Drottning Mary och hennes vägval

En vårdag år 1558 förenade två unga tronpretendenter sina öden i Notre Dame de Paris i en högtidlig ritual med politiska förtecken. Brudgummen, kronprins Francois, hade inte fyllt mer än tretton, men i gengäld var bruden, Mary Stuart, en mogen kvinna på hela femton och enligt bröllopsvittnena ”tusen gånger skönare än en himmelsk gudinna”.

Mary som 18-åring

Försommaren 1559 sårades den regerande monarken, Henri II, till döds under tornerspel med påföljd att Francois upphöjdes till Frankrikes konung och Mary till Rikets drottning. Redan vid sin födsel hade hon smorts till Queen of Scots hemma i Edinburgh och kunde följaktligen, i varje fall tills vidare, glädja sig åt två kompletta drottningkronor. Dessutom gjorde hon anspråk på den engelska tronstolen. Med andra ord siktade hon mot himlen och tonade fram som en av Europas potentiellt mäktigaste aktörer och som den kanske mest hårdföra av aktriserna.

Mångsidig begåvning
Naturen hade varit givmild mot Queen Mary. Hon skrev förnämlig vers, sjöng till luta, trivdes utmärkt på hästryggen, spelade teater med framgång och hon sköt, bokstavligen, vilt omkring sig i jaktskogen.

Dessutom talade hon latin som en infödd, broderade som en hel karl och svävade omkring med älvlik elegans på de majestätiska balsalsgolven som en tidig förebild till Abbas The Dancing Queen.

Mary tillsammans med Henry Darnley

Hem till Skottland
Men sötebrödsdagarna tog en ände med förskräckelse: i december 1560 gick den lungsiktige Francois ur tiden och i samma stund återtog Katarina av Medici sin position som det franska rikets första dam. Som nybliven änka begav sig Mary Stuart i det läget till hamnen i Calais och äntrade en ståtlig galeas med Leith i Skottland som ändstation. ”Farväl Frankrike, farväl – aldrig mer ska vi återse varandra!

Hemma i de skotska högländerna visade sig terrängen minerad. Den ingrodde Calvin-supportern John Knox hade gått fram som en slåttermaskin i ängsgräset och tillbad ingen annan gudom än Hämndens; i hans värld framstod den återbördade drottningen, med sin katolska tro, som Djävulens hantlangare. De rättrogna delade Knox uppfattning och nästan alla betecknade sig som rättrogna. Med ens befann sig Queen Mary i ett hav av fiender. När hon i juli 1565 gifte sig en andra gång, nu med kusinen Henry Darnley, växte missnöjet från styv kuling till full storm. Knox och hans många kill-joys skummade av vrede ifrån predikstolarna och upprorsfanan höjdes på flera håll uppe i bergen och nere på slätterna. Att också giftermålet med kusinen Darnley (för övrigt en sällsynt flatbottnad och inbilsk herre) främst var politiskt motiverat stärkte definitivt inte brudens aktier.

Earlen av Bothwell

Mary finner kärleken
Men drottning Mary saknade inte varmare känslor. I den sjunkande kvällssolens glans, förälskade hon sig djupt och innerligt, för första och enda gången i sitt liv, i en viss James Hepburn, allmänt känd som earlen av Bothwell, och satsade nu allt på ett kort: det gällde att försätta Darnley ur stridbart skick till vilket pris som helst. Earl Hepburn, alias Bothwell, var av samma mening.

Natten till den 10 februari 1567 detonerade en ofantlig krutladdning i det ensligt belägna Kirk o’ Field och satte punkt för Darnleys 21-åriga liv. Dennes tillfälliga bostad förvandlades till drivved med James Hepburn som självklar exekutor och med drottningens goda minne. Tämligen omgående återfanns de skyldigas namn överallt på husväggarna i Edinburghs centrum, ditskrivna med krita i skydd av nattens mörker. Tyvärr ville ingen tala öppet. Earlen av Bothwell etablerade inom kort sin militärdiktatur med lika delar kraft och effektivitet.

Blott tretton veckor efter Darnleys hädanfärd, stod Mary Stuart brud för tredje gången i livet med den hårdkokte mördaren tätt intill sig. Folk och fän lät sig inte imponeras och väpnade sammanstötningar blev på nytt följden. ”Bränn skökan!” ljöd de envetna ropen från dalsänkor och högplatåer. ”Ner med kungamörderskan!

Närmare fyrtio år senare studerade William Shakespeare detta skotska ödesdrama från sin upphöjda position i Stratford-on-Avon. Tragedin Macbeth (1605 – 1606) om konungslig flärdfullhet, ärelystnad, ond bråd död och häxorna i Birnhams skogar blev det faktiska resultatet av dessa studier. ”En skugga blott som går och går är livet.

Fängslad, men åter fri
Fjorton dygn efter förmälningen var James Hepburn redan en slagen earl och tvingades fly de skotska fälten hals över huvud. Via Orkneyöarna damp han ner i Norge, fortsatte sedan till Danmark och gick, sinnessjuk, in i den eviga vilan efter bland annat en tids vistelse på Malmöhus fästning. Hans lagvigda, Queen Mary, infångades i sin (o)tur av de upproriska och sattes genast i husarrest i slottet Lochleven, beläget mitt i den vackra sjön med samma namn. Alla flyktvägar tycktes omsorgsfullt stängda.

Den känslosamme greve Douglas – George Douglas – hade emellertid sneglat för djupt i drottningens ögon och bistod henne i ett obevakat ögonblick, tio månader senare, genom att öppna slottsportarna på vid gavel. Ett femstjärnigt flytetyg och en fyrbent springare ingick i grevens hjälppaket.

Den djärvt iscensatta flykten har sedermera blivit klassisk i Walter Scotts tappning.

I månaden majs sextonde dag 1568 nådde den oförvägna ryttarinnan metropolen Dundrennan nere i södra Skottland. Hon hade redan lovats guld och gröna skogar, lidit bittra nederlag, äktat tre gemåler, förlorat två kungariken och fött en son (i juli -66) när hon nu, fortfarande bara 26, riktade blicken mot horisonten och ut mot havet.

Mot England
Slutligen hade Mary Stuart nått vägs ände och stod inför sitt unga livs kanske viktigaste beslut: skulle hon retirera till sina trosfränder i Frankrike och Spanien eller ila vidare söderut till England i hopp om att kunna detronisera drottning Elizabeth i Westminster?

Den engelska kust där hon landsteg

Den flyende Mary valde det senare alternativet. Det kom att besegla hennes öde och på samma gång även Europas. Hon äntrade en behändig fiskebåt, begav sig tvärs över Solway-viken och steg i land på engelsk mark i närheten av Carlisle. Där greps hon ofördröjligen av Elizabeths polisspioner. Rivalen lät aldrig nåd gå före rätt.

Som ett själlöst kreatur fraktades the Queen of Scots under de kommande åren från den ena arresten till den andra. Tiden gick, ingen räddning stod att få, den fängslade bröts ner både fysiskt och mentalt och hennes livsvilja falnade – men ändå fortsatte hon, oförtrutet, att stämpla mot Englands drottning från de olika korrektionsanstalterna. I januari 1587 attesterade Elizabeth, efter vad som påstås under mycken vånda, dödsdomen mot den inspärrade.

Må Gud förlåta dem som har önskat min död!” löd den avmätta repliken.

Avrättningen på målning av James Dromgole Linton omkring 1900

Slutet
Den 8 februari samma år halshöggs Mary Stuart i bottenvåningen på Fotheringhay Castle. Uppklädd i svart sammet och med en underkjol av blodrött siden – martyrernas särskilda färg – befordrades hon till stupstocken. Först efter tre hugg lyckades bödeln skilja hennes huvud från kroppen.

Det var naturligtvis ytterst av politiska skäl som Queen Mary avrättades. Elizabeth I av England var en av de människor som hon aldrig fick det odelade nöjet, eller den tvivelaktiga äran, att träffa.

Inte heller den svenske Vasasonen Erik, med ordningsnumret XIV, kom att bli den furste som korsade Mary Stuarts spår, trots att kung Erik friade till henne vid 1560-talets början (låt vara genom ombud), dvs. vid ungefär samma tidpunkt som han också friade till Elizabeth av England, Renata av Lothringen och Christina av Hessen – dock förgäves över hela linjen.

Personligen hade jag mer än gärna sett ett bröllop mellan Erik XIV och the Queen of Scots, förslagsvis i Stockholms storkyrka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *