Bemöt SD med sakargument, inte med demagogi

hitler-jensen

Fascismens ansikte? (Montage av KL)

Demokratin står på två ben. Det ena benet är fria folkrörelser. Men inte vilka ”rörelser” som helst, utan endast de där medlemmarna (med jämlik rösträtt) ses som dess största och faktiskt enda helt omistliga resurs. Det andra är yttrandefriheten som vi känner den i Sverige med ett minimum av lagliga inskränkningar (rikets säkerhet, förtal …), offentlighetspricip, meddelarskydd, ensamansvar etc, men den lämnar vi för tillfället.

Fria folkrörelser alltså? Inom detta område har mycket hänt det senaste halvseklet. Förfallet inom fria folkrörelser har varit påtagligt, inte minst för medlemmars inflytande. Organisationsproffs (ombudsmän) har tagit över och medlemmarnas årsavgifter har ersatts av kommunala och statliga bidrag. Det har givit oss ett ”demokratiskt samhälle” med ytterst svagt medlemsinflytande.

1876 gick arbetarna i Sundsvall i strejk för högre lön, medborgarrätt och för ett anständigt liv. Människorna såg hur träpatronerna satt och söp ihop med landshövding Treffenberg och kung Oscar II på hotell Knaust. Då fanns ingen strejkrätt, Treffenberg kunde med lagstöd sätta in militär som omringade lägret där arbetarna samlats. Arbetarna hotades med vräkning från sina bostäder och fängelse för brott mot lösdriverilagen. Så knäcktes motståndet och arbetet återupptogs mot en futtig spottstyver i löneökning.

Detta blev på allvar startskottet för byggandet av våra fria demokratiska folkrörelser, som inom några årtionden gav oss allmän rösträtt och politisk demokrati. Förresten, utan den redan existerande yttrandefriheten hade inget av detta varit möjligt.

Arbetare, borgare och bönder fick organisationsfrihet och bildade politiska partier. Miljörörelsen har senare tillkommit och efter en lång process givit upphov till ett Miljöparti.

Med rösträtten tog sig folkets representanter in i riksdagen och förvandlade med sig sina demokratiska ideal och tänkesätt den svenska statsförvaltningen och bidrog till en demokratisering av staten. Tidigare hade vi en ren ämbetsmannaförvaltning, som verkställde beslut och följde lagen. Hur lagarna stiftades eller hur beslut fattats hade de inga synpunkter på så länge de kom från ”Kungl. Majt”.

Den svenska staten förvaltade alltså riket långt innan vi hade folkrörelser och yttrandefrihet (demokrati). Folkets uppfattningar sipprade då upp mer eller mindre väl via de fyra ståndens respektive lobbyorganisationer, där riddarhuset var den starkaste.

Varför denna tendentiösa lektion i statskunskap? Jo för att jag tror att vi gör klokt i att påminna oss, och dem som är yngre än vi, om hur nära i historisk tid vi hade ett rent elitstyre i vårt land. Dess traditioner ligger latenta och de bubblar lätt upp till ytan i oroliga och krisartade tider. Elitstyren kan vara konservativa, rojalistiska, radikalt republikanska eller rent fascistiska. Alla är de i alla fall antidemokratiska.

Numera ser många att demokratin har stagnerat, stelnat, byråkratiserats, ja överlevt sig själv och rent av misslyckats. Något nytt behövs! Nya idéer! Man vill ha människor som inte korrumperats av makten eller byggt in sig i kotterier och nätverk. Man har helt enkelt förlorat förtroendet för dagens ”folkvalda”, som inte längre representerar sina väljare, utan bara sig själva. Nej, ”politikerna” berikar bara sig och lever lyxliv på skattebetalarnas bekostnad. Demokrati har blivit synonymt med kommun och stat; en homogen gröt av onåbara makthavare som super ihop sig med bankkapitalisterna i de fina salongerna – precis som träbaronerna, Treffenberg och Oscar II före demokratins genombrott.

Det blev en lång inledning för att få ett grepp på problemet med Sverigedemokraterna. Kanske någon anar vart jag vill komma? Jo, just det, folkets levnadsvillkor hotas nu liksom då från många håll. Arbetslöshet, lönedumpning, otrygghet i anställningar, försämrad välfärd på alla vis, miljökris, krig, flyktingar. Segregeringen ökar, maten blir sämre och dyrare, en bostad är omöjlig att hyra eller köpa. Allt fler känner sig allt osäkrare eller helt utanför samhället. Och så här har det alltså blivit, trots att vi har demokrati.

Några vanliga reaktioner på det här är, att avstå från att rösta, proteströsta på något ”nytt” eller att gå in i den svarta sektorn och bli kriminell (vilket innefattar de som kastar bomber eller tar till politiskt våld – man bör nog se brinnande förorter i detta sammanhang). Denna sista grupp är ännu förhållandevis liten, men kan fort bli större och bli rekryteringsbas för organiserad brottslighet och brunsvarta politiska krafter vi ännu inte sett marschera.

Sverigedemokraterna är i Sverige ett litet svar på det jag försökt beskriva ovan, folkrörelsernas (demokratins) förlorade heder och förtroendetappet för ”de gamla demokraterna”. SD har sina rötter i nazism och fascism, det vet alla. Men dessa ungdomssynder gäller bara en kärna och kan förlåtas av många. De gör ju allt för att städa bort arvet, ber om ursäkt och uppträder snällt och hyggligt. Åkesson låter ju precis som de andra partiledarna, hans röst är lugn, han brusar inte upp, han hotar ingen. Han säger bara sin mening, vilket faktiskt är tillåtet – tycker faktiskt de allra flesta. Och varför ska man inte få sjunga ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningar? Frustrationen stiger hela tiden.

Det ligger även något sunt i det där missnöjet som kommer till uttryck genom alla dessa myskopartier som dyker upp överallt. I någon mening är de en reaktion på orimligheter precis som strejken i Sundsvall 1876. Men den gången blev demokratin lösningen. Nu är det ”den misslyckade demokratin” som är motståndaren. Vad kan det leda till? Det vet vi inte idag.

Alla de skandinaviska länderna har nu högerpopulistiska partier och på sina håll är de på god väg att ta makten från ”de gamla demokraterna”. I Norge har Fremskrittspartiet (FrP) kommit in i regeringen. Sannfinländrana blev 2011 Finlands tredje största i parti, då det mer än fyrdubblade sitt röstetal. Men i Danmark händer plötsligt något annat, Enhetslisten har plötsligt gått från 2,3 till 6,9% på en klassisk vänsterpolitik i kommunalvalet för några dagar sedan. I Köpenhamn fick de 22,5% (Socialdemokraterna 23%). Danmarks Fremskrittsparti har helt tappat orken, ställde inte ens upp i förra folketingsvalet. Kanske något att lära av?

I Sverige vet vi inte vad vi ska göra med gökungen SD som bara växer och växer. Först skulle ingen ens ta debatten med dem. Sedan skulle några ta debatten, vilket skapade stor osämja. Sedan avslöjades SD på alla sätt, järnrören, nynassebakgrunden, fiffel och rasistiska uttalanden … Inget tycks hjälpa. Opinionssiffrorna bara ökar.

Så kom Henrik Arnstads bok Älskade fascism, ett tungt inlägg och ett nytt försök att med vetenskap förgöra SD. Såvitt jag nu förstår (ännu utan att ha läst boken) söker han den ”sanna definitionen” av vad som kännetecknar fascismen och kommer bland annat fram till att FrP i Norge och SD är typiska fascistpartier.

Stor debatt uppstod om detta. Inte minst för att han pekade ut norska FrP som farligare än Gyllene gryning i Grekland. Många norrmän – inklusive FrP:s värsta politiska motståndare – går till storms mot Arnstads slutsatser. Författaren Pål Steigan gick på sin blogg ut i ett allvarligt angrepp och menade att Arnstad inte begrep ett skvatt av vad FrP är för ett parti eller hur man bör se på begreppet nationalism. Han skriver:

”I 1972 og 1994 sjokkerte og overrasket det norske folket den norske og europeiske eliten ved å stemme nei til norsk medlemskap i EU. I Brussel og EU-kommisjonen regnes euroscepticism som et av de fremste kjennetegnene på høyreekstremisme og fascisme. Så der har Henrik Arnstad funnet sine partnere, ikke i Brantings og Segerstedts tradisjon, men på parti med folk som José Manuel Barroso og Herman van Rompuy, som nå gjennom Troikaen legger land etter land inn under finanskapitalens direkte diktatur. Disse herrene ser også på nasjonalisme og nasjonal sjølråderett som den verste styggedom som de i sin opphøyde visdom skal nedkjempe uten brysom innblanding fra det uopplyste folket. Journalister og forskere i EU-landa, og ikke minst i et tradisjonelt så servilt land som Sverige, er hjernevasket inn i dette tankesettet. Henrik Arnstad bare føyer seg inn i rekka.”

I det svensk-norska programmet Skavlan drabbade Özz Nûjen samman med Jens Stoltenberg om detta. Nûjen påstod att FrP är rasistiskt och Stoltenberg passade. Inslaget klipptes bort av NRK, vilket var mycket märkligt. Ett par veckor senare drabbade norska superkvinnan Anne Holt samman med sin gamle vän Jan Guillou om samma fråga. Ja säger Guillou och nej säger Holt, men Jan backar lite klädsamt på slutet. Johan Ehrenberg hängde så på debatten och krävde att Sveriges Television borde vara skyldiga att kalla SD för fascister, eftersom de har ett så kallat demokratiuppdrag enligt avtalet med staten (vilket jag skrivit om tidigare).

När jag annonserade mitt blogginlägg om Ehrenberg på facebook kom många kritiska kommentarer till stöd för Ehrenberg. De menade att jag smygstöder SD genom att inte vilja kalla dem fascister i den offentliga debatten. Där kom även ett tips till Tidskrift för politisk filosofi där filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö skärskådat Arnstads bok Älskade fascism. Han uttrycker klart och enkelt det jag försökt förklara här ovan och i andra diskussioner. Ladda ner artikeln och läs den noga. Här ett smakprov:

”Varför är det så viktigt att ta Sverigedemokraterna på orden? Det avgörande skälet är att också orden de yttrar, de åsikter de verkligen förbinder sig till, är problematiska. Om vi inte svarar dem i sak, utan försöker fula ut dem med hänvisning till att de skulle vara rasister och fascister (d. v. s. omfatta en principlös och hysteriskt sentimental nationalism), alltsammans sådant som de förnekar, så glider deras uttalade argument ur vårt grepp. Visst, det kan vara svårare att bemöta dem i sak än med demagogi, men med tanke på de långsiktiga effekterna tror jag att saklighet är det förhållningssätt vi bör anlägga.”

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

  10 kommentarer for “Bemöt SD med sakargument, inte med demagogi

  1. Sixten Andréasson
    2013-11-21 kl. 20:00

    Mycket intressant. Håller med i det viktigaste. Du har verkligen tänkt efter. Men som du skriver diskussionen måste fortsätta.

  2. Ulla-Britt Niklasson Göteborgska
    2013-11-21 kl. 20:46

    Jan Gullou och Johan Ehrenberg har helt rätt, alla måste tala om vad Sverigedemokraterna står för – Fascism!

    Först av alla måste Socialdemokraterna visa vägen och genom handling ta tillbaka makten – idag vet ingen vad Socialdemokratin sysslar med under täcket med Alliansen och deras anhang av småpartier!

    Ett socialdemokratiskt parti har inget som helst med Högern att göra – Högern var ju just Nationalsocialismen – kyrkan, krigsmakten, bönder – alla med god ställning i samhället inte minst Kungahuset sympatiserade med Nazismen! Över hela Europa växer sympatierna för typ Sverigedemokraterna!

    De vingelpettrar som styr Socialdemokratin (Persson, Bodström m fl) idag måste bort och det är inom rörelsen det måste komma en stark vänstervåg och det är troligen från Skåne protesterna kommer först!

    Inget samarbete med något av Allianspartierna som i grund och botten är Sverigedemokrater allihop!

  3. 2013-11-22 kl. 13:54

    Problemet är väl inte vad man kallar SD för, problemet är vad som skulle vara alternativet.

    Alternativet, i form av politik, är inget problem. Det är samma som förra gången, keynesianism uppbackat och styrt av demokratiska folkrörelser. Det har ett bedövande stöd, inte bara i Sverige utan överallt. Däremot är det mer problematiskt vad som skulle kunna bära upp en sån politik.

    Där de klassiska S-partierna verkligen står för detta, t.ex. i Trondheim, får de mer än 60% av rösterna. Men på riksnivå är S överallt en så principlös blandning av karriärister att det är en omöjlig kraft. Som John Ralston Saul har påpekat är drivkraften för dagens utförsäljningspolitik de högre statstjänstemännens önskan att hellre vara kapitalister än byråkrater – och den styrande kärnan i S består av sådana människor.

    Andra krafter än ännu alldeles för svaga. Och det må så vara att en stor folkmajoritet önskar en upprepning av 30-40-talets framgångssaga – men vem skulle leda en sådan?

    Ett riksdagsval är faktiskt en anställning, man anställer dem man anser kapabla att styra landet. Och någon som klarar detta finns inte i sikte.

    Först måste vi visa att vi klarar att driva en seriös folkrörelsemobilisering. Klarar vi det så klarar vi allt annat också. Men det gör vi uppenbarligen inte, de flesta nöjer sig med att driva identitetspolitik. Eller åsiktsluftning. Som alla vi som uppträder i bloggvärlden.

  4. Bo Persson, Piteå
    2013-11-22 kl. 17:08

    Jan W!
    Har just läst Carl Thams ”Nyliberalismens triumf och fiasko”. Han är lika resignerad som du. Så länge den kinesiska nyliberalismen – ”en nyliberalism med auktoritärt ansikte” kallar han den – i världsmåttstock förblir lika framgångsrik som den är idag, så får vi kanske vara glada om vi kan förhindra att vår blir lika auktoritär.

  5. Kristoffer Larsson
    2013-11-22 kl. 21:26

    Mycket bra, Knut! Jag tror det är ett misstag att ägna så mycket tid åt att diskutera stämpel på SD. Diskutera deras politik i stället – med sakargument. Faktum är att nog väldigt få vet vad för slags politik SD bedriver. Jag misstänker att många journalister är rädda för att granska dem. T.ex. Jenny Nordberg berättade hur SD:s fotfolk beter sig:

    ”Hon konstaterar också att hon har svårt att se sig själv skriva mer och oftare om rasism och relaterade frågor.
    – Det är vår generations viktigaste frågor, men jag har svårt att se att jag skulle klara det att skriva om det varje dag eller varje vecka. Om jag skriver något om detta måste jag ta ett djupt andetag och tänka – okej, jag har en vecka av äckel och djupt obehag framför mig. Det är det pris jag måste betala.”

  6. pelle
    2013-11-23 kl. 15:02

    Bäst av allt bemöter man SD genom att lägga sin röst i nästa val på ID (InvandrarDemokraterna).

  7. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska
    2013-12-04 kl. 23:22

    Knut Lindelöf!
    Var din morfar alltså träpatronen Percy Lundwall? Var det samme patron som min far Gunnar Stenberg född 1904 arbetade för vid Sävenäs i Gamlestaden Göteborg?

    Det du beskriver om strejken 1876 i Sundsvall stämmer bra med vad min far berättade! Min far började som 13-åring arbeta vid Sävenäs som jag skrivit om tidigare! Alltså är årtalet kring 1917-19 när han som 15-åring uppviglade till strejk för 10 öre mer i timmen. En del arbetare kallade honom pojkspoling som genom sitt agerande kunde äventyra dem som var familjeförsörjare och kunde mista både arbete och bostad! Det blev strejk som slutade med att arbetarna fick 10 öre mer i timmen. Min far blev uppkallad till patron – kan det ha varit denne Percy Lundwall? – som gav honom två alternativ, antingen avsked på grått papper (lappen) eller att gå i Säveåa och dra upp möser (möser va att dra upp rötter i åa) ensamt och ganska blött!

    Då tar jag lappen sa pappa ”Tjänis med dig din djävla…” han skrädde inte orden och räddes icke någon!

    Pappa berättade också att första världskriget pågick och att det gick vagnslaster med mat från Göteborg till Tyskland medan Svenska Folket svalt! Kungahuset var mycket Tyskvänliga! På Sävenäs fanns ett inhägnat potatislager, där kröp man omkring på kvällarna med en lång käpp försedd med en spik längst fram, man stack snabbt i en potatis och håvade in bytet, man gjorde upp en eld och kokade potatisen i en plåtburk!

    Min mor, också född 1904, fick gå med sina kamrater ut till Hisingen för att tigga potatis, dom låg över i lador och ibland inne. Dom hade ett litet knyte och på kvällen räknade dom ihop hur många potatis dom hade och delade lika.

    Min mor hade som min far 8 syskon – i ett rum och kök med dass på gården, S:t Pauligatan 29, som revs på 60-talet! Vid ett tillfälle kom dom till en snäll gammal tant, dom frågade om dom kunde få ligga över, dom var i 10-årsåldern, tanten tittade på dem uppifrån och ner ”I pinkar väl inte ner er?” frågade hon. ”Nej det gör vi inte!” I får ligga i invationssoffan, men lova att i inte pinkar ner er!

    Vid detta tillfället var dom tre töser och kröp ner i den härliga soffan. När dom vaknade på morgonen var dom alldeles rödprickiga och stuckna utav ”panker”. Hela soffan var full med löss! Alla töserna hade långa flätor. På den tiden var det bara ”slyner” som klippte sig kort, därför hade alla löss!

    Mamma berättade att råttorna sprang över golven på nätterna och att morfar låg med en träsko som han skickade över golvet!

    Min mor och hela släkten bodde på 29:an. När sedan mina bröder och jag föddes bodde vi kvar hela min uppväxt på 29:an. På kvällarna satt vi vid juletid och tittade i fönstret på alla ljus som var tända på Tåns Kyrkogård!

    Min far Gunnar satt vid köksbordet med sin lilla raklåda, rakade sig och tog på sin randiga kostym om helgerna. Då var det idrott och matcher som gällde. Familjelivet hade han inte tid med! Jag satt i mammas knä och tittade ut genom fönstret och såg pappa gå bortåt gatan. ”Va härligt sa mamma, nu gick han och kommer inte hem förrän sent i natt! Nu kan vi göra vad vi vill, vi går ner till Frälsningsarmén och hör på Kårmusiken!”

    Min mor hade i sin ungdom köpt en gitarr och gått med i Frälsningsarmén. Vid ett tillfälle kom hela kåren längst ner på S:t Pauligatan och spelade på vår stora gård och ville sedan ha bibelsamtal hos Mormor och Morfar! Morfar blev vansinnig på både mamma och gitarren och körde iväg hela sällskapet!

    Jämt satt mamma vid spisen och sjöng tragiska sånger om barn som led nöd för att pappa varit på krogen o s v!

    ”Så bister kall sveper nordanvinden i stuguknuten i senan kväll.
    I stugan sitter så blek om kinden den lilla Elin vid spisens häll.
    Ack minns du Axel när mamma levde hur annorlunda det var mot nu,
    den kalla stugan vi ej behövde …”

    … och till sist kom fadern från krogen osv!

    Min far var som sagt kommunist och agitator, när det gällde idrott ville han hela tiden vara hjälte! För mig var han en hjälte!

    Var det din morfar som var patron på Sävenäs vid den tiden?

  8. Knut Lindelöf
    2013-12-05 kl. 9:55

    Ullla-Britt!
    Känner du igen namnet Percy Lundwall? Jag ska undersöka detta.

  9. Anders Persson
    2014-12-11 kl. 16:07

    Det har länge klagats över att den politiska debatten i Sverige är avideologiserad. Sedan flera år har vi dock ett parti, SD, vars ideologi klart skiljer sig från de övriga partiernas. Hur bemöts då detta ideologiskt avvikande parti? Jo, med allehanda skällsord och politisk mobbning, nu senast genom att kalla det ”nyfascistiskt”.

    För det första, de associationer som tillmälet ska framsuggerera (fascismen i Hitlers Tyskland, Mussolinis Italien, Francos Spanien osv) haltar av det enkla skälet att dessa rörelser hade beväpnade garden, och det var på deras stöd deras ledare fick makten.

    För det andra bör den opinionsbildande effekten vara ringa. Hur ska vanligt folk ta intryck av detta skällsord när, som sagt, de lärde själva är oense om vad det betyder. Allt det markerar är att det politiska etablissemanget ogillar SD, och det vet vi ju redan.

    För det tredje: effekten kan bli rakt motsatt. Min 40-tals generation fick i skolan noga veta allt om ”kommunismens förbannelser”. Ändå kom stora delar av oss att ansluta till diverse kommunistiska grupper. Ty var det så att det var ”kommunism” att reagera emot orättvisor hemma och utomlands, så då fick vi väl bli kommunister!

    Så behandla SD som det politiska riksdagsparti det är och bekämpa det ideologiskt i vanlig ordning.

  10. Anders Persson
    2014-12-14 kl. 13:26

    Ovanstående text skickades också, lite utbyggd, som insändare till UNT. Där har den inte publicerats men när jag idag såg ingressen till Håkan Holmbergs krönika. ”Det avgörande för bedömningen av SD är inte om partiet är ‘nyfascistiskt’ eller något annat utan vad det faktiskt står för.” tänkte jag att den skulle kunna tolkas som ett svar. Den börjar bra: ”Det finns en risk att debatten om etiketten gör att många glömmer bort innehållet i SD:s politik.”

    Men vad som sedan följer är ännu en akademisk diskussion om hur olika vetenskapsmän vill definiera ”fascism”.

    Holmberg påminner mig om en träig tysk kommunistisk partifunktionär som 1931 eller 1932 debatterade med Joseph Goebbels på något offentligt möte.

    Goebbels hade inlett genom att målande beskriva arbetarklassens eländiga situation under den ekonomiska krisen, hur de svalt, pinades och i den mån de ända arbetade sögs ut till sista blodsdroppen. Han spydde galla över de Plutokapitaliska, och förstås judiska, storfinansiärerna och framhöll nationalsocialismen som den enda räddande ideologin som kunde samla alla i en trygg folkgemenskap.

    Så blev det kommunistens tur. Alla väntade med spänning på hur han nu skulle elda massorna genom att sopa golvet med nazisterna i allmänhet och Goebbels i synnerhet.

    Han började (fritt citerat ur minnet av något jag läste för 40 år sedan):

    ”Centralkommittén för Sovjetunionens Kommunistiska Parti har just avhållit ett möte. Detta är en viktig milstolpe i det arbetande folkets kamp för socialismen. De sovjetiska kamraterna har antagit en mängd viktiga resolutioner som kommer att inspirera de marxist-leninistiska partierna inom den Kommunistiska Internationalen. I sitt avslutningstal framhöll kamrat Stalin i synnerhet …”

    Ridå, som det brukar heta.

    Talaren vände sig inte utåt till folkets breda massor utan inåt till en massa likasinnade partifunktionärer.

    Kommer framtida historiker att undra över varför svenska icke-fascister på 2010-talet ägnade en massa tid åt att debattera vad ”fascism” är istället för att bekämpa dem politiskt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *