Den kameleontiska fascismen

mussolini

Fascismens svårfångade ansikte. [Bild: Wikipedia]

Nu diskuteras hur man ska definiera fascism. Henrik Arnstad har skrivit en tjock bok Älskade fascism om fascismens historia. Den börjar på ett litet torg i Milano mars 1919 då Mussolini med sina kumpaner utropade de första kampgrupperna, de så kallade Fasci di Combattimento och med det klassiska spöknippet med yxan som symbol.

Den 10 april hörde jag i Uppsala ett föredrag av Henrik Arnstad om denna sin nya bok. Han gick igenom vad forskare, politiker och filosofer sagt om fascismen och hur man ska se på och definiera den idag. Bland annat sågade han Stalins och 3:e internationalens 30-talsdefinition, som såg fascismen som kapitalismens sista vapen för att inte förlora makten. Arnstad landar i en definition som han menar är den för dagen mest relevanta; Extremnationalism, återupprättandet av den sargade nationen, maskulinitet och ytterligar något kriterium. På en fråga om Gyllene gryning i Grekland och Jobbik i Ungern svarade han att dessa länder knappast kommer att släppa fram fascister, men antydde istället att Norge idag är ett av Europas mest fascisthotade länder – med sitt Fremskrittsparti som har över 20% av rösterna och möjligen på väg in i regeringen. När en annan i publiken ville tacka vår höge skapare för att vi nu har EU som ett bålverk mot dagens marscherande europeiska fascister blev svaret oklart och undvikande. Där var det upplagt för problematisering och kontring tyckte jag, men inget sådant hördes av.

I Norge har reaktionerna varit starka. Karl-Ove Knausgård har skrivit i Klassekampen 2013-04 27 och menar att Fremskrittspartiet inte har något med fascism att göra. På bloggen Sammenbrudd eller Kommunisme 5.0 ger Pål Steigan sin syn på historikern Arnstads historielöshet och utlovar ytterligare minst två utredande artiklar om fascismen.

Samtidigt som de flesta brukar kunna enas om en slags minsta gemensamma nämnare för vad som kännetecknat fascism tidigare, är dess praktik motsägelsefull och allt annat än entydig i sina olika uttryck. Den har anpassat sig till omgivningen, ständigt bedyrat sin egen oskuld och gärna gjort sig och de sina till martyrer. Det vi ofta slarvigt kallar fascism låter sig knappast infångas i någon enkel definition. Den tar sig helt enkelt de yttre uttryck som tiden kräver av dem. Där har möjligen Arnstad sin största blotta.

Fascismen har en kort historia, inte ens 100 år. Och efter andra världskriget kan ingen längre traska in i de andliga och kroppsliga kostymer som Mussolini och Hitler draperade sig i. Uniformer kommer vi knappast att få se t ex. Man måste anknyta till dagens diskurs och flyta fram i dagens medieström. Därför kan vi vänta oss fascistiska framstötar i de mest oväntade sammanhang. För fascismen ligger där på lut hela tiden. Den är ju en politisk möjlighet och en språngbräda till makten för dem som kan finna luckan.

Om man ska försöka förstå sig på detta kameleontiska odjur måste man alltså se det politiskt. Vad jag då ser som typiskt fascistiskt är det som Gramsci redan på 20-talet tog upp; kampen mot en arbetarrörelse på frammarsch. Den var kraftfull i Italien efter första världskriget. I dess medvetna klasskamp för att ingen enda enskild människa skulle kunna trampas ner och tvingas till kryperi i omänskliga arbets- och levnadsförhållanden såg överheten (inklusive medelklassen) ett diaboliskt hot – den överhet som även de var drabbad av djup ekonomisk kris. Till råga på allt var den tidigare starka arbetarrörelsen då splittrad och lite på nedgång. Då var det guldläge för Mussolini att samla sina splittrade styrkor för att ”rädda det som räddas kunde av en nation i förfall”. Den fick de former som den tiden gav.

Ett minne från 80-talet dyker plötsligt upp. Det var i den mest glödgade kampen för kunskap i skolan i pausen på en debatt med våra motståndare bland de så kallade reformpedagogerna. Ana-Maria Narti (Fp-riksdagsman och rumänsk flykting) och jag försöker samla oss till nästa rond som snart skall börja. Stel och med skräckslagen blick säger hon till mig ”De är livsfarliga dessa människor. Jag känner igen dem från mitt hemland under Ceau?escus tid. De är fascister, de är antiintellektuella och känslokalla. De kommer att dränera skolan på allt sitt bildningsinnehåll.” Det var hennes sanna erfarenhet. Dessa ord berörde mig djupt. Jag började förstå att fascismen inte har något lätt urskiljbart ansikte. Den känns bäst igen genom djup erfarenhet av antiintellektuellt förtryck och det våld som alltid följer. Där man bränner böcker …

Nå, idag har vi liknande situationer – som i 20-talets Italien – i många europeiska länder; Grekland, Ungern, Italien, Spanien är de värst drabbade. Men Frankrike, England, Tyskland, Damark, Norge, Finland, Sverige m fl. har också enorm arbetslöshet, ingen tillväxt, skuldkris, finanskris, eurokris och miljölkris, medan allt mer abnorma klassklyftor skriker ut sitt sjuka budskap: Samhället är misskött av sina ”demokratiska” makthavare. Ingen ser någon framtid. Visionerna är obefintliga. Arbetarrörelsen är desillusionerad och splittrad. Under sådana förhållanden kan nya Mussolinis eller Hitlers (plural) födas lite varstans. Det vi nu ser är bara början. De kommer att kunna vara vita, svarta, militarister, pacifister, demokrater, socialister, judar, muslimer, katoliker, bögar, feminister … Det enda som är säkert är att yttrandfriheten kommer inte att vara vatten värd och att anknytning till och förankring i en apolitisk och missnöjd medelklass är helt avgörande.

Nu ska jag läsa Henrik Arnstads bok, för det har jag ännu inte gjort.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

  33 kommentarer for “Den kameleontiska fascismen

  1. 2013-05-13 kl. 6:43

    Det är ett mycket viktigt inlägg. Det finns skarp kritik mot Arnstads bok, och hans felaktiga tolkning av betydelsen av ”nationalism” i t.ex. i inlägget ”För en demokratisk nationalism” (3/5) och av kärnan i fascismen i ”Fascister bär inte knätofs” (5/4) på bloggen Anders Romelsjö på jinge.se (http://jinge.se).

  2. Sixten Andréasson
    2013-05-13 kl. 11:16

    Knut, mycket bra och tänkvärt. Har inte läst Arnstads bok, som du tänker göra. Tro inte på Malraux-citatet på slutet. Det är tydligen falskt. Behöver inte vara förfalskat av Arnstad. Han kan ha tagit det från en andrakälla. Många recensenter har påpekat att han är slarvig.

  3. 2013-05-13 kl. 13:50

    George Orwell gjorde på sin tid en liknande genomgång och kom fram till att så som begreppet användes fanns ingen annan gemensam nämnare än ”bully”. D v s översittare. Alla använde det som samlingsbegrepp för det de tyckte illa om – ungefär som din goda vän Ana Maria Narti …

    Frågan är vad det är för nytta med ett begrepp som inte har någon vettig definition. Borde det kanske skrotas?

    Eller skulle det ställa för stora krav på folks intellektuella förmåga om man bad dem betänka att det kanske finns många slags osympatiska politiska uttryck?

  4. DZ
    2013-05-14 kl. 0:14

    Mycket bra fråga, Jan, och jag har noterat samma sak som du (och tydligen även George Orwell, vilket ju inte var alldeles oväntat med hans skarpa iakttagelseförmåga) och företrädesvis hos en del vänsterfolk.

    Såg just ett exempel på liknande användning av ett annat begrepp. Svt gör just nu reklam för kommande helkväll om Wagner (krockar med eurovisionfinalen på lördag) och då kallar man honom antisemit.

    Wagner var rasist och judehatare. Inte särskilt ovanligt på 1800-talet, men om han såg sig som antisemit vet inte jag. Eller kanske är det bara ytterligare exempel på en typ av skällsord för något någon man ogillar?

    Själva begreppet ”antisemitism” myntades ju först 1879, fyra år före Wagners död, så det kan knappast haft någon avgörande inverkan på Wagners tänkande, även om mannen som lanserade begreppet, Vilhelm Marr, lär ha sänt något exemplar av sin stridsskrift till Wagner.

  5. kjell eriksson
    2013-05-14 kl. 10:03

    Vad trygg man känner sig när det finns människor med en ”skarp iakttagelseförmåga”, typ Georg, Jan och Dennis. Ska vi stoppa in Wagner och göra det till en kvartett? Nä, det blir för komplicerat.

  6. 2013-05-14 kl. 13:30

    DZ (alias Dennis Zackrisson)!
    I Nationalencyklopedin står att läsa under uppslagsordet ”antisemitism” att det är ett begrepp som sedan den senare delen av 1800-talet använts för att beteckna ”fientlighet mot judar och judendom över huvud”. Detta är den vedertagna betydelsen, den betydelse de allra flesta människor lägger i ordet ”antisemitism”. Varför hävdar du då att Wagner var rasist och judehatare — men inte antisemit? Vad är det för mening med att hålla sig med en egen definition av antisemitism? Bäddar inte det bara för onödiga missförstånd?

    Ett konkret exempel på Wagners antisemitism är hans utskåpning av Felix Mendelssohns musik. Mera därom finns att läsa i min nya bok Att skriva i motvind (förlaget Tintomara).

  7. Kjell Martinsson
    2013-05-14 kl. 14:15

    När jag läste statskunskap i slutet av 1960-talet vill jag minnas att man tryckte en del på ”myten” som sådan. Vilket kan tolkas som att i Frimurarlogerna finns ett svar. Och det är ju ingen hemlighet att Italiens Berlusconi fördes till makten av bl.a. en hemlig frimurarloge med förgreningar långt upp bland näringslivets toppar. Där har ju inte den öppna repressionen slagit till, men den inre självcensuren kan ju vara stark, som ni vet.

  8. kjell eriksson
    2013-05-14 kl. 18:29

    Håller med Margareta Zetterström! Varför krångla till det? (ja, jag förstår, det ska krånglas till, det kan skrivas ett antal inlägg kring detta).
    Men, det väsentliga! Jag får, kanske inte enbart jag, en lurande känsla av olust. Jag har märkt det tidigare, inte minst i kretsen av Fibbare, glidningar när det kommer till antisemitism, sionism och kampen för Palestina. Alltför slö för att systematisera/katalogisera mina intryck och synpunkter. Fasansfullt, jag vet.

    Men alla som följt FiB/K under årens lopp vet vad jag talar om. Här ligger en orsak till FiB/K:s isolering. Tror jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *