De blågula ränksmidarna och majestätet

Anckarström pryglas på Riddarhustorget 1792 (Bild: Wikipedia)

För närmare 230 år sedan hade Sveriges adliga konspiratörer och välborna intrigmakare enbart glada dagar. De hade också idel hemliga dagar och rent sekreta nätter.

Att tiden kom att bli de stora sammansvärjningarnas berodde främst på kung Gustav III:s krigsäventyr vid ryska gränsen år 1788. Enligt grundlagen hade monarken inte rätt att starta angreppskrig på egen hand, men Gustav var inte tappad bakom en vagn, snarare framför en sådan: en morgon fick ett antal svenska frontsoldater, klädda i operaskräddare Lindblads figursydda kosackdresser, i uppgift att spela rysk roulett och ”attackera” det egna fältmanskapet i finska Puumala. I nästa fas kunde försvarskriget inledas – helt enligt konungens ritningar och formellt enligt lagen.

Alla var dock inte roade. Natten mellan den 8 och 9 augusti ställde åtta adliga officerare samman den s k Liikala-noten, i vilken man förklarade sig villig att – i nationens intresse – inleda fredsförhandlingar med Rysslands Katarina II och i en senare fas återgå till Frihetstidens statsskick. Den 13 augusti anslöt sig ytterligare 112 högre militärer till en lätt reviderad version av protestnoten och undertecknade på samma gång den handling som i vår historia fått namnet Anjala förbundsakt. Att skriva under var nog klokt eller åtminstone hedervärt – men också konspirativt och landsförrädiskt i rent juridisk mening.

Bland de edsvurna återfanns Göran Magnus Sprengtporten, komplottens ”överlägsna hjärna”, Henrik Johan Hästesko, dess ”starka arm”, Jan Anders Jägerhorn, dess ”smidiga tunga” och Carl Gustav Klick, dess ”vassa penna”. Att en officer med familjenamnet Klick inte ville ägna sig åt krigföring har jag den allra största förståelse för.

Inte mindre än 77 av Anjala-männen dömdes till döden. Av dödsdomarna gick omsider bara en enda i verkställelse. Det var överste Hästesko, konspirationens ”starka arm”, som blev ett huvud kortare ute på Ladugårdslandet (numera Östermalmstorg inne i Stockholm) den 8 september 1790. Det ohyggliga skådespelet hade lockat tusentals vittnen, och bland dem skymtade en viss J. J. Anckarström, kapten i reserven och döpt till Jacob Johan efter Jean-Jacques Rousseau.

”Aïe! Je suis blessé! – Helvetes bordeller! Jag är blesserad!” – utbrast Gustav III i samma ögonblick som han träffades i veka livet av Anckarströms illa riktade pistolskott på operamaskeraden i Stockholm vid 00:15-tiden natten till den 17 mars 1792.

Till en början föreföll skadan tämligen beskedlig, och det 46-åriga majestätet visade samma lugn som Magnus Skjorta Bergström, legendarisk Degerfors-målvakt, ungefär 170 år senare: ”alla lösa går om”. ”Me voilà porté comme le pape!” – Här bärs man omkring som den helige fadern! – fastslog han glatt, när han senare på natten forslades hem till slottet i en sliten läderfåtölj. Men skottsåret infekterades, blodförgiftning stötte till, och på morgonen den 29 mars tvangs Gustav montera ner skylten. I många år hade den avlidne hatat mars månad. Det var i månaden mars som hans yngste son miste livet, och i mars (15/3) mötte även Julius Caesar sin Brutus.

Polismästaren, den nitiske Henrik Liljensparre ifrån Norrköping, visade prov på helt annan kompetens än det sena 1900-talets Hans Holmér. Kapten Anckarström haffades på direkten, och efter bara några få dygn hade Liljensparre – som inte var ur kläderna på två hela veckor – förhört nästan 200 personer och häktat ett drygt 60-tal. I det läget ingrep hertig Carl, den mördades äldre bror, och stoppade hela rättsprocessen. På goda grunder fruktade Carl, sedermera nummer XIII, att Liljensparre var på väg att sy in rikets samtliga herremän.

Den jättelika mordkomplotten sönderföll vid närmare betraktande i två skilda delar:

Å ena sidan fanns en samling teoretiker, som menade att tiden hade mognat och att ”man egentligen borde slå till mot kungen”. Här var den gamle generalen Carl Fredrik Pechlin, allmänt kallad ”Sveriges största snille”, given ledarfigur och spindel i nätet. Å andra sidan uppträdde en svärm unga praktiker i manegen – dumskallarnas sammansvärjning – med Clas Fredric Horn, Adolf Ribbing och den koleriske rättshaveristen Anckarström i spetsen. De var alla handlingens män, och de ville störta ”tyrannen” till nästan vilket pris som helst.

Också denna gång stod dödsdomarna som spön i galgbacken men omvandlades, med ett signifikativt undantag, till landsförvisning på livstid.

Den ännu blott 29-årige sjubarnsfadern Jacob Johan med officersnamnet Anckarström dömdes till tre dagars allmän hudflängning på Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget och därjämte till högerhands- resp. halsavhuggning, allt i nämnd ordning. Natten före avrättningen, som ägde rum den 27 april, sov den dödsdömde som en stock. Till frukost åt han sedan två väldiga kotletter och flera brödskivor med glupande aptit. Troligen anade han att dagen skulle bli fysiskt ansträngande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *