

    En egen liten reflektion är att antalet personer som kan antas ha hämndmotiv mot samhället liknande de Lars T har kan uppskattas till säkert ett antal tusen. Så jag är långt ifrån övertygad. Tycker mest att vi här har ännu en Kalle Blomquist-teori om mordet som framförs med långt större övertygelse än den förtjänar.

    • Mats Parner
      2013-02-07 kl. 21:35

      Tidsvittnen!
      När den sena föreställningen av Bröderna Mozart slutade på biografen Grand i Stockholm den 28 februari 1986 var klockan 23:05-23:10. Av de 204 besökarna lämnade makarna Palme biosalongen som de sista. Sedan dröjde de sig kvar en stund ute på Sveavägen och växlade ett ord eller två med sonen Mårten och hans fästmö. När de båda Palme-paren obetydligt senare skildes åt och släntrade iväg i olika riktningar, måste klockan ha varit 23:15 plus minus någon minut.

      Vi tar oss nu friheten att frysa skeendet just före uppbrottet och hemfärden. Där står alltså hela den osprängda kvartetten – Olof, Lisbet, Mårten, Ingrid – och huttrar så smått på trottoaren i den bitande vinterkylan. Hur stor är nu sannolikheten, frågar vi oss som neutrala betraktare, att Sveriges regeringschef och hans kära hustru skall passera Dekorima-butiken i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan fem à sju minuter senare.

      Den sannolikheten kan vi givetvis inte beräkna matematiskt. Men den är hur som helst utomordentligt låg. Det fanns en lång rad andra alternativ. Naturligast hade kanske varit att Olof och Lisbet hade sökt sig hemåt samma väg som de anlänt och traskat norrut mot tunnelbanestationen på Rådmansgatan i stället för, som nu, söderut. De kunde också (ii) beställt taxi, (iii) fått skjuts hem av goda vänner, (iv) beledsagat Mårten och Ingrid ett stycke på vägen, (v) svängt av vid Adolf Fredriks kyrka och strosat vidare på Drottninggatan till förfång för Sveavägen – om de nu nödvändigtvis måste promenera hem. O s v, o s v.

      Ifall nu ett främmande lands underrättelsetjänst eller kurderna eller kroaterna eller EAP eller scientologikyrkan eller ett konspirativt gäng av inhemska poliser och militärer iscensatte mordet på Olof Palme, så framstår valet av avrättningsplats som ytterst märkligt. Den grupp som ev. ville röja statsministern ur vägen kunde med fördel ha gjort det på vanlig arbetstid när som helst i veckan, eftersom Palme vägrade att anlita säkerhetsvakter inom den s.k. gyllene triangeln, dvs. när han förflyttade sig till fots inom arealen mellan Rosenbad, riksdagen och den egna bostaden i Gamla Stan. Även om vi förutsätter att den konspirativa grupperingen jobbade enbart nattetid, så framstår Dekorima-hörnan som ett obegripligt exekutionsställe. Om någon/några visste – genom avlyssning, livvaktsskvaller eller på annat sätt – att makarna Palme ämnade sig på bio (vilket de beslöt sig för vid 20-tiden), så hade det säkraste och det enklaste varit att avlossa dödsskotten just utanför parets hem på Västerlånggatan, antingen när de precis lämnat bostaden eller just när de återvände. Som bekant hade Olof Palme gett sina body guards ledigt den här kvällen (och därmed brutit mot kutym och gjorda överenskommelser).

      Några observationer av snacksaliga walkie-talkiefigurer utanför Grand vid 23:10-23:15-tiden på fredagen är inte kända. Det tycks alltså inte som om någon edsvuren i samband med filmslutet rapporterat vidare till en kompis c:a 350 meter längre bort, vid Dekorima, att ”nu kommer dom”. Sant är dock att ansvarkännande stockholmare tyckte sig ha sett inte mindre än ett tjugotal walkie-talkiemän söder om Grand under mordnatten – detta sedan Hans Holmér den 8 mars gjort klart för allmänheten att spaningsledningen skattade sådana observationer efter förtjänst – medan inga walkie-talkiebärare synts ens på vykort norr om Grand, åtminstone inte av allmänheten. Nordobservationerna borde rimligen ha varit minst lika många som de sydliga. Ingen kunde ju veta åt vilket håll Olof och Lisbet skulle gå klockan 23:15 – om över huvud taget åt något håll. Dock: absolut ingenting norrut. Det är talande (eller snarare en tystnad som talar).

      Låt oss anta att Holmér i stället tillkännagett att spaningsledningen efterlyste observationer av tre nakna män i 90-årsåldern, alla med knävelborrar och varsitt randigt bowlingklot under armen, tre åldringar som sjöng finska snapsvisor borta på David Bagares gata. Ja i så fall hade spaningsledningen inte fått tjugo träffar men säkert tre eller fyra. Jag har varit mattelärare i hela mitt yrkesverksamma liv och vet att ingenting är omöjligt: urskillnings- och omdömesförmågan hos inbyggarna här i riket är tyvärr inte alltid den bästa, i synnerhet inte på fredagar.

      Nåväl – i mina ögon ter sig skotten vid Dekorima långt rimligare, om gärningsmannen var en Christer P-typ eller (än hellre) Pettersson själv. Här finns vittnesuppgifter som är långt intressantare än walkie-talkiesnattret. Minst två personer, den ena tecknerska, iakttog en inte alltför vänsäll existens med vilt stirrande amfetaminblick före den sena Bröderna Mozart-visningen, och ytterligare fyra-fem gjorde en liknande iakttagelse efter filmslutet vid 23:10-draget. Den mannen, Grandmannen, har aldrig gett sig tillkänna och kan ha varit mördaren eller Christer P eller både och. Han kan ha sett vad han såg vid 21-tiden, sedan anskaffat vapen hos Sigge Cedergren, därefter inväntat Mozartfinalen och till sist följt efter makarna Palme bort till korsningen Sveavägen/Tunnelgatan – eller rentav löpt före (mindre troligt dock). Detta scenario, ”ensamma mördarscenariot”, är som jag ser det betydligt mera logiskt och jordnära än ett konspirativt gruppsynopsis.

      Naturligtvis kan man inte utesluta att ett kotteri av sammansvurna tog Palme av daga klockan 23:21.30 utanför Dekorima-butiken en fredagsnatt för 27 år sedan. Det är inte heller uteslutet att man under en fransysk visit på biblioteket i Skara plötsligt skulle stöta på Bert Karlsson. Men hur pass troligt är det?

      Förbindelserna mellan Christer Pettersson och Lars Tingström, Bombmannen, är väl belagda. Jag kan tänka mig att Pettersson hade den fängslade Lars T:s mandat att likvidera misshagliga aktörer i samhällspyramidens topp, om ett tillfälle mot förmodan skulle yppa sig. Att motivbilden – ”motiv är bara njutningsmedel för överklassen”, menar åtskilliga poliser … – såg ut på det viset kan jag självfallet inte bevisa. Det kan ingen.

      Därmed är vi osökt inne på Claes Wallenius protestskrivelse. Enligt CW lanserade jag en ”Kalle Blomquist-teori” i mitt förra inlägg genom att påminna om Bombmannen och hans en gång sinnevärldsliga existens, och det kan väl inte tolkas som annat än beröm: Kalle Blomkvist – obs stavningen! – löste mig veterligt alla de kriminalgåtor han ställdes inför. Det gjorde däremot inte Hans Holmér, den ende deckarförfattare som Claes med förtjusning läser.

      Jag uppskattar doktor Wallenius högt och rent. Han är tolerant, analytiskt skicklig, insiktsfull och låter sig aldrig provoceras. Emellertid finns ett undantag. Råkar man haspla ur sig att åtskilligt tyder på att Christer Pettersson var den som sköt Olof Palme, så rycker Claes genast ut. Som genom ett trollslag förvandlas han och bereder sig på kamp – påfallande lik en kavallerihingst, när befälet blåser till strid.

      I sak har Wallenius rätt. Mordgåtan Palme är alltjämt olöst, och Christer Pettersson friades av hovrätten – dock, väl att märka, inte genom att hans oskuld kunde styrkas utan för att de framlagda identifikationsbevisen ansågs otillräckliga.

      Men det är fullt legitimt att, som jag har sökt göra ovan, resonera och spekulera samt att vrida och vända på de fåtaliga faktauppgifter vi har i ärendet. Och då …

      Ja, i brist på säker kunskap förbehåller jag mig rätten att tro.

      F ö saboterade länspolismästaren och sedermera spaningsledaren Holmér och hans Ebbe precis allt som kunde saboteras. Men det är en annan historia. Varför inte dra den nästa gång?

      … varnar och hälsar Mats på Holmen.

  5. Janne Bjernfeldt
    2013-02-05 kl. 23:06

    Parner skriver kul men GW Persson är trovärdigare. GW har bl a påpekat faktum att vittnet i gränden kände Christer P och därför skulle ha känt igen honom. Dessutom finns det vittnen som pekar ut Dekorimamannen som finsktalande. Talade CP flytande finska?

  6. Claes Wallenius
    2013-02-10 kl. 19:10

    Bäste Mats,

    Kalle Blomkvist (numera rättstavat) har jag faktiskt aldrig läst. Anledningen till att jag refererade till den gamle pojkdeckaren var att han gett namn åt vad som på intern polisslang benämns ”Blomkvistare”. Med sådan avses en privatspanare eller en allmänt glad amatör som har gett sig in i att försöka lösa Palmemordet (och kanske även andra mord).

    Ditt inlägg innehåller några helt korrekta faktaupplysningar, några mer tveksamma slutsatser och – faktiskt – en förbrytelse mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den så kallade oskyldighetspresumtionen är nämligen stadsfäst där. Den innebär att den tilltalade ska betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats. Det är alltså inte den åtalade som är skyldig att styrka sin oskuld utan åklagaren som ska bevisa skulden. Men jag får förlåta dig då du när det gäller debatten om Palmemordet är i gott sällskap.

    Annars har jag inga synpunkter på stora delar av din historieskrivning. Paret Palmes beslut att lämna bostaden under kvällen och att gå och se just Bröderna Mozart skedde samma dag och kväll. Beslutet att gå hemåt så att hörnet Tunnelgatan/Sveavägen passerades var helt spontant och det var inte den väg man tagit sig till bion på. Gärningsmannen kan alltså inte rimligen ha planerat platsen för mordet och han kan inte ha haft någon längre framförhållning.

    Jag kan också hålla med dig om att det finns flera tecken på att mordet inte utförts av någon mer professionell gruppering. Men det leder inte till att några slutsatser kan dras angående Christer Petterssons skuld. För den är jag fortfarande tveksam till. I åtalet mot honom fanns ingen teknisk bevisning utan det byggde i huvudsak på Lisbeth Palmes identifiering. Hovrätten menade att det måste föreligga ett betydande utrymme för att hon kan ha misstagit sig. Och detta finns det all anledning att instämma i. Det finns nämligen ett antal fall där övertygade ögonvittnen i bästa välmening pekat ut fel person. Orsaken är främst olika brister i de mänskliga minnesfunktionerna. Många menar därför att åtal som enbart bygger på ögonvittnesidentifiering bör avvisas. Dessutom tillkommer i det här fallet att det var mörkt på brottsplatsen och att Lisbeths observation av gärningsmannen var kortvarig. Hon förstod inte heller där och då vem som skjutit då hon trodde att skotten kommit från längre håll. Vidare förflöt nästan tre år från mordet fram till utpekandet. Konfrontationsgruppen var då sammansatt så att Pettersson skiljde ut sig från flertalet andra figuranter och Lisbeth hade fått information om den misstänkte som ytterligare minskar tillförlitligheten.

    Rättegångarna mot Pettersson byggde med andra ord på en så tunn bevisning att det framstår som anmärkningsvärt att man från polis och åklagare la alla äggen i denna korg. En grundkurs i vittnespsykologi hade räckt för att inse att Lisbeth Palmes utpekande inte rimligen håller för att låsa in en person på livstid. Förvisso befann sig Pettersson sannolikt i centrala Stockholm under mordkvällen och möjligen även vid biografen Grand när bion slutade kl 23. Han har heller inget riktigt trovärdigt alibi. Men dessa omständigheter gäller sannolikt många andra också, inte minst i samhällets mer marginaliserade kretsar. Där finns det många som likt Pettersson har ett brottsligt förflutet, tillgång till vapen och mytomana vänner som kan antas ha ogillat maktens etablissemang.

    Så summa summarum finns inte mycket substans kvar i det som har anförts mot Pettersson. De indicier som förvisso finns kan anföras mot så många andra att de blir ointressanta. Till detta har allas vår Leif GW Person påpekat att ett av vittnena kände till Pettersson hemifrån Rotebro och detta vittne borde rimligen känt igen Pettersson på mordplatsen om det nu var han som höll i revolvern. Om man trots detta vill tro att det var Pettersson som var mördaren så står det en naturligtvis fritt att göra det. Men jag förstår inte riktigt poängen.

    Utredningen och debatten om Palmemordet har enligt min mening präglats alldeles för mycket av att man har trott det ena eller andra. Vad som är slående är annars hur lite man vet. Det enda det råder någorlunda konsensus kring angående gärningsmannen är att det var en man på 30-50 år som var 180-185 cm lång. Däremot skiljer sig vittnena i sina beskrivningar av gärningsmannens grad av lugn och behärskning, hans exakta utseende/klädsel och hans löpstil. Sista observationen av vad man tror är gärningsmannen görs på David Bagares gata. Sen dess är han försvunnen – trots en omfattande polisutredning och trots en belöning på 50 miljoner. Vi vet ett drygt kvartssekel efter mordet fortfarande inte mycket om vem som utförde det och vad motivet kan ha varit. Men det har inte hindrat ett antal spaningsledare, privatspanare och morddebattörer att med stor entusiasm föra fram den ena teorin efter den andra, trots en – för att prata forsningsspråk – synnerligen tunn empiri.

  7. Mats Larsson
    2013-02-11 kl. 19:17

    Jag är inte inläst på Palmemordet, men jag lyssnade på radion under förhandlingarna i Tingsrätten. Trots att det är länge sedan minns jag en man som lät mycket trovärdig som väntade i bil på sina föräldrar, som var på samma föreställning som Palmes. Han var helt säker på att det var Christer Pettersson han såg vid Grand. Han t o m låste bildörren. På frågan om han var helt säker svarade han ja.

    Det tycks mig alltså mycket troligt att Pettersson var vid Grand. Kopplingen Grand/Dekorima är naturligtvis en annan sak, men nog förefaller det mycket troligt att Grandmannen och CP är en och samma.

  8. Lars Johansson
    2013-11-19 kl. 2:52

    Mats,
    beträffande de sista meningarna i din kommentar kan jag bara hålla med.

    MEN – jag har försökt se det enligt gamle Ockhams princip. ”If you have two theories that both explain the observed facts, then you should use the simplest until more evidence comes along.”

    Christer Pettersson var nästan den idealiske syndabocken – ensam, kriminell, missbrukare och en plump i stadsbilden. Han hade varit helt idealisk om han också hade varit utlänning. Det är inte så konstigt att det är politiskt korrekt att säga att “det nog var han, även om han blev frikänd”.

    Nu lär Pettersson ha varit i trakterna av Grand EFTER att skotten föll vid Tunnelgatan. Någon påstår t o m att han setts sovande på ett pendeltåg och väckts vid ändhållplatsen. Och hans syn på Palme som ”Sveriges ende statsman” motsäger motivationen. Plus att den påstådda skjutövningen på Tingströms sommarställe aldrig ägt rum. Polisen grävde efter kulor men hittade inga.

    Vad som fått mig att misstänka telefonavlyssning och Olle Minells ryktbara skytteförening är

    1. Två kompisar i Göteborg var nyfikna på hasch och fick tips om en langare. De ringde honom, men på Gustaf Adolfs torg kom civilklädda poliser och grep dem och langaren. ”Hur kunde ni veta?” ”Telefonavlyssning.” Och det var redan i början av 60-talet.

    2. Den f d ”baseballpolis” och narkotikaspanare som Sven Anér jagat med blåslampa i åratal och som envist vägrar stämma Anér, tillhör ett gäng med intressanta bakgrunder.

    3. En av medlemmarna är vapenhandlaren, f d polisen Ö, enligt uppgift tidigt misstänkt som gärningsman men avförd ur Palme-utredningen, däremot inte betr. import av illegal avlyssnings-utrustning i samband med Ebbe Karlsson-affären.

    4. En medlem i skytteföreningen anförtroddes den rättsliga undersökningen av pistoler och kulor. Så trovärdigheten av hans expertutlåtande är inte maximalt.

    5. En annan medlem – officer – var landets kanske främste expert på kommunikations-säkerhet och konsulterades av Televerket. Han kunde avlyssna utan att tillfället bokfördes. När som helst, på olika ställen i Stockholm med omnejd. Kompanjon med Ö i vapen-firman.

    6. Det har uppgetts att Palme försökte beställa livvakt men inte kom fram på numret. Att blockera ett nummer är förstås lätt från ett tangentbord om man vet rätt kod. (Men telefonvakten kunde förstås ha supit till den kvällen.)

    7. Det har uppgetts att Palme planerade en promenad efter bion p g a stela ben efter morgonens tennis. Nämnt vid ett avlyssnat telefonsamtal?

    8. De flesta av walkie-talkie-användarna som sågs i Stockholm den natten var säkert helt legitima nattvakter från ABAB, Securitas, etc. Men OM nu storyn om Dekorima-mannen stämmer (AA:s enda alibi är från frun) så blir det genast intressant. Sammansvurna på båda sidor av Sveavägen med nyopererade Ö vid sambandsradion?

    9. Det påstås att Palmes ville titta i Saris skyltfönster eftersom hon var kund och hade köpt sin klänning till Nobelfesten där.

    10. Ett vittne – dagen efter – sa att ”Dom sprang åt det hållet.” Enligt uppgift alldeles nykter när han befann sig vid mordplatsen. Alltså – ingen ensam gärningsman.

    11. De poliser som nämnts i samband med fallet har varit baseball-poliser och/eller narkotika-spanare. Det senare nämnt för avlyssning som modus operandi.

    12. Palme-utredningen har avvisat misstankar om telefonavlysning p g a att det vid undersökning av paret Palmes lägenhet inte funnits tecken på att sådan förekommit. Inga sådana ‘tecken’ behöver finnas, bara tillgång till en digital växel. Jag förutsätter att telefonerna i lägenheten inte var av det sladdlösa slaget med en liten stump-antenn? Men det borde Säpo ha varnat för …

    13. Lisbet Palme tycks ha blivit hårt styrd när hon lämnade sitt vittnesmål. Det var vinklat för att bekräfta misstankar mot Pettersson; hon kan ha känt sig lurad efteråt, vilket kan förklara hennes senare mindre samarbetsvilliga attityd gentemot utredarna.

    14. En detalj i vittnesmål saknas – hur fort sprang den förmodade gärningsmannen uppför trapporna bredvid gångtunneln? Pettersson var ingen 400-meterslöpare, men vissa andra var.

    15. Ö påstås ha dött i Tyskland, men har det verifierats? Avlyssnings-specialisten lär befinna sig i England … möjligen lättare att få utlämnad än Assange.

  9. Bror Kajsajuntti
    2014-01-10 kl. 5:22

    Intressant att läsa såväl Mats’ sannolikhetskalkyl, som diskussionen. En tanke långt i från detta är att Astrid Lindgren med sina Kalle Blomkvist-böcker var föregångare till en hel generation svenska thriller/kriminalroman-författare, som säkert läste Kalle Blomkvist som barn.

  10. Anders Persson
    2015-02-28 kl. 11:40

    Dmitrij Oresjkin, som leder tankesmedjan Mercator, säger, enligt SvD:s Anna-Lena Laurén till en rysk tv-kanal att mordet på Boris Mentsov är djupt olycksbådande:

    – Vi har igen blivit ställda inför faktum: Ryssland är ett land där man kan döda politiker på gatan. Det sker inte i Tyskland, Storbritannien och Frankrike men det sker hos oss.

    Sverige har 20 gånger mindre invånarantal än Ryssland, så här har vi bara hunnit med två mord på politiker på gatan. Nja, Anna Lindh mördades i ett varuhus …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *