Det svenska Kambodjadramat 1

jan-myrdal-85_550

Ny blåser Kambodjastormen i Sverige igen. I stormens centrum står som vanligt Jan Myrdal. Men även jag är inblandad på ett litet hörn eftersom jag sedan 1971 jobbat med tidningen Folket i Bild/Kulturfront och är redaktör för www.fib.se. Inom FiB har diskussionen om Kambodja/Kampuchea förstås präglats av Myrdal och hans (och vår) ”maoism”. Vi har träffat dem som varit där, hört dem berätta, läst deras texter utan skygglappar. De har i våra ögon inte varit vilseledda fanatiker, vilket däremot varit självklart för de flesta i andra mediala och politiska sammanhang. Det här är vår akilleshäl, men möjligen också en liten fördel.

Klart att jag också funderat på om dessa personer varit förblindat naiva och önsketänkande, lättmanipulerade nyttiga idioter. Klart att även jag kan vara vilseförd. Klart att många tappat förtroende för FiB/K på grund av de här svåra politiska diskussionerna. FiB/K har gjort sig obekväm i de mer finkulturella salongerna. Jan Guillou till exempel drog sig undan från FiB och kallade oss i Aftonbladet för Myrdal och hans khmerer.

Vad kan man då göra? Man kan strunta i saken och ställa sig utanför diskussionen, vilket de allra flesta gör. Man kan hålla med den som senast yttrat sig, vilket inte ligger för mig. Det är en sorts kappvändarmetod som jag tycker mig se alltför mycket av i mediala och politiska sammanhang. Återstår alltså bara att lyssna på alla och försöka finna sin egen väg, fastän jag har Jan Myrdal något av en personlig vän efter alla dessa år i FiB.

Det enda man med säkerhet vet är att sanningen är det första som brutalt slaktas i alla krig. Pol Pot och hans röda khmerer är i detta krig otvivelaktigt förlorare. De har mycket små möjligheter att i efterhand påverka historieskrivningen. Alla sidor försöker rättfärdiga sina grymheter. Segraren skriver ju historien. Denna gamla sanning gäller förstås även Kambodja. Därför borde alla vara på sin vakt. Men så är det inte. Få frågar efter djupare förklaringar.

Peter Fröberg Idling är i det här fallet ett undantag. Han strävar efter att ge en bred bild av Kambodjadramat och ställer frågor, slår inte fast. Hans bok borde kunna vara en öppning till diskussion. Men tyvärr sopar Myrdal till Fröberg Idling i onödan i Aftonbladet. Att döma ut boken för att han valt en mer skönlitterär form tycker jag är poänglöst. Jag anser att det är fel att se Fröberg Idlings bok som ett led i segrarnas fortsatta propagandakrig. Kanske borde man lugnt läsa, lyssna och diskutera med honom och andra istället.

Istället får vi nu en debatt om Myrdal. Som i UNT den 3 april där Håkan Holmberg (politisk chefredaktör) just analyserar Myrdals kommunism och politiska nationalism istället för att söka komma närmare en förståelse av vad som hände i Kambodja, i andra krig och kanske förklara mekanismer bakom detta brott mot mänskligheten och kanske folkmord. Myrdal kritiseras för att bara upprepa gamla ståndpunkter i frågan, men Holmberg gör detsamma. Han passar på att sopa in sina raka slag i veka livet (politisk korrekthet) för att komma åt det av honom mest hatade; kommunism och nationalism. En vittbeläst och kunnig skribent tar hellre heder och ära av en gammal antagonist än att försöka resonera och bidra i ett historiskt politiskt och mycket komplicerat pussel.

Men som sagt, en del av det här problemet är att man i fallet Kambodja inte får tvivla på segrarnas framställning av Pol Pots styre 1975-79, det blir så att säga liktydigt med ”förintelseförnekande”. Skall- och bensamlingarna som alltid får illustrera Pol Pot 1975-79 bevisar faktiskt mycket lite, men det skrämmer åt rätt håll ur segrarens perspektiv. Vem önskar utsätta sig för risken att klumpas samman med detta? Så tystnar det i allmänhet och några få slagtåliga sticker fortfarande upp ur menigheten som lovliga boxbollar.

Vietnams invasion 1979 var enligt segrarnas historieskrivning en humanitär aktion. Det finns politiska krafter i världen som har intresse av att detta är en allmänt accepterad sanning; Vietnams före detta huvudfiende – USA. Är detta bara en slump? De flesta väljer att tänka så. Jag tvivlar. Men jag viskar det försiktigt här på bloggen bara.

Diskussionen liknar den om Kuba. Skället på Castros otvivelaktiga dragning åt det klassiskt diktatoriska hållet, med enpartivälde och brist på yttrandefrihet, döljer problemet med hoten mot Kuba från USA. Det krävs en del för att hålla ihop ett land om man vill undvika att drunkna i USA:s rövarkapitalism.

Så för mig hänger problemen fortfarande samman.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *