Bild: Wikipedia
Bodil Malmsten Bild: Wikipedia

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter.

Tom-Carlson
Tom Carlson, frilansredaktör, kulturskribent, bokmakare, tidigare FiB-ordförande mm.

Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folkligt jämtländska var en annan, världslitteraturen och klassikerna ytterligare en osv). Hennes nyfikenhet på Forssell var genuin.

Jag blev vid den här tiden ansvarig för kulturmaterialet i tidningen och kom att introducera henne där. Jag fick också hennes tillstånd att publicera några nyskrivna dikter. Susanne Walström, som då var praktikant på tidningen, tog ett par fina porträtt varav ett hamnade på omslaget. Bodil var vänligt inställd till Folket i Bild. En vänlighet som raskt förbyttes när jag lät publicera en, i mitt tycke, positiv recension av hennes senaste bok, där någon formulering väckt hennes ilska. Jag fick ett svavelosande brev och svarade förstås så gott jag kunde. Det blev inledningen till en intensiv brevväxling som kom att sträcka sig över flera år. (Brevvänner, finns det ordet längre?) Vi utbytte tankar (ibland flera gånger i veckan) om litteratur, musik, politik, livets händelser och allmänt skvaller. Hennes omdömen om människor kunde vara nog så giftiga eller roande. Breven med hennes karaktäristika handstil i brevlådan blev under lång tid veckans höjdpunkt.

”Utbytte” är kanske att ta i, utbytet var nog rätt ensidigt. Bodil Malmsten var en levande encyklopedi när det kom till populärkultur, musik och skönlitteratur (främst klassisk och utländsk). Hennes referenser var båda djupa och vida. Jag kunde möjligen bidra med inspel om livet som småbarnsförälder i förorten, ett och annat om politik och tillvaron som frilans, som vi båda delade. Det damp ner blandband, utdrag ur radioprogram och inbjudningar och biljetter till konserter hon inte ville eller kunde utnyttja. (”Dina barn vill kanske se Roxette?”) Hon levde vid den här tiden samman med musikproducenten Kjell Andersson, så mina inblickar i det sena 80-talets musik- och nöjesliv i Stockholm blev större än vad man kunde förvänta sig hos en snart medelålders man i förorten. Jag fick även nöjet och äran att läsa manus till den diktsamling hon just då arbetade med.

Populär var hon redan då, inte minst genom sina krönikor (kåserier som det lite förklenande kallades) i veckopress och för sina sommarprogram (en form som passade henne utomordentligt). Men kritikernas gunst uteblev. Det här var det renläriga 80-talet. Bodil Malmsten ansågs ytlig och hennes intresse för populärkultur sågs inte med blida ögon av finkulturens gränsvakter. Hennes röda hår och utseende lyftes ständigt fram (även av mig), vilket retade gallfebern på henne. Det här var långt innan tidningarnas kulturavdelningar förvandlades till de nöjesmagasin de är idag.

Hon hade stött i det tak som en gång fått Lars Forssell att utbrista:

”Av erfarenhet skulle jag vilja råda varje ung författare att redan från början, en gång för alla, välja sin läst och bli vid den. Det är inte bara i Sverige som man bör vara antingen Povel Ramel eller Göran Sonnevi, antingen Hasse & Tage eller Åke Hodell, antingen inåtvänd eller utåtriktad. Om man råkar vara född med något av både/och i sin arma själ, då är det klippt.” (Jag står här på ett torg, 1979)

Efter ett par år ebbade vår kontakt ut. Hennes stora dröm var att skriva romaner, bli en riktig författare (och erkänd för det). Kanske att min entusiasm för hennes arbeten i den genren inte var tillräckligt stor. Eller så tog energin slut. Hursomhelst, våra vägar kom att skiljas.

Tio år senare, med boken om Finistere och bloggböckerna, hittade jag tillbaka till hennes författarskap. Mycket av det hon delat med sig av i breven kände jag igen i det hon nu skrev för en bredare läsekrets. Jag recenserade någon. Vi utväxlade några artiga mejl. Och nu är hon alltså död.

Andra har skrivit mer och klokare om hennes skrivande och språk. Det var hennes lyrik och kortprosa jag uppskattade mest. Hennes språk bottnade i en kombination av bildning och folklighet. (Hon fick mig både att upptäcka Birger Vikström och läsa romaner som Marlen Haushofers Väggen.) Hennes sätt att skriva om politik (hon var redan då en politisk varelse) skilde sig radikalt från det jag vant mig vid under 70-talet. Hon smashade aldrig, hennes bollar kom ofta med underskruv, som fick läsaren att tänka efter, och jag insåg hur mycket effektivare det var. Hon ställde fruktansvärt stora krav på sig själv (läs hennes bok om skrivande, Så gör jag), arbetade om sina texter i all oändlighet. Kanske var brevskrivande ett andningshål där hon kunde släppa loss från kraven.

Vi har nog alla perioder i livet när tillvaron tycks gå på tomgång. För min del hade åren som småbarnsförälder och det nötande föreningslivet börjat ta ut sin rätt. Bodil Malmstens levande, för att inte säga passionerade, förhållande till litteraturen och musiken gav mig lusten åter till kulturens alla yttringar. Och hon fick mig att våga börja skriva mer på allvar, uppmuntrade mig att hitta min egen ton. När jag nu läser alla lovord om henne inser jag att det var sån hon var, inte bara gentemot mig. Hon var en generös människa, en som delade med sig. Det är jag henne evigt tacksam för, där hon nu sitter, om det är på ett jämtländskt fjäll eller försjunken i en bok i den sköna, designade läsfåtölj där jag tror att hon trivdes allra bäst.

Tack Bodil!


Först publicerad på TC:s blogg Tankar i trappan

Föregående artikelI Mobergs fotspår (4)
Nästa artikelUSA på väg mot revolution
Tom Carlson
Tom Carlson är fibbare från starten, skribent och bokmakare.

1 KOMMENTAR

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.