Bergsjön på 80-talet

Hetekivi Olsson, E - Ingenbarnsland - 13038544Jag har läst en märklig bok de senaste dagarna. Den liknar inget annat. En ”hon” vid namn Mijra berättar sin historia från lågstadiet till nian i förorten Bergsjön norr om Göteborg.

Gårdsten (och många andra svenska förortsområden) alltså, på 80-talet. Barnen här drev mer eller mindre vind för våg och tvingades orientera sig själva i tillvaron bland diffusa vuxna och halv- och helpundare mellan Angeredsbron och Halvtomma torget. Det enda som avspeglar något göteborgskt är språket, som jag ska återkomma till. I dessa förorter formades en del av dagens svenska underklass av utrikesfödda, fattiga och utslagna.

Men! där växte också upp många som Mijra, begåvade barn med trygga hem som vägrade att dras ner i skiten. I skolan blir hon en så kallad språkfattig och utåtagerande bråkstake. Hennes speciella begåvning missar skolan helt. Dessa barn drev visserligen vind för våg – något annat var inte möjligt – men valde egna vägar och klarade sig bra. Levnadsbetingelser som Mijras ses av medelklassvuxna i allmänhet som bottenlös kulturfattigdom, som ofelbart leder till ett liv i droger, kriminalitet och utslagning. Tydliga likheter med ”Mig äger ingen” av Åsa Linderborg på punkten; att kvalitén i hemförhållanden inte enkelt låter sig beskrivas.

Många klarar sig alltså – och bra dessutom. Ja, i själva verket är det så att i Gårdsten (och andra förorter) kommer framtidens allra mest framgångsrika medborgare att ha sina rötter, vilket kan vara omskakande för Solsidans curlinggenerationer. För det är ju som Ivar Lo Johansson sa: Allt intressant kommer ur arbetarklassen.

Det ovanliga är att boken visar oss förortsbarnens tankar, funderingar och beteenden som följd de krigen (på liv och död många gånger) som faktiskt hela tiden pågår runt om dem i vardagen. Det är könskriget, religionskriget och etnicitetskriget, alla under det överordnade klasskriget (-kampen).

Det här skildras förstås bäst med Bergsjöns eget barn-och ungdomsspråk. Därför är boken bitvis svår att förstå för en gammal mellanstadielärare, men när man kommer in i skeendet är det förbluffande träffsäkert och direkt gestaltande. Man smittas och börjar själv konstruera nya ord med den nya grammatik man genom läsningen blir allt mer bekant med. I dialogerna känner man igen en hel del göteborgska, vilket är det enda som påminner mig om att det faktiskt är i Göteborg.

Mijras föräldrar kommer från Finland. Hon känner sig som en sopa som därför placerats i en ”finneballeklass”. Systemet med finska hemspråksklasser och att läsa ”svenska som andraspråk” istället för svenska för svenskar ser hon som en utstämpling. Det här går helt på tvärs med allt etablerat skolförnuft idag. Hemspråksklasser anses vara till för att barn med våra tre starkast skyddade nationella minoritetetsspråk; finska, meänkieli och samiska, ska få sitt språk även i skolan. Men denna ”rättighet” ser Mijra som utstötning. Goda avsikter leder som bekant inte alltid till önskade resultet.

Jag känner igen frågan. Hade en finsk pojke i min klass för många år sedan. Han ville absolut inte gå på hemspråksfinska i skolan. Pappan lade fram goda skäl för mig på samtal. Finskan hade han nog av hemma och i Finland på somrarna. Hans familj hemsöktes då av skolans experter och övertygades om att pojken måste gå på hemspråksundervisning för att bli en hel människa.

Stig Larssons Lisbeth Salander blev en omåttligt populär figur, men är en blekfis jämfört med Mijra, tycker jag. Men Mijra är trovärdig, medan Salander är en speciell slags gubbdröm. Mijra reagerar på lärares blickar på flickornas plommon eller meloner. Hon känner varje ansats till könsobjektifiering och skjuter fram axlarna för att dölja sin pubertala förvandling. Hon slåss, eldar med trimmade tändaren, tänker våldstankar och odlar ett köns- och sexfixerat språk – värre än alla andra. Slå hårdast, träna stenansiktet, vik dig inte för någon – så ska du kunna bli hjärnkirurg.

Hela berättelsen handlar först och främst om hur man som samhällssopa lyfter sig ur sin förnedring och blir något betydelsefullt. Det är alltså en modern bildnings- och utvecklingsroman. Man märker tydligt hur kamptänkandet hos 15-åringen sitter kvar från mellanstadiet men tyglas och blir till inåtprat (egentankar). Tidigare ledde dessa till verbala påhopp, anlagda bränder, rånade parkeringsautomater, slagsmål och bokstölder. Nu vet hon att kunskap är makt, därför själ hon istället ”smartböcker” en gång på bibliotek och en annan gång efter att ha plankat in på bokmässan. Hon är nu helt på rätt väg.

Ingenbarnsland är Eija Hetekivi Olssons debutbok. Den är ovanlig och säkert omskakande och även frånstötande på många litteraturläsare. Recenscenterna i de stora bladen ser att boken är stilistiskt säker och att historien håller. Frågan är om den är så omskakande att den kommer att ogillas av vår läsande medelklass. Läsarna från förorterna blir nog tyvärr få. Risken att Eija Hetekkivi Olsson blir medialt ihjälälskad och deformerad till medelklassvärderingar är förstås överhängande. Men osvuret är bäst. Är Eija som Mijra så klarar hon sig säkert helskinnad genom upphöjelsen.

Recensioner i de fyra stora drakarna: DN 2012-01-31SvD 2012-01-30Expressen 2012-02-01Aftonbladet 2012-01-30

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *