film

Men man hoppas att barna…

I januari 1971 turnerade Hasseåtage med 88-öresrevyn, som även kallades deras minsta revy. Det var bara de två och pianisten Gunnar Svensson. Från april och året ut 1970 var den på restaurang Skeppet i Värtahamnen i Stockholm. I januari 1971 drog de ut på turné. 88-öresrevyn var återkomsten efter fiaskot (även ekonomiskt) med jättesatsningen ”Spader…

”På stranden” 2017. Framlockandet av ett kärnvapenkrig

Republikaner och demokrater, med sina medskyldiga kompisar i de stora medierna, styr huvustupa mot krig med Ryssland. Detta är ett sinnessjukt grupptänkande, som kan göra slut på allt liv på jorden. Det konstaterar John Pilger i följande artikel.Den ameriaknske u-båtskaptenen säger, ”Vi måste alla dö någon gång, några snart och andra senare. Problemet har alltid…

En färgstark artist med svartvitt psyche

Det råa knivmordet på den fridfullt duschande Marion Crane i filmen Psycho (1960) är tveklöst ett av glansnumren i Alfred Hitchcocks produktion. Scenen är bara 45 sekunder lång, men den tog sju inspelningsdagar i anspråk och krävde inte mindre än 70 kamerainställningar. Därutöver krävdes en nakenmodell som stand-in för Janet Leigh och, med regissörens egna…

Det spökar än i Kambodja

Jag minns hösten 2013, strax efter det senaste valet i Kambodja då jag kom till Phnom Penh och involverades i demonstrationer mot valfusket, främst i Siam Reap. Så inleder Ulf Nygren en ny artikel om Kambodja. Varje dag pågick demonstrationer i Phnom Penh; oppositionspartiet CNRP (Cambodia National Rescue Party) gick med petitioner till västerländska ambassader,…

Resebrev från Odessa – 3

Under veckoslutet tog ett par kollegor med mig på en tur runt centrala Odessa. Första målet var, förstås, Potomkintrappan, den som figurerar i Sergei Eisensteins berömda svart-vita stumfilm Pansarkryssaren Potomkin från 1925. Här är de berömda 7 minuterna. Sekvensen med babyn i barnvagnen börjar efter 5 ½ minuter. Det finns även en fem minuter längre…

Gökursmonolog och cittrapling

Anton Karas var länge en helt okänd storhet. Men en stjärnklar afton i slutet av maj år 1948 råkade filmregissören Carol Reed, mest av en tillfällighet, uppehålla sig på samma Wienersylta som Karas, troligen för att svinga en bägare eller två, rimligen också för att koppla av så smått efter dagens jobb. Förhäxad lyssnade Reed…