Den gåtfulle Stellan Arvidsson

Stellan Arvidsson var absolut den viktigaste enskilde personligheten i grundskolans tillkomsthistoria. Han kallades till och med ”Grundskolans fader”. Hans meritlista var minst sagt omfattade: lång lärar- och rektorskarriär, socialdemokratisk skolpolitiker, huvudsekreterare i skolkommissionen 1946, medlem av skolberedningen 1957, riksdagsman, litteraturhistoriker (med 1700-talsförfattaren Thomas Thorild som specialitet), poet och skönlitterär författare.

Men efter 1946 var skolan hans viktigast politiska arbetsfält. Det var Tage Erlander som hämtade sin gamle vän från de radikala Lundaåren på 20-talet – Stellan – till skolkommissionen 1946-48.

På äldre dar var han närmast besatt av idén om att elevernas olikhet och individualitet inte kunde överbryggas (inom klassamhällets ram) med skolans traditionella undervisningsmetoder. Därför uppfann han begreppet ”individualisering inom klassens ram”, vilken fick ett enormt genomslag. Det var genom denna idé (som inte hörde till hans mest lysande insatser i skolhistorien) jag lärde känna honom i 80-talets skoldebatt.

Stellan A träffade Britta Stenholm i skolkommissionen 1946 och de förblev sedan en arbetande livsgemenskap livet ut. Båda innehade centrala positioner inom svensk skola efter 1946 och tillsammans var de en betydande maktfaktor under grundskolans uppbyggnadsperiod, men ändå lite i skymundan och idag nästan bortglömda.

Birgitta Almgren med sin bok i samband med ett föredrag i Uppsala 14 mars 2017

Ny bok om Stellan Arvidsson
Jag ska inte berätta mer av deras mycket speciella livshistoria. Den kan man nu läsa om i en ny bok av professor Birgitta Almgren, hon som för några år sedan väckte uppståndelse med att berätta om DDRs intima förbindelser inom svenska kultureliten. Paret Arvidsson/Stenholm var kanske de mest framstående representanterna för denna DDR-vänliga grupp.

Birgitta Almgrens bok Dröm och verklighet (Carlssons förlag) är ett gediget forskningsarbete utgående från det 8 hyllmerter stora privatarkiv som Britta Stenholm lämnade till KB för eftervärlden.

Clarté
I boken framträder en komplicerad bild av Stellan Arvidsson som okuvligt kämpade för sina socialistiska idéer. De grundlades på 20-talet i Clarté i Lund, som han var med och grundade tillsammans med Arnold Ljungdal, Per Nyström m fl. Det var genom den stora Clarté-projektet att kartlägga och dokumentera statarnas arbets- och livsvillkor vid skånska slott och herresäten som han greps av klassamhällets närmast obeskrivliga grymhet.

Greifswald
På 30-talet var han lärare på universitetet i Greifswald, men blev utslängd därifrån 1933 vid Hitlers maktövertagande. Detta blev ännu en livspräglande erfarenhet, som gjorde honom till en glödande antinazist. Det här följde honom genom skolkommissionens arbete in i 50-talet och förklarar hans DDR-vurm. Han lär ha sagt att ”Hitler tog Greifswald ifrån mig och DDR gav mig staden tillbaka”.

Bland dessa tidiga socialdemokratiska skolreformatorer (inklusive Alva Myrdal) vill fanns illusioner om skolans möjligheter att forma en socialistisk människa (senare kallad en demokratisk människa). Dessa illusioner delade de förstås med DDR-eliten. För Arvidsson var emellertid alltid kunskaperna, kulturen och inte minst litteraturen det viktigaste i skolan. Det var detta han försökte föra över från DDR till Sverige, men blev mycket besviken redan i slutet av 50-talet, då han tyckte att grundskolan förflackades i detta avseende.

Nytt material
Birgitta Almgrens bok är en guldgruva för dem som vill förstå hur svenska skolreformatorerna tänkte efter nazismen. Visst var Stellan Arvidsson en ganska unik person, men ändå typisk för sin tid på många vis. Genom honom får man många bitar till det stora pusslet om det fortsatta uppbygget av folkhemmet efter kriget. Tillsammans med Piero Collas avhandling, som jag skrev om 15/3, finns nu nytt material för de som vill försöka förstå vad som orsakade den svenska grundskolans haveri efter 1980.

Bilden man gärna vill se idag av DDR-kufen Stellan Arvidsson

Häromdagen presenterade Almgren sin bok på en föreläsning i Uppsala (moderna språk på universitetet). Salen var välbesatt och intresset var stort, antagligen tack vare Arvidssons stora intellektuella bredd. Men flest frågor kom trots allt på det för många idag obegripliga förhållande att en upplyst och uppburen intellektuell kunde sörja murens fall 9 november 1989.

Visst var han en drömmare Stellan Arvidsson, men någon Stasiagent var han definitivt inte – som Birgitta Almgren sa. Nej, han var en engagerad person med stora drömmar som ville förbättra världen, men ibland blir det fel. Konstigare än så är det nog inte.

  3 kommentarer for “Den gåtfulle Stellan Arvidsson

  1. Piero Colla
    2017-03-18 kl. 19:18

    Knut!
    I’m probably telling something you perfectly know, but there is a late, interesting link between S. Arvidsson and the kunskapsrörelsen you were a part of at the end of the 70’s.

    I remember that he was one of the co-authors of the anthology Skolan som kunskapsförmedlare (ed. by J. Peterson in 79 if I’m not wrong). It must have been quite odd (and it was, for some reviewers) to find the name of one of the fathers of grunskolan and it´s anti-autoritarian ethos in the name list of such a critical assessment of the situation of the education in Sweden, 30 years after the Skolkommissionen’s report.

    I remember that in this contribution, the old S. A. was arguing that the ideal of an individualised school never came through. That teaching had turn more uniform and standardised, instead of the other way around.

    This brings us back to the problem you mention in the post dealing with my recent research, and for which I thank you. I.e. : was the so called ”flumskolan” of the late 70’s a logical consequence or a betrayal of the project of the first generation of reformers.

    I personnally think that it is very difficult to answer yes or no to such a question.

    Genuine passion for knowledge and culture is something widespread through society, something we can’t measure in terms of ideology, planning and reform.
    And the repudiation of a reform by it’s initiators, is something quite frequent in history : it is quite exceptionnal that the utopia realised looks like what you had expected.

    But I do think there is a link, a deep coherency, between the project of a school ”i samhällets tjänst” and the crisis that followed. No matter the differences between individuals, and the good intentions of many.

    DDR-nightmare had also it’s prophets in good faith.

    • Knut Lindelöf
      2017-03-18 kl. 20:36

      Piero!
      Jag vet att Stellan A medverkade i Jan Petersons antologi Skolan som kunskapsförmedlare. Hans inlägg där var tvetydigt. Jag var inte imponerad varken då eller nu. Men det var en seger för Jan P att få honom att medverka. Å ena sidan var SA mest av allt för kunskap, kultur och bildning. Men å andra sidan hade han börjat tvivla på att skolan kunde fungera bra med alla barn i samma skola. Därav hans individualiseringsidé. Han var 76 år 1978 när det skrevs (jag är 71 idag).

      Jag tänker så här: Skolan är alltid en institution i samhällets (de härskandes) tjänst. Den kan aldrig vara något annat. Det var just detta som SA började inse, men som många gamla skolreformatorer och nästan hela det svenska etablissemanget på 70-talet vägrade att inse och skapade ett eget litet isolerat ”progressivt” skolkungarike. Broady kallar detta för ”statsprogressivismen”.

      Grundskolan hade emellertid ett visst manöverutrymme vid sidan om politiken. Det var det utrymmets gränser den tidens skoletablissemang överskred på ett ansvarslöst sätt, med följd att allt nu rasat samman. Det var en onödig och absolut inte lagbunden utveckling.

  2. Piero Colla
    2017-03-19 kl. 12:33

    All depends, Knut, on what we mean by ”samhället”. I do agree that a system of public school is always there on behalf of … something (cultural values, religion, politics, the State apparatus, a bureaucracy, a social class system), but the meaning that have been given this sentence can be completely different, and these forces are never pushing in the same direction.

    Skolan, liksom polisen, och sjukvården, är ju alltid i samhällets tjänst, men formerna och manöverutrymmet – har som du säger varierat mycket genom tiderna. Det är just detta manöverutrymme jag har försökt att göra synligt. School is a war field …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *