Den sanna historien om grundskolan

Många har säkert glömt bort alla krumbukter och svängar som grundskolans utveckling tagit de senaste 80 åren. För att något få perspektiv på dagens skolstrider och inte nappa på varje litet utspel från den ena eller den andre måste man återknyta till historien. Eftersom vi vet att det är segraren som skriver historien kommer här min sanna version. Vad var det som hände egentligen?

skolavslutning-1980

Skolavslutning i Öregrund 1980. Läraren är lite längre än sina elever.

Skolan har blivit ett multiproblemområde och dess efterkrigshistoria är komplicerad och sorglig. Utan perspektiv blir samtiden obegriplig. Här ger jag en kortversion av ”den sanna historien om grundskolan”, utan att nämna ett enda namn, för att ingen ska behöva känna sig utpekad.

Det började redan på 30-talet med en stolt utveckling bort från en förlegad parallellskola där rika följde sitt realskolespår till höga positioner och allmogen följde folkskolespåret tillbaka till gårdstun och plogfåror. Skomakarens barn förblev vid sin läst och ståndscirkulationen stod still. I denna skola styrde universitetens gamla professorer tillsammans med kyrkans lokala prelater över innehåll och inriktining. Landets utbildningsväsen präglades fortfarande av en antikverad 1800-talsanda.

Men, efter andra världskriget tog man på allvar itu med detta. Samhället behövde ju utbildade människor i mycket större antal än tidigare. Och det var bland allmogen begåvningsreserven gick att finna. Så på 50-talet startade moderniseringen av systemet till det vi idag kallar grundskolan. Det sågs som en nationell angelägenhet med denna nya kunskapsskola lika för alla barn. Staten fick alltså ansvaret.

1970 tyckte många att den framgångsrika skolan skulle ta över ännu en massa uppgifter, inte bara hålla på med sin undervisning och sin kunskapsförmedling. Att skolan i praktiken varit en viktig omsorggivare i många år vid sidan av sin grundfunktion, ville man av någon anledning inte se.

Med detta startade en lång utförsbacke som lett till att vi idag är tillbaka i ett multiparallellt och uppsplittrat skolsytem med olika lokala bossar som till och med ibland förskingrar skattepengar ut till riskkapitalisters privata utlandskonton. Landets barn sollas i ökande grad efter ekonomiska, sociala, etniska och religiösa kriterier och skiljs på så sätt åt för att aldrig mera mötas. Där har vi nu varit i mer är tio år.

Strax efter millennieskiftet började plötsligt några av de gamla makthavarna tala om att skolans viktigaste sak åter borde vara kunskaper och undervisning. Visserligen hade några oberoende medborgare blåst i varningsvisslan redan 1979, men då var entusiasmen för omsorgsskolan så översvallande, att visselblåsarna bryskt fick sina pipor igenkorkade. Men de som styrt landet de senaste trettio åren hade alla varit med och knuffat på i utförsbacken. Med lite god vilja skulle man dock kunna kalla deras nya prat om kunskap och undervisning för ett slags uppvaknande. Men det kan också ses som råttorna som lämnar det sjunakande skeppet innan det går till botten. De övriga gamla makthavare blev förstås mycket irriterade och ett stort och långt gräl tog sin början. De började skylla ifrån sig och beskylla varandra för att vara de värsta dumbommarna.

Den där riktigt mossgamla överklassens efterbörd, de som kände att de nesligen tvingats in i grundskolans mer profana miljöer, hängde nu på och frågorna om discipin, ordning och reda, betyg och en god hållning framfördes som det viktigaste för att äntligen kunna sätta den upproriska ungdomen på plats och få skolan som korrektionsinrättning enligt sunda normer på fötter.

– Men det var ju inte det som var frågan, invände en klarsyt elev och fortstte. Om mössan sitter på sned, om vi äter med fingrarna eller glömmer sträcka på ryggen när vi träffar våra lärare spelar ingen roll. Vi vill lära oss om världen både förr och nu. Vi vill förstå hur allt hänger ihop. Vi vill få del av vetenskapens senaste rön och lära känna alla olika sorters människor. Och för att det ska gå förstår vi att man måste kunna läsa, skriva och räkna på ett funktionellt sätt. Det är skolans uppgift! Allt annat kan ni skita i!

Men många elever hade redan tappat sugen, förlorat förtroendet för en motsägelsefull skola, sökt sig andra förebilder och kommit på kant i största allmänhet med tillvaron. Livet i skolan hade för dem blivit mera av lokal värmestuga än samhälleligt lärosäte.

Ett av de två stora lärarförbunden hade sedan en tid ställt frågan. Vore det inte bättre om staten fick ett bättre grepp om helheten och styrningen? Ingen hade ju längre någon överblick och vart än statens inspektionsmyndighet kom fann man nya stora brister. Ja, till och med internationella jämförelser visade att landets elever sjunkit allt djupare ner i okunnighet. Och lärarnas arbetsförhållanden hade blivit så till den grad usla att mycket få sökte sig till de förut högt respekterade lärarutbildningarna.

Regeringens minister för landets skolverksamhet tillsatte då en utredning om just detta. Alltså, var det lyckat att helkommunalisera skolan? Utredarens, som var en allmänt respekterad professor emeruituss, svar blev klart nej.

Nu blev det ett fasligt kackel i hönsgården igen. Man kan ganska lätt förstå varför. Det är nämligen så att den så kallade ”kommunaliseringen”, som nu var drygt 20 år gammal, var sannerligen inte bara en formalitet. Att kommunerna i ett slag kom i besittning av och fick fri förfoganderätt över landets samlade skattkista av blivande lärarlöner, i runda slängar 8 miljarder, innebar en väsentlig maktförskjutning från staten å ena sidan till landets samlade kommuner (SKL) å den andra. Att pengar är makt är knappast någon nyhet.

Därför gick alltså kommuners talesman ut redan ett par dagar innan utredningen ens blivit presenterad och beskyllde den aktade emeritusprofessorn för att vara en simpel ministermegafon (det var i alla fall andemeningen).

Där står vi nu. Kommunerna är trängda mot väggen och riskerar att tappa en del av sin ekonomiska makt, vilket de inte gärna säger öppet. De försöker istället framställa det som om det vore en fråga om en massa andra mjukare värden. Man flöjtar om att det inte var bra förr heller, att man gjort ett ambitiöst jobb för att förbättra skolorna, att det finns så mycket annat som försämrat skolresultaten. Till exempel att man åter börjat poängtera undervisning, kunskaper, uppföljning och betyg. Men det är för dem inte alls en skolfråga, utan en ren maktfråga.

Som ni inser vid det här laget kära läsare, verkar vi snart vara tillbaka på ruta 1 igen. Frågan står åter där den stod på 30-talet. Ska skolan vara en riksangelägenhet med lika villkor för undervisning och kunskap åt alla svenska barn, eller ska den vara en diversifierad och multisplittrad omsorgsinrättning för de fattiga och kunskap och undervisning för dem med pengar och kultur i bagaget och armbågar nog att mygla sig fram bland blindskären.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

  11 kommentarer for “Den sanna historien om grundskolan

  1. Bo Persson, Piteå
    2014-02-12 kl. 20:18

    Knut!
    Leif Lewin, din utredare, om jag nu får nämna hans namn, är noga med att hålla isär ”själva” kommunaliseringen från alla de avregleringar som kom i sammanhanget och det är avregleringarna som Lewin är ute efter.

    I diskussion har denna distinktion kommit bort och det gläder förstås kommunerna. För det är ju som du säger att för kommunerna är i dag skolan rena rama mjölkkossan. Precis som för riskkapitalisterna.

    Det här måste alltså redas ut. Helt konkret. För vi vet ju att den ”lyckosamma” finska grundskolan samtidigt är kommunal och hårt reglerad.

    Kan du förklara hur det går till i praktiken? Eller känner du någon som kan det?
    BoP

  2. Knut Lindelöf
    2014-02-12 kl. 21:27

    Bo!
    Du får gärna sätta namn på mina figurer, men jag tyckte det var kul att skriva en minihistoria lite som en saga utan ett enda namn. Ändå är allt glasklart.

    Jag tror egentligen inte heller att skolan nödvändigtvis skulle behöva förfalla i kommunal regi. Den gör inte det överallt. Men i Sverige har den sammantaget ändå gjort det. Snålheten och de stolliga skolidéer som varit rådande har orsakat katastrofen.

  3. 2014-02-13 kl. 11:40

    Plus New Public Management, som Lewin säger enligt Bo ovan. Skolpeng, t.ex. Och det som felaktigt kallas avreglering men som i verkligheten är en jäkla reglering fast i diverse småpåvars händer.

  4. Christer Strandberg
    2014-02-13 kl. 16:39

    Bra Knut!
    Jag vill också lyfta New Public Management som en avgörande faktor för misslyckandet INOM den kommunala skolan. (Något sådant förekommer INTE i Finland t.ex.). NPM har t.ex. inneburit att skolorna tvingas betala låtsaspengar till ”internhyra” vilket lett till att man inte haft ”råd” att anställa kompetent personal. Det är absurt att leka marknadsekonomi inom skattefinansierad sektor.

  5. Bo Persson, Piteå
    2014-02-13 kl. 16:52

    Jan!
    Ja, inte blir det lätt. Igår i Svenska Dagbladet hade Daniel Suhonen – har (S) idag någon som är bättre? – undertecknat en artikel, som inte kunde läsas på annat sätt än att det bara var Alliansen, som var för skolpengen. Och idag i Dagens Nyheter undertecknar Stefan Löfvén en artikel, i vilken det heter att (S) är mot ”vinstraseriet” i skolan. Vilket kan betyda allt eller intet. Och absolut inte betyder att man är mot skolpengen förrän man uttalar det klart och tydligt. Alltså med ords nämnande. Får man ändå se det som något bra att de sliter med frågan? Eller är det bara förakt de är värda?

  6. Bo Persson, Piteå
    2014-02-14 kl. 11:03

    Christer!
    Hänger inte ”marknadshyrorna” ihop med att statens pengar till skolorna inte längre är öronmärkta? Medan ett uttryck för NPM är kontrollhysterin och dokumentationsraseriet?

  7. Christer Strandberg
    2014-02-14 kl. 15:40

    Bo!
    Nja, de inkomster skolorna har utgörs till 99% av skolpengen. Utgifterna är till 90% löner till personal. De internhyror som åtminstone Haninge kommun tar ut av skolorna är inga verkliga hyror. I många fall är skolorna betalda av skattebetalarna sedan länge. De nybyggda skolornas lån betalas förstås också av skattebetalarna. Sedan tar kommunen ut en låtsashyra av skolorna som på så sätt måste spara mera på personalkostnaderna för att det ska gå ”ihop”. Hela våren och höstterminen 13 stod en sjättedel av den nybyggda skola jag jobbar i tom. Vi hade inte råd att betala internhyran för den delen. Ingen annan hyrde förstås den tomma delen av skolan. Helt absurt!

  8. Erik Skogh
    2016-08-30 kl. 10:58

    Debatt i SR (spola fram till 31:40 min).

    Finland på väg att gå i Sveriges fotspår? De finska politikerna viker sig för marknadskrafterna, som tydligen betyder mer än att behålla en sammanhållen skola. Suhonen långt ute i (S)-periferin har nog inget att säga till om då det gäller regeringens politiska linje i skolpolitiken.

  9. Nils Westberg
    2017-04-04 kl. 14:01

    Din historieskrivning saknar det viktigaste, nämligen Tage Erlanders tid som ecklesiastikminister då han utarbetade direktiv för 1946 års Skolkommission. Då lades grunden för beslutet 1962 om den framtida Grundskolan. Dess övergripande uppgift var demokratisk fostran i en från den allmänna folkskolan utvecklad medborgarskola som aktiv motvikt mot det pedagogiska arv från Luthers lilla katekes med dess auktoritära kunskapssyn som präglade läroverken och deras realskola och universiteten.

    Därför beslöts samtidigt att realskolan skulle avvecklas under en tioårsperiod. Detta uppdrag präglade såväl försöksverksamheten före riksdagsbeslutet 1962 och den fortsatta utvecklingen av grundskolan fram till hösten 1982, då den nya skolministern i praktiken återinförde den avvecklade realskolan, genom att tillgodose speciellt läroverkslärarna och deras auktoritära akademiska uppfattning av vad som är kunskaper.

    Grundskolans uppgift, som samtliga riksdagspartier ställt sig bakom 1980, om samhällsutveckling genom demokratisk fostran, och som Olof Palme kallade för ”spetsen på en pil riktad mot framtiden” ersattes med akademiska ämneskunskaper som förberedelse för fortsatta studier i gymnasieskolan.

    Grunden för dagens försämring av grundskola lades av Göransson hösten 1982, såväl kunskapsmässigt som i arbetsmiljön för både elever och lärare, grundskolan blev inte längre en medborgarskola. Demokratin i samhället försämrades samtidigt som individualismen/egoismen tilltog. Dessutom stannade den pedagogiska utvecklingen upp för de yngre i åldrarna 5-9 år liksom av yrkesutbildningen i gymnasieskolan.

    (1396 tecken 🙁 – max 1000!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *