Det svenska Kambodjadramat 2

Nu är drevet igång igen. Nu gäller det att huka och yttra sig med försiktighet. Annars hamnar man i båset för utopister och tjockskallar. Är man dessutom så gammal att man varit med sedan 70-talet då det nu diskuterade kriget pågick faller ordens värde ner i absoluta botten.

Men här ännu ett försök. TV-programmet Babel för litteratur hade frågan uppe igår. Där slogs inledningsvis fast att 1,7 miljoner mördats i Kampuchea 1975-79 trots att det inte är belagt. Efter ett sådant konstaterande så här 30 år efteråt återstår endast att vända och vrida på olika spekulativa förklaringar varför och hur sådant kan vara möjligt. Att sedan förklara hur de fyra svenskarna (Jan Myrdal m fl.) kunde blunda sig igenom dödens fält blir bara ännu konstigare. Ingen förstår något annat än att ”folkmördare” ska jagas och ställas inför rätta. Och, intellektuella som reser ut i världen ser egentligen bara vad dom redan bestämt sig för att se. Eller också, att just dessa fyra svenska vänsterintellektuella var folkmördaren Pol Pots nyttiga idioter, kanske rent av Pol Pots agenter, i bästa fall lättledda blindstyren. Denna förklaring kan möjligen rädda resereportagdboken som litterär genre.

Detta blev styrande för den fortsatta diskussionen. Två unga intellektuella (den ena historikern Åsa Linderborg) undvek att dra slutsatsen att västerländska intellektuella ser precis vad de bestämt från början. Vagt antyddes att det blivit skillnad på då och nu genom att man nu reser ut med frågor istället för att få bekräftelse på sina färdiga svar. Anders Ehnmark talade också om att det visst behövs författare som åker ut i världen nu. Men utan ideologiska skygglappar. Slutsatsen blev outtalat då att just dessa fyra svenska Kampucheafarare 1978 var ett stort undantag från gängse hederligt undersökande resande intellektuella.

Nåja, vad är då ”ideologiska skygglappar”? Är det själva attityden i mötet med det främmande som avgör vad man överhuvud kan se? Kan man tala om nyfikenhet och dragning till exotiska miljöer och det okända som en positiv drivkraft. Är det kanske förkunskaperna som är avgörande både för attityden och för vad man förmår att se? Förkunskapen bestämmer t ex vilka frågor man kan komma på att ställa.

Som när jag var i en fattig skola i Uganda 1995 och frågade skolans kvinnliga rektor vad som var hennes största problem. Jag bemöttes med ett överseende skratt. Min okunnighet och etnocentriska blindhet avslöjades på ett komiskt vis av min fråga. Hon hade just berättat att de kämpade för att få en vattenkran vid skolan för att slippa bära vattendunkar en lång väg varje dag, få fönster och dörrar till klassrummen, en skrivmaskin till kontoret (som just stulits) och skor och skoluniform till de fattigaste barnen för att dom lättare skulle kunna gå till skolan. Pengar alltså.

Okunnigheten är nog den största faran idag.

Myrdal ska nitas, det är vi vana vid. Men vem tjänar på att man inte får en vettig förklaring till vad som hände i Kampuchea 1975-79? Och vem tjänar på att man fortsätter jaga krigsförbrytare i Kambodja (de är ju inblandade mer eller mindre alla, precis som i Jugoslavien)? Vem tjänar på att humanitära interventioner legaliseras? Vem kan man lita på bland dagens svenska intellektuella? Dessa frågor tycker jag fortfarande hänger i luften och är hetare än någonsin.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *