Efter att ha sökt på ”Libyen” på Kildén & Åsman fann jag en lång text som klargör Socialistiska Partiets syn på Libyenkriget. Där framgår tydligt att de stödde Natoalliansens (inklusive det svenska) militära ingripande till skydd för ”de kämpande revolutionärerna”. Bland annat kan man läsa:

”Det var de revolutionära styrkorna i Benghazi som bad om hjälp från utlandet för att hindra ett säkert nederlag i Benghazi. Det var inte socialisters, speciellt inte europeiska socialisters, uppgift att säga nej mot de imperialistiska makternas militära hjälp åt de kämpande revolutionärerna.”

Bingo! Natobomber för frihet och demokrati!

Men det står mycket mer för den som vill fördjupa sig. Ett exempel till:

”En del observatörer jämförde NATO:s insatser med bombningarna av Dresden under Andra världskriget. Andra hävdade att landets infrastruktur bombades sönder och samman. NATO menade att inga (!) civila dödats. New York Times gjorde ett mycket omfattande journalistiskt grundarbete. Ett stort team på plats undersökte bombmål, dödscertificat, sjukhushandlingar, gjorde intervjuer mm och hävdade att kanske ända upp till 70 civila dödats. Förmodligen fler eftersom man inte besökt alla platser. I Irak är motsvarande siffra tiotusentals döda. När det gällde infrastrukturen är denna i stort sett orörd.”

Här kolporterar ”revolutionärerna” den bild som Natoalliansen sprider via lydiga västerländska medier. Ganska häpnadsväckande faktiskt. Jag hänvisar ännu en gång till Ola Tunanders (Peace Resurch Institute i Oslo) föredrag i två delar; YouTube 1 och YouTube 2. Han ger en helt annan bild av Libyenkriget, en bild jag ser som betydligt mer trovärdig.

Jag har inte längre några förhoppningar om att Kildén & Åsman ska kunna släpas till några förnuftiga diskussioner om de nya krigen. De är besatta av sin egen förträfflighet och sina revolutionsromantiska analyser. Det var som sagt värre än jag kunde ana.

Åsmans svar på mitt förra inlägg

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Föregående artikelUtsliten revolutionsromantik
Nästa artikelEn opieätares bekännelser
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

6 KOMMENTARER

  1. Till P Stjernfeldt (och andra som kanske drar liknande slutsatser)

    Jag kallar det verksamheter och påstår inte att de har något större inflytande, men det finns ett flertal sådana som inte är böjda till det överlöperi som följt Kildén/Åsman från slutet av mars 2011 till dagens datum 2012. Jag själv tror inte alls att de utgör agenter/ombud för imperialismen. Däremot har de under flera år utvecklat en lutning i klasskampen som slutligen förde dem fram till ställningstagandena för Övergångsrådets pro-imperialistiska plattform och för imperialistisk trupp i Libyen. Verksamheter som SP:s andra halva, Arbetarmakt, Socialisten, RS/Offensiv, På Jobbet, Knegarkampanjen är alla verksamheter som mer eller mindre inspireras av Trotskij och som tog ställning mot anfallskriget i Libyen. Tack för ordet.

  2. Här har vi kanske svaret på att trotskister kan komma till helt olika ståndpunkter – för eller emot anfallskriget i Libyen t ex. Det är förmodligen inte Trotskij det handlar om, det är inrikespolitik.

  3. Så här, Knut!

    I korta ordalag kan jag nog inte övertyga dig om den saken, att det inte är frågan om ”inrikespolitik”. Det är en fråga om principer, strategi och handlingslinjer för det som behöver vägleda en världsrörelse. För hundra år sedan fanns och verkade världsrörelser, i stora format och med massinflytande. Händelserna i arabvärlden är världshändelser och befrielsekampen som pågår kan inte nå någon slutlig lösning inom nuvarande ”suveränitetsstater”, utan anti-imperialistisk strävan. Vad Kildén/Åsman gör är att AKTIVT förespråka aktionsenhet med imperialistisk aktivitet, entydigt i Libyen och på glid ditåt i Syrienfrågan. Därmed har alla klassgränser överskridits, vad man än kallar sig (socialist eller något därtill). Dessa överlöpare talar sitt tydliga språk: tusentals ord, inte ett enda steg för anti-imperialistiskt solidaritetsarbete – men väl den solidaritet som Obama, NATO, EU, svenska riksdagsmajoriteten och krigsmakten kunnat erbjuda. Med sådana anhängare hade nog Trotskij sagt samma sak som Marx gjorde inför sina sympatisörer: je ne suis pas une marxist (jag är då inte någon – översatt till dagens händelser – trotskist). Tack och lov finns det andra schatteringar av trotskismen, i vårt land och ungefärligen 97 länder till. //kampen går vidare …

  4. Ursäkta: det blev fel. Jag blandade ihop antalet länder och antalet verksamheter/grupper. Det ska vara 97 grupperingar i 53 länder. Stora? Nej!
    Men de bedriver ett ihärdigt anti-imperialistisk aktivistarbete, utan att låta sig blockeras av det för att söka en väg till ett lika aktivt solidaritetsarbete med befrielsekampen mot envälden, korruption, polisstat och t o m bödelsvälden. Själv tycker jag de trotskistiska schatteringarna skrumpnat och avtrubbats. Men många av dem skulle kunna bli krafter som bidrar till anti-imperialistisk enhet. Kilden&Åsman tillhör inte dem. Men hur är det med den som blundar och tiger inför att arabiska befolkningsmassor strider, om än infliltrerade av socialreaktionära krafter?//på återförande, Bosse A

  5. Åsman trampar vidare in i träskmarkerna. Efter att för en dryg vecka sedan förklarat att han inte förordar imperialistisk intervention i Syrien, olikt den sortens ”solidaritet” gällande Libyen, därför att striden mot Assad pågår i en krutdurk som kan leda till storkrig – alltså, imperialistisk intervention kan återigen behövas inför befrielsekamper som pågår utanför politikens nitroglycerinzoner – hämtar han idag (fredag 31/8) kraft från sin självutnämnda ”intellektuella hederlighet” genom att provocera A. Johansson, som skrivit klargörande artiklar i tidningen Offensiv: ”Ska vi ha andra ”renhetskrav” på den syriska oppositionen än på Hamas innan vi stöder deras kamp mot en blodig diktatur som inte tvekar att använda flyg, artilleri och stridsvagnar mot civila bostadskvarter?” (Ur Kilden&Åsman)
    Det finns en sådan där liten skillnad mellan den syriska Bath-regimen och Israel: den förra en följdprodukt av de västimperialistiska segrarmakternas uppstyckning av arabfolken; den senare en expansiv, nykolonial statsbildning som steg för steg utvidgat sina statsgränser, systematiskt fördrivit den palestinska befolkningen och fungerat som USA:s 106 och största militärbas (in vivo, inte bara in vitro: i oupphörlig stridsaktivitet och inte huvudsakligen övningsfält), för att bilda spets för att arabfolkens enklaver ska bestå och oljetillgångarna kvarstå inom räckhåll. Visst är den klargörande, denna åsmanska metod för att blanda ihop korten.
    Det finns fler än en orsak att påminna sig Lenins genomskådande och tankeväckande varning till dem som lyssnade på Plechanov (ryska socialdemokratins grundare; Lenins egen mentor till en början) inför den sk statskonferensen i september 1917: han uppehåller sig vid detaljer, som i röran får att alltihop att framstå som vikter i en och samma skål; han ser inte skogen för träden.
    Ja, villkorslöst stöd till Hamas och Hezbollah mot varje aggressionshandling från den klassbildande överheten i staten Israel. Men selektivt stöd till fronterna som bekämpar Bath-regimen. Arne, ja; Åsman, aldrig!

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.