Den urspårade skolpolitiken

Jan Björklund har gjort en fantastisk insats för de borgerliga med sin konsekventa kritik av 30 års vänsterflum i skolfrågan. Nu är vänsterns parlamentariska företrädare helt tillintetgjorda i skoldebatten. Vi har kommit dithän att både Vänstern och Socialdemokraterna trängs i den trånga öppningen in till värmen med Jan Björklund. De har inget eget att komma med.

Socialdemokraterna erkänner öppet sina misstag, men kan inte enas om något som strider mot tidigare kongressbeslut. Först verkade det som de skulle tillåta en demokratisk process, men Mona Sahlin fick visst fria händer att förhandla med Björklund om centrala prov. Det var nog inte så klokt. Bättre hade det varit att låta den nya regeringen ta ansvar för skolan ett tag till.

Politik ska diskuteras fram i demokratiska former. För att Socialdemokrater ska återfå någon trovärdighet måste de skynda lite långsamt nu. Inte som Moderaterna alltså, som blev ”det nya arbetarepartiet” på ett par månader.

Det finns inga enkla vägar för ett folkligt parti, annat än att söka sig till gräsrötterna och se till att befria sig från det arroganta medelklassperspektivet som så länge tillåtits dominera i skolpolitiken.

Nu kommer också Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly med en helomvändning (DN 2007-11-10). Deras skolpolitik beskrivs som ”misslyckad och förlegad”. Han ordar mycket om behovet av kunskap, men försöker framför allt distansera sig från Jan Björklunds succépolitik. Det fungerar dock inte att hålla med genom att kritisera.

Vänsterpartiet har under många år varit ännu mera uppfyllda av liberala medelklassperspektiv än Socialdemokraterna. Vänstern har en ännu längre väg att vandra. Men det kanske kan gå lite fortare om man kör över de dominerande i socionomskiktet.

De båda partierna har liksom Jan Björklund en stor blind fläck. De tror att det viktigaste fortfarande är att återupprätta kunskapens ställning i skolan. Men den tiden är förbi. Den stod i centrum så länge vi hade en sammanhållen grundskola, men har nu sjunkit in i bakgrunden.

Dessa tre politiska krafter nosar alla lite ängsligt på den stora frågan, men ingen vågar tala klarspråk och kräva det självklara: Återförstatliga grundskolan och avskaffa statsbidrag till friskolor. Det är enda vägen till en anständigt likvärdig grundskola. Att försiktigt mumla om att införa restriktioner för religiösa eller sekteristiska friskolor blir bara ännu en odemokratisk strukturell diskrimineringsfaktor. Sektskolor kan inte stoppas inom nuvarande skolsystem.

Det krävs alltså en radikal strukturreform för att återuppbyggnad av vår likvärdiga grundskola skall vara möjlig. I en framtid när det är avklarat får de pedagogiska skolfrågorna åter sin betydelse för en nationell skoldebatt. Att diskutera dem nu är helt poänglöst. Skolor gör som de vill i alla fall. Ingen har koll, vilket är själva poängen i det liberala medelklassperspektivet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *