Bohuslänsk förvandling

Något har hänt med Bohuslän. Dess kustpärlor; Mollösund, Kyrkesund, Fiskebäckskil och andra har förvandlats till reservat för de allra rikaste och mest prestigesökande med svan. De köper upp varje skjul som har en fastighetsbeteckning och förvandlar dem till blanka magasinsbilder. Försöken att anknyta till kustmänskornas byggtraditioner inskränker sig till små detaljer som verandornas snickarglädje och enkupigt tegel (skinande nytt, ej i plast).

Kulturmiljön är vänd upp och ner. Sparsamheten i snickarglädjen, hukandet för vindarna i lä bakom klipporna och det stillsamma allvaret är dagens bohuslänska fastighetsklippare helt främmande. Den trängsel och ibland plågsamma sociala kontroll som uppstod i de trånga kustsamhällena under vresiga höstar och isande långa och fattiga vintrar är ersatt av en partykultur där ingenting fattas av lyx och flärd.

Men de små orternas kärnor rymmer inte alla som vill vara med, som bara blir fler och fler. På omgivande klippor, som tidigare betraktades som obyggbara, växer nu upp nya manhattanliknande sommarstäder av standardiserade bohuslänska hus med snickarglädje, stora altaner och havsutsikt. Kommunerna schaktar vägar, ordnar avlopp, bygger bredband och tar in avgifter. Den pösande medelklassen löser sina sommarboenden och drömmer om livet bland fina människor med havsutsikt i evigt solsken.

Regniga dagar, som varit vanliga i sommar, gör krögarna nere vid bryggan goda affärer från luchbuffén till nattklubben. En räkmacka kostade 145 kr i Fiskebäckskil. I de före detta hamnmagasinens märkesbutiker och konstgallerier trängs de köpstarka. Vid bryggorna trängs vita plastschabrak och konkurrerar med varandra om att vara mest iögonenfallande. Conspicuous som sagt. Ingen skäms. Och kliniskt rent från invandrare, trots att anglosaxiska språk överallt är minst lika gångbart som svenska. De små slingrande vägarna mellan orterna korkas fort igen regniga dagar då alla ska ut och åka. Än kommer man fram en sådan här dag, men om några år kommer man att få stora problem, eftersom alla ska ut till just kustpärlorna.

Sjövägen har jag slutat att färdas efter bohuskusten. I vackert väder är nord-syd-farleden outhärdligt igenkorkad. Då ska alla plastschabraken ut och brumma eller räcka sina kevlarställ. Tur att fiskarna pensionerats eller fått andra jobb. Känslan av att kryssa med en liten klinkbyggd segelbåt mellan Mollösund och Lysekil, känna gunget ut genom gattet, klara grundet i lä, falla av runt udden, få in solen i båten och skjuta fart mot nästa inbjudande sund mellan de grå granitklipporna – i relativ ensamhet – är för alltid borta. Ingenstans är mötet mellan väderförhållanden, hav och land just så som på den bohuslänska och nordhalländska kusten. Där är strömmen ganska vänlig, skärgården smal, alltid nära till havet, men grynnan farlig i vissa vindar. Där kan vind och vågor behärskas och begripas. Jag kan fantisera och njuta av minnet, men med oss som seglade där i mitten av förra seklet försvinner denna den bohuslänska seglingens urkänsla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *