Edgar Allan Poe och kompositionens filosofi

Edgar Allan Poe (Bild: Wikipedia)

– Han är matematiker, inte poet.
– Ni misstar er. Jag känner honom väl: han är bådadera.

E. A. Poes hela författarskap innesluter två poler – två extremer – som båda finns antydda i den korta replikväxlingen ovan från detektivnovellen Det försnillade brevet (1843).

Å ena sidan är Poe drömmare, romantiker och visionär, poet, mystiker och grafolog. Till bilden hör att han samlade autografer av tidens stora för att sedan planmässigt analysera deras namnteckningar på sin kammare.

I sina skräck-noveller och sällsamma historier föregriper han dessutom Freud och psykoanalysen med återkommande skildringar av fobiliknande och hallucinatoriska tillstånd, där Makterna ideligen driver sitt spel i det fördolda. Djuppsykologiska element finns ständigt närvarande hos honom. Det groteska och morbida är Poes livsluft. Ödet visar sig gång efter annan vara huvudrollsinnehavare i hans många uppsättningar. ”Varifrån kommer den egenartade känslan”, frågar sig Leif Furhammar i sin Poe-studie (Bokgillet 1963) ”att tingen i hans berättelser är mer än ting, husen något mer än hus, katterna något mer än djur?”

Det står också klart att Poe i flera noveller laborerar med idéer och slår an strängar, som för tankarna till reinkarnation/själavandring. Så är fallet i Metzengerstein liksom i de tre kvinnoporträtten Morella, Ligeia och Berenice. I princip kan detsamma sägas om den raffinerade William Wilson, en hårresande berättelse om identitetsproblem och dubbelgångare.

Å andra sidan är Poe den oförfalskade rationalisten, matematikern, problemlösaren, chiffer-experten och precisionsskytten i allt sitt skrivande. När denna pol förenas med sin diametrala motsats, uppstår de skummande häxbrygder och eruptioner som är så typiska för honom.

Ett omtalat exempel på hans unika slutledningskonst är detta:

Den 28 juli 1841 mördas den lättfotade cigarettflickan Mary Cecilia Rogers i New Jersey, en händelse som ger upphov till viss hysteri och utdragna kampanjer i nordamerikansk press – olyckligtvis utan att någon mördare grips.

Snart nog blir också Poe intresserad av fallet. Genom regelbunden tidningsläsning i kombination med skarpsinne och analytisk skärpa närmar han sig mordgåtans lösning för varje ny dag. Slutligen vet han besked och kan göra bokslut. (En försvunnen sjökapten är mördaren.) Litterärt väljer han att förlägga hela skeendet till Frankrike och redovisar händelsekedjan ifrån början till slut i en detektivnovell med titeln Mysteriet Marie Rogêt – där privatdetektiven C Auguste Dupin, ägaren till den mest briljanta av mänskliga hjärnor, gör ett av sina alltför sällsynta framträdanden. Allt som allt handlar det om endast tre stycken.

Denne Monsieur Dupin, noterar Mr Poe, har en starkt uppdriven och närmast sjuklig intelligens. Hans beläsenhet är vittfamnande och själslivet ovanligt rikt utvecklat. Men i grund och botten är även han, i likhet med Poe själv, en märkligt kluven gestalt och sönderfaller i dubbla upplagor: en skapande och en analyserande. Till detta kommer att han inte förmår uthärda dagsljus och följaktligen lever sitt liv i kompakt mörker. ”I den allra tidigaste morgonväkten stängde vi alla de tjocka fönsterluckorna i huset och tände några vaxljus, som utsände en tung parfymerad doft, men endast spöklikt svaga ljusstrålar. Med dessas hjälp sysselsatte vi våra tankar med drömmar – vi läste, skrev eller samtalade i väntan på det sanna mörkrets ankomst…”.

Trots sina egenheter är denne C Auguste Dupin utan tvivel Sherlock Holmes andlige fader. Lika säkert vågar jag hävda att Poe, förutom hos Conan Doyle, har betydande aktieposter även i Jules Vernes och Mark Twains motivval och litterära kvarlåtenskap.

En annan av Poes autentiska deckarbragder knyter direkt an till hans brittiske författarkollega Charles Dickens: när Dickens kommer ut med de sex första kapitlen av sin skildring Barnaby Rudge förutsäger Poe, efter att mycket ingående ha studerat Dickens berättarteknik, historiens fortsättning och slutliga upplösning i stort och smått. Profetian slår in och resulterar senare i en mindre brevväxling mellan de båda författarna. I den fascinerande essän Kompositionens filosofi – som jag varmt rekommenderar – avslöjar Poe en god del av sitt tillvägagångssätt för sin amerikanska publik.

År 1842 offentliggörs så Morden på Rue Morgue, litteraturhistoriens första detektivnovell, till råga på allt med en livslevande orangutang i huvudrollen. Intrigen är lika makaber som genial, och succén blir omedelbar. Med hänvisning till ett sidotema i novellen uppmanar Poe sin läsekrets att ställa samman kryptiska chiffer-skrifter för att om möjligt överlista honom den vägen. Han erhåller nästan etthundra försändelser med gåtor och kodmeddelanden, och enligt vad som påstås knäcker han de allra flesta.

Emellertid var Edgar Allan Poe under sitt korta liv inte enbart novellförfattare, skräckskildrare, kritiker och essäist; han var också verksam som poet. Hans bäst kända diktalster är tveklöst The Raven (1845) – Korpen”så minutiös i sin klanguppbyggnad, så geometrisk i sin perfektion, att den bör analyseras som klassisk arkitektur” (Furhammar).

Beträffande diktens rent yttre fas, det rättframma berättandets, har Poe gjort denna – flitigt citerade – psykologiska skiss:

En korp som fått lära sig det enda ordet ’Nevermore’ [Allt förgår; min anm.] har rymt från sin ägare, råkar en natt ut för en vådlig storm och tvingas söka sin tillflykt till ett fönster, i vilket ett ljus alltjämt fladdrar. Det är fönstret till ett rum där en student sitter försjunken, till hälften i studiet av en bok, till hälften i drömmar om en kvinna, hans bortgångna älskade. Vid ljudet av fågelvingarnas flaxande slår han upp fönstret, och korpen flyger upp på den bekvämaste sitt-plats han kan finna utom omedelbart räckhåll för studenten, som blir road av avbrottet och besökarens egenartade beteende. På skämt och utan att förvänta sig något svar ber han att få veta dess namn. Då fågeln blir tilltalad kraxar den som alltid ’Nevermore’, ett svar som finner direkt genklang i studentens pinade hjärta. Omständigheterna föranleder honom nu att ge högt uttryck åt en rad infall, och han blir återigen förbluffad över korpens upprepande av ’Nevermore’. Studenten anar vid det här laget hur det ligger till, men han drivs dels av människans törst efter självplågeri, dels av vidskepelse till att ge fågeln sådana frågor att han, den så olycklige älskaren, skall få njuta hela vidden av smärtans vällust [understrykning i original; min anm.] genom det förutsedda svaret ’Nevermore’. (Ur Kompositionens filosofi).

Att en så pass kluven gestalt som Poe fått ett blandat eftermäle är väl knappast ägnat att förvåna. Till kritiken mot honom bidrog säkert också hans med åren allt svårare opium- och alkoholmissbruk, som avlöstes av återkommande deliriumanfall.

En auktoritet som T S Eliot finner det sällsamt att människor i mogen ålder låter sig fascineras av Poe, som i sina berättelser sysslar med ett stoff av intresse för oss ”endast i förpuberteten”. Lika bitsk i sitt domslut är Aldous Huxley, som anser att stackars Poe i sin diktkonst inte åstadkommer stort annat än ”ett mekaniskt nedskyfflande av innehållet i versmåttets förbiflytande flod”.

Men också Poes vänner utgör ett helt infanteri med Baudelaire, Mallarmé och Valéry – undantagslöst fransmän – som de främsta namnen i generalstaben. Charles Baudelaire ägnade hela sexton år av sitt vuxna liv åt översättning av Poes samlade arbeten till franska och bad stilenligt till honom, varje kväll, i sin aftonbön. Paul Valéry å sin sida betecknade Poe som den ende ”felfrie” skribenten i historien. Ja, för honom var Poe ”författaren som aldrig gjorde misstag”.

Två poler – två extremer. Kanske förmår Edgar Allan Poe lära oss att bejaka och bemästra spänningen mellan å ena sidan vetenskapligt precisions-skytte och å den andra poetisk sinnlighet. Människor som verkligen lever är ju inte endimensionella.

  3 kommentarer for “Edgar Allan Poe och kompositionens filosofi

  1. Anders Persson
    2017-06-19 kl. 9:59

    Av en ren tillfällighet fördriver jag tiden med att läsa en liten samlingsvolym av Edgar Allan Poes noveller, bland annat de om Dupin som Mats P. nämner. Poes skriverier om astronomi och fysik har, oftast med rätta, blivit kritiserade, trots att han på rent intuitiv väg, eller kanske just därför, hade rätt i många frågor.

    Men när det gäller statistik och sannolikhetslära verkar han ha stått på fastare mark. Bl a så ifrågasatte han om nedbromsningen hos Enck’s komet verkligen berodde på friktion p g a ”etern” där ute i rymden. Det stämde matematiskt, men skulle det utesluta andra förklaringar? Teorin hade ju visat sig inte stämma på månen.

    Vad Poe här snuddade vid var den numera etablerade tesen att vi aldrig kan bevisa att något är sant, bara att något är fel. Våra vetenskapliga ”sanningar” är alltså alltid preliminära.

  2. Mats Parner
    2017-06-20 kl. 12:51

    Jag tror, Anders Persson, att du skulle ha stort – eller åtminstone visst – utbyte av Arthur Gordon Pyms äventyr (1838), som ibland kallas Poes enda avslutade och fullbordade roman. Den kan läsas på två timmar men också på två månader (om man försöker analysera vad som rör sig under textytan…) och påminner i någon mån om Herman Melvilles Moby Dick och Jack Londons Varg-Larsen – men är avsevärt kortare.

    Folke Isaksson (1927-2013) var mäkta intresserad av Poe och sände mig vid ett par tillfällen amerikanska böcker om den arme Edgar Allan. Isaksson har också berört Pym-gestalten. I FI:s diktsamling Terra magica (1963) finns en dikt som heter ”Terra incognita” och den kommenterar Folke så här i ”Vindens hand” (FIB:s Lyrikklubb, 1988):

    ”Det finns en viss relation mellan det magiskt vita i denna dikts okända land och de överväldigande visionerna på slutsidorna av Poes roman Arthur Gordon Pyms äventyr.”

    Varifrån avseglar f ö Arthur Gordon Pym, när han ger sig iväg på sina äventyr? Jo, naturligtvis från hamnen i Edgartown!

  3. Anders Persson
    2017-06-20 kl. 18:22

    Mats P! Jag ska kolla om Singers bokhandel här på Nevskij Prospekt har Poes roman på originalspråket. Till dess låt mig uttrycka min beundran av hans insikt i kriminalitet, statistik och sannolikhetslära, han är något av en 1840-talets Leif G W Persson i sina tre ”kriminalromaner”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *