Becksvart kaffe och plötsliga snilleblixtar

Hasse Alfredsson på Guldbaggegalan 2013 (Bild: Wikipedia)

Hasse Alfredson frågade sig en gång, i rollen som Lindeman, varför han alltid fick sina bästa idéer, när han i avspänt lugn tvålade in sig och rakade sig på morgonen.

Frågan saknar inte intresse. Ett av de bästa svaren avgavs för drygt etthundra år sedan av den franske naturvetaren Henri Poincaré (1854 – 1912) – ”det sista universalgeniet” – som i minnesboken Science et Méthode (1908) beskriver sin kamp med ett av funktionslärans svåraste problem med avväpnande uppriktighet.

Till en början var jag mycket okunnig, medger Poincaré. Dag ut och dag in satt jag i min kammare och slog knut på hjärncellerna – tyvärr utan att göra några framsteg.

”Men en afton drack jag mot min vana starkt kaffe och kunde sedan inte somna. Idéerna virvlade runt i mitt huvud och kolliderade med varandra, tills några av dem helt oförmodat bildade en fast struktur. Nästa morgon kunde jag så för första gången bevisa existensen av de fuchska funktionerna.”

Av citatet framgår att Henri P var djupt engagerad i sitt forskningsarbete och att han med hjälp av det becksvarta kaffet hade försatt sig i ett tillstånd av skärpt medvetande. På dessa grunder lyckades han uppnå viktiga delresultat, men hans egentliga Problem – med versalt P – var alltjämt olöst. Emellertid rymmer historien en inspirerande fortsättning. Den lyder med Poincarés egna ord på följande sätt:

”En knapp vecka senare lämnade jag hemmet för att delta i en geologisk exkursion, och upplevelserna där fick mig att helt och hållet glömma knoget med funktionsläran. Framme i Coutances äntrade vi en buss för att åka vidare mot etappmålet. Men i samma ögonblick som jag satte min fot på bussens ena fotsteg slog det mig att jag i själva verket fångat in de fuchska funktionerna med snaror från den icke-euklidiska geometrins arsenaler – något som jag aldrig tidigare hade reflekterat över en enda sekund. Tack vare den insikten löste jag mitt Problem på stående fot(steg).”

Genombrottet kom alltså – som ett virus med e-posten – när det minst av allt kunde anas: på en buss fjärran från studiekammare och arbetsbord. I fortsättningen av memoarerna redovisar Poincaré flera sådana tankens genombrott i sina vetenskapliga studier – under stilla vandring mitt bland klipporna i havsbandet, i trafiken på en gata i en storstad, inför en krävande övning i militärtjänsten o s v.

När jag i månadsskiftet april/maj läste Ingmari Cantzlers bok Kreativitet (Norlén & Slottner) gick mina tankar oupphörligt till Poincarés underhållande memoarer. Det beror på att han vid flera tillfällen beskriver de kreativa processerna i vetenskapligt arbete på ett konkret och åskådligt sätt. Den förmågan har inte Cantzler. I hennes framställning är allt abstrakt. Där finns inga levande människor av kött och blod, ingen blick som spränger spegeln, heller inga frågeställningar som engagerar på djupet.

Det behöver givetvis inte vara författarinnans fel. Hon vänder sig uppenbarligen till en målgrupp, vars preferenser är andra än mina. Nu framstår Cantzler från första till sista sidan i praktiken som ett slags företagscoach eller bolagskonsult, medan hennes egentliga ämne – kreativiteten – bara tangeras som pliktskyldigast och i allmänna termer.

Som företagsledare av ett mera tidsenligt snitt ska man, heter det i boken, vara innovativ, utåtriktad, flexibel, tillåtande, entreprenörtillvänd, förändringsbenägen, kundorienterad, oavbrutet nyfiken och, naturligtvis, höggradigt kreativ. Sådan skulle man vara även som lärare, fick jag veta under mitt aktiva yrkeslivs sista, och rätt påfrestande, år.

Man skulle (och ska!) också ha ett demokratiskt sinnelag. Vad det konkret betyder vet jag tyvärr inte. Än mindre vet jag vad det innebär att vårt samhälle alltmer utvecklas ”i en demokratiserad riktning”, som Cantzler skriver på sidan 37. Är det inte snarare så att demokratin i Sverige och i flera jämförbara länder i dag utsätts för ideliga angrepp och sitter allt trängre?

Men låt oss som avslutning återvända till kreativiteten:

Det är en vanlig missuppfattning, inbillar jag mig, att den glasklara logiken och det vältränade minnet betyder allt för den halsstarrige sanningssökaren. Minst lika ofta uppträder inbillningskraften och den goda improvisationen i rollen som barnmorska. Framstående schack-, bridge- och pokerspelare är väl införstådda med detta liksom f ö trixande bollkonstnärer. Det geniala utspelet eller den epokgörande upptäckten, ibland maskerade som stundens ingivelse, är bara självklara uttryck för att aktiviteterna i vårt undermedvetna i ett givet ögonblick når upp till ytan och förenas med vårt medvetna jag.

Därav den plötsliga snilleblixten från de himmelsblå skyarna på bussens ena fotsteg…

  4 kommentarer for “Becksvart kaffe och plötsliga snilleblixtar

  1. Jan Arvid Götesson
    2017-05-17 kl. 6:20

    Detta är ett huvudtema hos den undanskuffade Sven Fagerberg.

  2. Anders Persson
    2017-05-17 kl. 7:56

    Eftersom jag själv är både lite vetenskapsman och lite konstnär har det där med kreativitet och inspirerade infall sysselsatt mina tankar sedan ungdomen. I sin bok ”Creativity – Genius and Other Myths”, som jag köpte för 30 år sedan tar dock den amerikanske pskyologen Robert Wesiberg kål på många myter, främst den där om ”inspirerade infall”. Dessa finns men föregås alltid av långa tider av till synes resultatlöst grubbel. Och enligt ovanstående artikel gällde det också Poincaré, som ju berättade att

    ”Dag ut och dag in satt jag i min kammare och slog knut på hjärncellerna – tyvärr utan att göra några framsteg.”

    Detta att hårt arbete i det tysta föregår de spekatuklära ”Heureka” ögonblicken är viktigt att framhålla nu när nya (?) flummiga idéer dyker upp i debatten.

    Om matteundervisningen är dålig beror det på att lärarna är underbetalda – det är min enkla lösning till undervisningskrisen. Höj lönerna för alla lärare!

  3. Leif Stålhammer
    2017-05-17 kl. 8:19

    Mycket bra! Denna erfarenhet delas av alla människor som tycker om vad de gör, älskar sitt arbete och vaknar på morgonen med en sång på läpparna. Och: gäller alla yrken. Vi blir allt fler. Eller…

  4. Mats Danielsson
    2017-05-18 kl. 10:11

    Kreativitet är ett honnörsord som i de flesta diskussioner ersätter ”intelligens”. Den som vill skryta i sitt cv talar berömmer sig oftare om att vara kreativ, mer sällan intelligent. Filosofen Sören Halldén fick frågan vad skillnaden är mellan intelligens och kreativitet.

    ”Om du kommer på en bra lösning som är tråkig så är den intelligent. Är den bra och rolig kallas den kreativ.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *