Därför skriver jag

I det stora hela är det förstås ganska betydelselöst att jag sitter här och formulerar mig i skrift. Det känns inte sällan som jag skriver mest samma sak som många andra. Ofta känns det som just upprepningar, som att jag skrivit det förut. I efterhand känns det jag skrev inte sällan som ganska uddlöst tyckande. Nu kroknar den omtyckte vänsterbloggaren Jinge och min gamle vän Tom Carlson filosoferar över sitt eget skrivande i ett par blogginlägg och mytifierar (som jag ser det) den rena handskriften, eller maskinskrivningsskriften. Datorn har i alla fall befriat mitt skrivande. En annan gammal vän, Anders Björnsson funderar på skrivandet på sin blogg på sitt sätt, nog så tänkvärt. Men jag fortsätter att skriva – om än med viss tvekan.

Den svåra frågan är om man egentligen har något att bidra med som höjer sig över gnällnivån och bidrar till nya insikter hos någon annan? Mycket tveksamt. Om man la av skulle det knappast märkas.

Men ändå skriver jag. Varför? Jag kan trots allt se några skäl. Det viktigaste är att jag inte kan låta bli. Det har blivit något slags behov. Jag går ständigt omkring och funderar på nya uppslag till nya blogginlägg. Går det för många dagar känner jag pressen att få till något nytt. Men varför känner jag detta behov?

Alla skriver ju inte. Eller, många nöjer sig med att hålla sina anteckningar för sig själva, trots att deras funderingar säkert är lika mycket värda som mina. Varför skriver inte dom i offentligheten? Jag vet inte. Bättre självkritik kanske? En del kanske helst lever sina liv helt utanför offentligheten. Det är kanske väl att alla inte skriver offentligt trots allt. En del kan faktiskt inte skriva. Vem skulle då läsa allt?

Det finns ju så många som skriver mycket bättre, formulerar sig mycket vassare, är mycket kunnigare och mera erfarna. Ja, förvisso, men ibland gör även de bästa skribenterna misstag, ibland tänker även dom krokigt. Ibland tycker jag mig faktiskt ha något nästan helt eget att säga, något jag helt enkelt inte kan hålla inne med. Det känns till och med som min skyldighet att formulera det. Tyvärr tycker inte alltid alla andra det, men det skiter jag i.

Jag har märkt att med en tänkt granskande och reflekterar läsekrets blir man mer varsam med orden. Jag skärper mig och provar tankarna noga, formulerar om, smakar på nyanserna och kollar källor. Kort sagt, jag tänker bättre när jag skriver.

Det jag skrivit kan jag även gå tillbaka till och kolla. Hur tänkte jag tidigare? Även om man ibland rodnar lätt över det man då läser var det det man fick fram just då. Att läsa tillbaka har varit värdefullt många gånger, man glömmer nämligen mer än man anar.

Förr skrev jag insändare och debattartiklar i tidningar. Det har jag nästan slutat med. Det är mycket bekvämare att vara sin egen redaktör i sitt eget medium – bloggen. Några fasta läsare har jag skaffat mig. Ibland har jag flera hundra besökare på ett dygn. Då och då kommer skriftliga kommentarer. Det är mycket uppmuntrande. Ibland får man till och med oförtäckt beröm. Därför bloggar jag.

Men, varför skulle just jag få detta behov av att skriva? Jag, som redan i 7-8-årsåldern blev fullt medveten om min ordblindhet, det som senare skulle kallas läs- och skrivsvårigheter och till sist bli diagnosen Dyslexi. Jag stavade illa de första åren i skolan, men hade aldrig svårt för att skriva och formulera mig med penna på papper. Däremot läste jag sämre (långsamt). Så är det fortfarande, men jag hade inte svårt att förstå. Endast under yttre stress (tidspress t ex.) hade jag svårt att ta in vad jag läste. Jag läser idag lika ofta och länge som andra med mina intressen, men på ett annat sätt. Det blir färre men noga prioriterade böcker, som jag gärna vill kunna ställa in i bokhyllan efteråt såsom erövrat material. Jag skriver inte sällan om dem på bloggen som en slags bearbetning för mig själv. Ännu ett skäl för mig att skriva alltså. Möjligen är det här med ordblindheten en viktigare orsak till mitt feberaktiga skrivbehov än vad jag gillar att själv se. Jag har hört många författare tala om just detta behov.

Mitt skrivande i offentligheten började i alla fall med att jag på 70-talet kastade mig in i olika politiska debatter. Foket i Bild/Kulturfront var sammanhanget som gav mig mod och motivation att att skriva. När jag så blev lärare hade jag mycket svårt att tiga om det som skedde i skolan. Det har sedan dess varit mitt huvudämne. I skolfrågan vill jag påstå att jag är väl bevandrad, bättre insatt än många andra som också skriver om skolan. Skolfrågan gjorde mig till debattör. Det blev en vana att debattera skriftligt. Det blev till och med ett par böcker.

Var tid har sitt sätt att rista spår i historien. När jag far längs småvägarna genom det Uppländska landskapet ser jag numera, tack vare Maja Hagerman, spåren efter de bosättningar som byggdes längs stränderna, och fortfarande ligger kvar, fast nu långt uppe på land. Jag tror knappast att min blogg kommer att finnas kvar ens när mina barnbarn en gång kanske vill försöka förstå sig på mitt liv och mina konstiga tankar. Inte som min morfars dagböcker, som låg där i papplådan med torkade gummiband om sig. Lite fuktskadade och mögelluktande, men fullt läsbara. Eller, kanske kommer digitalminnena att kunna bevaras? Jag vet inte.

Helt meningslöst är det kanske ändå inte …

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

  9 kommentarer for “Därför skriver jag

  1. Christer Strandberg
    2012-07-27 kl. 20:28

    Jag är glad att du skriver. Genom dina texter har jag på äldre dar lärt känna dig och dina tankar lite mer. En del har också utvecklat mitt tänkande, som det mesta av kvalité gör.
    mvh
    Christer

  2. Knut Lindelöf
    2012-07-28 kl. 7:23

    Tack för de orden Christer. Dina kommentarer hör till de mest uppmuntrande, även när du är kritisk. Ditt elevengagemang är imponerande.

  3. 2012-07-28 kl. 17:51

    Jag läser dig dagligen, allt sedan jag hittade din blogg. Den är alltid tankeväckande även i de fall där jag inte tycker lika.

  4. Per Konradsson
    2012-07-30 kl. 10:20

    ”Tänkandet får skärpa i och genom språket” – så skriver Sven-Eric Liedman i Hets (s.241). Det är sant som det är skrivet! Knut, du är själv inne på samma tankegångar (eller skrivgångar). Det som gör det så givande att läsa det du skriver är just att du skriver – skriver så andra kan läsa. Inget för byrålådan, inget du bara pratar med dem du har nära till hands. Du vässar det du vill få sagt med att skriva ner det. En intellektuell process du behärskar! Vi andra kommer sällan längre än till just bara det tänkta.

  5. Knut Lindelöf
    2012-07-30 kl. 16:03

    Få saker är mera tillfredsställande än att skänka en befriande tanke till någon annan. Man vet ju hur det känns när man läst något upplyftande. Man känner tacksamhet – ja spår av lycka. Har också läst Liedmans Hets (och skrivit om den) – men det var ett tag sedan.

  6. 2012-08-06 kl. 20:28

    Om man känner något sorts tvång att kommentera dagens viktigaste nyheter varje dag, och kanske klämma ur sig fyra-fem inlägg dagligen, alternativt att man vill skriva väldigt långa och synnerligen genomtänkta bloggposter baserad på grundliga studier, är det nog lätt att krokna. Man får ta hänsyn till vad mediet, bloggaren och de tilltänkta läsarna klarar av att producera och svälja. Bloggen måste ju betraktas som ett eget medium med sina egenheter, alldeles som boken, tidningen, tidskriften, det talade språket etc. är säregna medier. Och så måste tvångskänslorna bort. Det lyser igenom, åtminstone för vakna läsare, om bloggaren får så att säga skrivsvårigheter, ‘stilen tappar stilen’, språket blir trött och tema upprepas från inlägg till inlägg så att man inte behöver läsa dem utan i förväg vet vad som kommer att stå där. – För mig känns det att du klarat dig undan fällorna.

  7. Knut Lindelöf
    2012-08-07 kl. 8:18

    Det där var skarpa observationer. Har bestämt mig för att hålla tyst när jag inte har något att bidra med, vilket förmodligen redan framgått.

  8. 2012-08-10 kl. 12:45

    Jag går ofta in och läser dina kloka samhällskommentarer. Just för att du är så eftertänksam i vad du skriver blir texterna mer trovärdiga och intressanta. Min absoluta favoritblogg är dock Lars Wilderängs Cornucopia? Håller inte alltid med honom men han tar nästan varje dag fram fakta som man aldrig hittar i gammelmedia. Här ett exempel som han skrev för ca två veckor sedan:
    https://cornucopia.cornubot.se/2012/07/ja-till-euron.html
    Sommarhälsningar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *