Den främste Myrdalen

Bild: Leif ZetterlingI torsdags (2006-01-05) fick vi oss till livs ett genomarbetat och ambitiöst men ofullständigt porträtt av Jan Myrdal; äldste son till nationalhelgonen Alva och Gunnar Myrdal, men till slut den störste av dem alla – kanske. Lena Einhorn hade gjort filmen.

Jag har följt honom sedan 1972 både i arbetet i Folket i Bild/Kulturfront och som författare. Vi har samarbetat vid många tillfällen och pratats vid många gånger. Därför känner jag mig något förtrogen med hans båda sidor – litteraturen och politiken och jag tillhör sedan länge den skara som ser samarbetet som både fruktbart och lärorikt.

Vad tycker jag om programmet? Vi är ju så vana vid nidbilderna. Lärde vi oss något nytt?

Leif Zern bedömde att Jan Myrdal förmodligen blir det mest bestående namnet i Myrdalsfamiljen. Framför allt tack vare sin litterära gärning. Barndomstrilogin ger hela Myrdalsfamiljen en helt ny dimension, sa någon. Det var ur detta verklighetens drama som Jan Myrdal steg fram och lyfte upp på scenen så det blev åtkomligt och mindre obegripligt för vanliga dödliga.

Jag tillhör emellertid dem som ännu mer uppskattar hans politiska idéer än hans mer utpräglade skönlitteratur. I politiken är han klartänkt och djärv, han röjer väg. I skönlitteraturen finner jag honom ibland svåråtkomlig. Men pojken på tvären som undviker en hel del av livets svårigheter genom att bara säga Nej! Honom gillar jag. I de politiska texterna renodlar han och mejslar ut kärnan vilket klarnar perspektiven. ”Jag kan inte ligga med en kvinna som jag inte kan tala med.” är ett JM-uttalande i mitt mínne som jag gillar skarpt. ”Livet är kön och arbete!” sa han i förbigående med ryggen mot kameran i programmet. Nja, säger jag, men det är också bra sagt. ”Alkohol dricker man för berusaningseffekten.” skrev han någon gång på 80-talet då alla fina vinvanor började breda ut sig och alla skulle dricka lite lagom för att bouqteten var fyllig. Vad blev det sedan … Där hade han rätt och så blev han vinskribent! Barndomstrilogin och Maj – en kärlek är de som griper mig mest av det skönlitterära.

Politiskt är Jan Myrdal en snöplog (jag tror Sara Lidman skapade den bilden) för mig och några till på vänsterkanten som inte stängt in oss i politiska bokstavskombinationer eller partier. Han är kommunist på samma sätt som jag är socialdemokrat; utan partitillhörighet. Utanför partierna känns livet och tänkandet mycket friare. Så har det blivit och det tackar jag Jan Myrdal för. Allra mest uppskattar jag hans Skriftställningar. De är ovärderliga, innehållsligt och stilistiskt. Därur har man lärt mycket. I politiken har han alltid varit profetisk med historien som gigantisk reflektor, vilket är riskfyllt. När han skriver är han kategorisk. Ingen tvekan! Så här ligger det till! Men i våra föreningsdiskussioner är han ofta prövande, försiktig och mönstergillt demokratisk.

”Ibland skruvar han frågor för långt” sa Jan Guillou i programmet. Det håller jag med om. I Faurissonaffären var det lätt att följa med honom i det principiella; att även motståndaren har rätt att yttra sina mest absurda åsikter. Men när han något slirade med i professorns faktiska slutsatser om till exempel gaskamrarna blev det ett hot mot honom själv och mot oss alla. Det finns fler liknande exempel, men de är väl kända. Och vem kommer inte fel ibland om man utnyttjar demokratins främsta bräckjärn – yttrandefriheten som han. Det är mönstergillt. Det finns för få som vågar.

Kvinnorna Kaj Fölser (lillasyster) och Kerstin Vinterhed försökte förklara Jans upprorsanda med att han och Gunnar kämpat om Alvas gunst. Så var det säkert. Det formade delvis hans karaktär, med vilken han formade sig själv till en kämpande intellektuell till nytta för många läsare och den fria prövande tanken.

En nyhet för mig var möjligen att återflytten till Sverige 1939 blev inledningen på fadersupproret – frigörelsen. Men, so what! Och att det på slutet blev svårt för Alva och Gunnar är inte mycket att orda om. De hade valt sina liv och därur är deras barn produkter förstås. Lillasyster Kaj bekräftade mycket av Jans bild, vilket inte var någon nyhet.

Det glimtade till något om att han är ordblind. Han nämde det också i ett mail till mig för en tid sedan. Jag kan inte undvika att fundera lite över det här. Själv har jag dragits med min dyslexi sedan jag någon gång i 7-årsåldern upptäckte muren mellan mig och den skriftspråkliga världen. Jag har på senare år förstått att kampen mot denna mur format mitt liv och gjort mig lätt besatt av läsande, skrivande och det skrivna ordets makt. Vad ska då inte detta ha betytt för Jan Myrdal? Han som växte upp i dessa superintellektuella föräldrars hägn. Tur att han hade kontakt med djuren och vanliga människor. Hans boksamlande och läsande präglas möjligen av en viss besatthet, men inget översitteri. Han visar och förklarar som om man vore hans jämlike. ”Ja, som du vet” säger han, varpå man nickar instämmande för att inte störa tankegången. Den vill man ju höra till slut.

Programmet gav en hederlig men ofullständig bild av Jan Myrdal. Vad som saknades var en värdering av hans betydelse som svensk och europeisk intellektuell, men det får väl anstå ännu några år. Han är för kontroverisell och alltför levande för att hans samtida ska kunna se klart. I detta finns just det som Leif Zern kallade att han blivit sakrosankt, d v s han får ”debattera” själv. Jag ser det mer som att få rår på honom.

Och att hans första fjälla fortfarande är en trofast vän, det är typiskt.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om:

  3 kommentarer for “Den främste Myrdalen

  1. Tommy Sjöberg
    2013-07-08 kl. 15:11

    Jag blir lite frågande till hans tvärsäkra uttalanden ”kön och arbete” är det numera, förut var det mat. Han och Gun Kessle skulle ta in på självmordsklinik! i Schweiz om dom hamnade på långvården och dess sönderkokta mat enligt artikel i Aftonbladet.

    Han är numera särbo med Andrea, alltså mindre ”kön” och mer arbete. Och alla dom som svansar runt honom, okritiska papegojor som sitter och väntar på direktiv för att ha rätt ståndpunkt i nästa debatt.

    Efter hans död befarar jag att en massa portvakter kommer att stoppa all kritisk debatt om hans gärning. Har mest haft behållning av dom bortglömda författare och tänkare som han lyft fram.

  2. DZ
    2013-07-09 kl. 10:27

    Gamla texter blir som nya vid en omläsning. Hellre det än tvärtom får man väl säga. Ständigt påminns vi om dessa gaskamrar, som avsedda att ge fobiska reaktioner.

  3. Knut Lindelöf
    2013-07-09 kl. 16:24

    Jag lägger över texter från gamla bloggen till nya, så dom kommer med i katalog- och söksystemet här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *