Den sanna berättelsen om skurkstaten Qatar

Sarkozy, bin Jassim, shejk Tamim samt Platini efter arbetslunchen i Élysée-palatset 2010-11-23

Tisdagen den 23 november 2010 bjöd Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy på arbetslunch i Élysée-palatset i Paris. Bland gästerna märktes gulfstaten Qatars premiärminister Hamad bin Jassim, dennes kusin shejk Tamim samt gamle fotbollslegenden Michel Platini, europeiska fotbollsförbundets (UEFA:s) ordförande sedan 2007.

Exakt vad de församlade avhandlade mellan skål och palatsvägg vet vi inte. Men obestridligt är att en serie handelsavtal skrevs under och att Qatars önskan att få arrangera VM-slutspelet i fotboll år 2022 dryftades. Det ena stod för övrigt i direkt förbindelse med det andra, och att just Platini bjudits in var definitivt ingen slump.

Australien, Japan, Sydkorea och USA konkurrerade om att få stå värd för 2022 års fotbolls-VM – med amerikanerna som favoriter och med Qatar som en, enligt all expertis, chanslös outsider. Platini hade tidigare stött USA:s kandidatur. Men i Élysée-palatset bytte han med ens fot, blev plötsligt Qatar-man och lyckades under de kommande dagarna övertala andra europeiska fotbollsdignitärer att lägga sina röster på den lilla gulfstaten.

Dessförinnan hade den qatariske fotbolls-mogulen och affärsmannen Mohammed bin Hammam gjort sitt med hjälp av entusiastisk och beställsam personal: på rundresor i Afrika, Asien och Karibien köpte de röster för belopp svarande mot ca 30 miljoner svenska kronor per styck, d v s per nation, och kunde vända hemåt efter fullbordat värv. I Thailand föredrog man visserligen lådan istället för pengarna och lovade att stödja Qatars VM-ansökan i utbyte mot billig naturgas.

I december 2010 tillkännagav FIFA (det internationella fotbollsförbundet) till nästan allas bestörtning att 2018 års VM kommer att spelas i Ryssland och 2022 års i – Qatar…

Det 160 km långa olje- och naturgasemiratet i Persiska viken med landgräns enbart mot Saudiarabien är i många avseenden en udda statsbildning. Befolkningen på drygt 2,5 miljoner består till ungefär 80 procent av fattiga gästarbetare ifrån Bangladesh, Indien, Pakistan och Nepal och till 20 procent av ny-rika knösar med egna barnflickor, chaufförer, köksor, trädgårdsmästare och pengar i överflöd. Nästan allting kan köpas (inklusive världsmästerskap i fotboll), och nästan allt är pengar. Räknat per capita är Qatar världens rikaste land. Någon verklig demokrati finns inte, och såväl yttrande- som tryckfrihet är satta på undantag. Religionen är en wahhabitisk sunni-avart, inte fullt lika extrem som i Saudiarabien, men den som konverterar riskerar spö- eller rent av dödsstraff. Homosexualitet är i lag förbjuden.

Specifikt för Qatar, men också för Bahrain och Förenade Arabemiraten, är den allt överskuggande roll som idrotten spelar.

Bahrain med 800.000 invånare har (liksom Qatar) köpt in östafrikanska långdistansstjärnor i parti och minut, arrangerat Formel 1-Grand Prix, finansierat ett antal galopptävlingar på de brittiska öarna, och i våras hölls FIFA kongress i just Bahrain. Förenade Arabemiraten sponsrar via sitt flygbolag Emirates – Fly Emirates… – de europeiska fotbollsjättarna Arsenal, Real Madrid och AC Milan och är Manchester Citys huvudägare. Qatar har som bekant redan arrangerat storevenemang som VM i simning och VM i handboll, tilldelats kommande friidrotts-VM och, som sagt, 2022 års VM-slutspel i fotboll. I juli 2011

I juli 2011 lade man rabarber på den just då svårt krisande storklubben Paris Saint Germain, PSG, som händelsevis råkar vara en av Sarkozys ögonstenar, och kom undan med en köpeskilling på futtiga 100 miljoner euro, rena kaffepengar i det sammanhanget. I några år kom sedan en viss Ibrahimovic att spela rollen som inhyrd reklampelare och PSG-frälsare.

Allt detta och åtskilligt mera handlar för gulfstaternas del om varumärkes-byggande, krass affärsverksamhet och en ambition att knyta nya kontakter världen över. I sista hand är satsningarna på idrotten en viktig beståndsdel av ländernas försvars- och säkerhetspolitik. Ju fler inflytelserika vänner man har i när och fjärran, desto mindre är risken för olika slags störningar och icke-önskvärda FN-resolutioner.

Qatar har gått längst. Där bygger man hela sin nationella identitet på jätteevenemang och toppidrott. Man gör så med gränslöst självförtroende (i det privilegierade 20-procentsskiktet, väl att märka).

Under de gångna månaderna har Qatar kommit i delo med sina forna allierade i Saudiarabien, Jemen, Förenade Arabemiraten, Egypten, Bahrain och Maldiverna, som alla brutit förbindelserna med och nu bojkottar det rika emiratet. I första hand beskyller man Qatar för att ”sponsra terrorism”. Så förhåller det sig bevisligen, låt vara att framför allt Saudiarabien har en minst lika stor aktieportfölj som Qatar i den branschen. Till exempel var det så att truppstyrkor, uppbackade av Qatar, deltog i Natos angrepp på Libyen våren 2011 och därigenom stödde rebellsidan. Le Figaro-reportern Georges Mallbrunot har uppskattat att 5.000 man från Qatar fanns tillgängliga under de avslutande markstriderna i Libyen. Till bilden hör att Frankrike och Qatar tidigt enades om militärt samarbete inför Libyen-aktionen samt att Frankrike var det första land som, helt i strid med gällande praxis, erkände ”det nationella övergångsrådet” i Benghazi. Till bilden hör också att Usama bin Laden och andra ledande medlemmar i al-Qaida tidvis haft en fristad i Qatar.

Det hindrar på intet vis att Förenta Staternas största militärbas i hela Mellanöstern finns i just Qatar. I det lilla emiratet stöder de tongivande kretsarna allt och alla, då konjunkturerna så medger: al-Qaida, Islamiska Staten, USA, Frankrike, Nato, FIFA, Paris Saint Germain etc. Principlösheten har upphöjts till princip.

Efter att Qatar-krisen blossade upp i juni har de styrande i huvudstaden Doha närmat sig det shiitiska Iran. Samtidigt har de klätt upp sig i spenderbyxor för att i möjligaste mån neutralisera den pågående bojkotten från Egypten, Saudiarabien et co: av USA har man nyligen köpt in stridsflygplan för belopp, svarande mot 96 miljarder svenska kronor, från Italien militärfartyg för ca 47 miljarder, ifrån Tyskland 4.000 svartvita mjölkkor (!) för en okänd summa … och från FC Barcelona och AS Monaco FC de bägge fotbollsstjärnorna Neymar jr och 18-årige Kylian Mbappé för 2,1 respektive 1,7 miljarder kronor. Den så uppmärksammade Neymar-transaktionen bör ses politiskt. Man investerade helt enkelt i goodwill och i gott renommé, och då är 2,1 miljarder en ren bagatell. Qatar-baserade al-Jazeera, arabvärldens dominerande teve-kanal, kommer självfallet att visa PSG:s alla matcher för miljoner tittare.

Qatar är inte bara världens rikaste land; det är också mer ojämlikt än andra. De många gästarbetarna får i regel sina pass beslagtagna, tjänar ofta bara 1.000 kronor i månaden med arbetsdagar på 12–13 timmar och lever i allmänhet under miserabla förhållanden. De som bygger arenorna inför slutspelet 2022 löper störst risk. Hundratals har redan mist livet, och dödstalet kommer till sist att bli fyrsiffrigt.

Onsdagen den 27 maj 2015 genomförde den schweiziska polisen en överrumplande grynings-räd mot det femstjärniga hotellet Baur au Lac i Zürich i samarbete med både FBI och amerikanska åklagare. På
hotellet vistades ett antal av de FIFA-högdjur som det länge varit skottpengar på – och i ett enda svep avslöjades nu för en bredare allmänhet den långtgående korruptionen och det utbredda myglet inom det internationella fotbollsförbundet. Det faktum att det var amerikaner som höll i yxan bör knappast förklaras med jänkarnas tro på rättvisa eller sinne för rent spel. Snarare handlade det om hämnd, ljuv hämnd, för att FIFA bestulit USA på 2022 års VM-slutspel.

I december stängdes FIFA-bossen Sepp Blatter av på åtta år och underhuggaren Michel Platini på lika många, ett straff som för Platinis del senare bantades till fyra år. Dessbättre lär ingen av de två vända åter till fotbollens Hall of Fame.

Att det går lika illa för arrangörerna i Qatar vore onekligen en nåd att stilla bedja om.

  2 kommentarer for “Den sanna berättelsen om skurkstaten Qatar

  1. Anders Persson
    2017-09-19 kl. 19:18

    Robert Fisk i ”Independent” har en lite mer aktuell vinkel på den lilla gulfstaten:

    26 juni 2017: ”Saudi Arabien söker göra Qatar till en vasallstat”
    6 juli 2017: ”Qatar-krisen handlar egentligen om Syrien”
    10 augusti 2017: ”Varför har Saudi Arabien och Israel enat sig emot Al Jazeera i Qatar?”

    Det kan hända att USA, Saudiarabien och Israel har rätt i sin kritik emot Qatar och att vi bör instämma i den, men jag efterlyser nog lite mer argument för att göra det.

  2. Mats Parner
    2017-09-20 kl. 11:49

    Anders P!
    Värdefulla lästips! Tack för dem! Jag hoppas kunna dra nytta av vad Fisk skrivit i Independent den 26/6, 6/7 respektive 10/8.

    Nu är ju min artikel ett försök att sätta in VM-slutspelet i fotboll år 2022 i en jämförelsevis begriplig kontext snarare än ett försök att redogöra för ”Qatar-krisens” alla aspekter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *