Alfred Hitchcock

Det råa knivmordet på den fridfullt duschande Marion Crane i filmen Psycho (1960) är tveklöst ett av glansnumren i Alfred Hitchcocks produktion.

Scenen är bara 45 sekunder lång, men den tog sju inspelningsdagar i anspråk och krävde inte mindre än 70 kamerainställningar. Därutöver krävdes en nakenmodell som stand-in för Janet Leigh och, med regissörens egna ord, ”en mycket vacker kvinnotorso med blod som forsade fram under knivhuggen”.

Överraskningseffekten är total. Som åskådare har man letts in på flera olika stickspår och är i lika god tro som Marion själv.

Norman Bates, magnifikt gestaltad av Anthony Perkins, gör i den manliga huvudrollen ett nervöst och villrådigt intryck, som förstärks av hans oavlåtliga godisätande. Till en början känner man viss sympati för honom. Att han tids nog ska framstå som schizofren massmördare och nekrofil med voyeuristiska
böjelser – därmed också som den kanske sjukaste rollgestalten av alla i Hitchcocks rika porträttgalleri – anar man inte ett ögonblick.

Den stackars Normans kluvna själ reflekteras av speglar i nästan varje scen och varje bildruta. Psycho är en film att i bokstavlig mening spegla sig i. Även ornitologiska motiv förekommer gång efter annan och varslar om nästa etapp i Hitchcocks karriär: The Birds (1963). Samtidigt ger den enorma mängden av uppstoppade fåglar inne på Normans kontor en antydan om det grymma öde som blivit hans egen mors. Slående är att aktörerna i Psycho undantagslöst har någonting väsentligt att dölja. Det är en av de många faktorer som bidrar till filmens air av mystik.

Född i London 1899…
och uppvuxen i ett katolskt hem siktade Hitchcock tidigt mot ingenjörsyrket men hamnade i stället inom den brittiska filmindustrin, som för övrigt är jämngammal med honom själv.

I början av 20-talet regisserade han sina första filmer, vid 27 års ålder ingick han äktenskap med Alma Lucy Reville – ett äktenskap som redan från dag ett tog formen av en effektiv arbetsgemenskap – och efter fyrtio år i Europa slog Alfred och Alma ner bopålarna vid Bellagio Road i Bel Air i utkanten av Los Angeles. De blev småningom amerikanska medborgare.

Hitchcock var på många sätt ett original. På en rent hantverksmässig nivå stod han i särklass och var, i närmare sextio år, högt respekterad av branschfolket för sitt tekniska kunnande. Minutiöst förberedd i varje enskild detalj och odrägligt pedantisk hade han alltid full kontroll och lyssnade ytterst sällan på ut- eller inifrån kommande råd, varken goda eller dåliga. Att han uppträdde som patriark och diktator mellan varven kan nog ses som ostridigt. Vänner ägde han åtskilliga, dock inte av det intimare slaget; många fasade för hans ansenliga bildning och skarpslipade intellekt. Själv var han en rädd människa – rädd inte minst för självständiga kvinnor.

”Äntligen, äntligen har jag fått träffa Hitchcock”, skrev producenten David O. Selznick i ett brev till sin hustru 1938. ”Han gör ett sympatiskt intryck men är för den skull inte en person man vill ha med sig i sällskap på en campingtur.”

Originellt skämtlynne
Utmärkande för Hitchcock var hans måttlösa förtjusning i practical jokes livet igenom. Ofta överskred han de konventionella gränserna och skymfade sina offer på sätt som var mindre tilltalande. Ett antal skämt har dock blivit klassiska:

En gång stod Hitchcock värd för en galamiddag med 50-talet gäster, men när anrättningarna långt om länge serverades – av införstådd personal – så visade sig alla rätter vara blåfärgade. Potatisen var blå, såsen blåaktig, köttet blå-tonat, grönsakerna ilsket blåmålade och desserten sliskigt ultramarinblå. En viss sordin lades på stämningen. Men ”Hitch” var i toppform, konverserade med forcerad elegans om det sicilianska kökets läckerheter och låtsades inte märka någonting.

Vid ett annat tillfälle inviterade han en nära vän på maskerad hemma i sitt residens på Bellagio Road.

Själva idén var att klä ut sig i så färgsprakande kläder som möjligt, deklarerade värden, gärna med ett ovanligt musikinstrument som kronan på verket. Utan att ana minsta oråd anlände vännen, utspökad i skotskrutig kilt och med grällt gnisslande säckpipa. De andra gästerna hade inte bjudits på maskerad och infann sig i reglementsenlig smoking och lång klänning.

Det typiska för Hitchcocks skämtlynne var att han själv alltid drog det längsta strået och försatte mot-parten i besvärande, penibla eller någon gång rent förnedrande situationer. Avsiktligt eller oavsiktligt jämnade han på så vis ut spelet. Med sin otympliga lekamen och måttliga attraktionskraft uppfattade han sig själv som den, i djupare mening, förfördelade och socialt utsatte; andra kunde gärna få smaka samma beska medicin. Redan under studieåren på en jesuitskola spaltades hans självkänsla upp i vita och svarta segment.

Förhållandet till kvinnor
Hitchcocks förhållande till sina kvinnliga stjärnor var oftast komplicerat och lidelsefullt. Ämnet är i det närmaste helt outtömligt. I Ingrid Bergman, som medverkade i både Spellbound, Notorious och Under Capricorn, liksom senare i Tippi Hedren, ’leading star’ i The Birds och även i Marnie, var han djupt och uppriktigt förälskad i åratal på ett lika orimligt som tröstlöst och pubertetsmässigt sätt. Bergman såg i ”Hitch” en mentor och helgjuten pedagog men definitivt ingen älskare. De två förblev vänner i nästan fyra decennier trots slitningar och återkommande dispyter.

Relationen till Tippi Hedren slutade för Hitchcocks del i moralisk och mänsklig katastrof. Betecknande nog blev Marnie hans sista masterpiece.

Ångest, sexualitet och död är återkommande teman i de flesta av Hitchcocks totalt 53 filmer. Stråk av morbid humor ingår också i helhetsbilden.

Man kan nog säga att ”Hitchs” gyllene era inföll i slutet av 1950- och början av 60-talet. Då kom i rask följd Vertigo (Studie i brott), North by Northwest (I sista minuten) och Psycho, som alla behandlar och analyserar identitetsförlust och förvänd sexualitet från olika utgångspunkter och därmed kan ses som en trilogi.

Vertigo torde kvala in som den klarast skinande av dessa tre cineastiska diamanter med nekrofili, spel med dubbla identiteter och patologisk höjdskräck på agendan. I upptakten blir vi åsyna vittnen till ett dödsfall från hög höjd, sedan till ännu ett efter precis halva filmen och slutligen till ett sista just innan ridån faller; Hitchcock älskade att briljera med symmetrier av det slaget. Kim Novak spelar rollen som den vackra Madeleine – och rollen som den minst lika vackra Judy – och bedyrar i ett kritiskt skede av filmen: ”I’m not Mad, I’m not Mad!” Nej, galen är hon nog inte, men hon är onekligen ”Mad”-eleine…

Att ”Hitch” i Vertigo även spelar skofetischisterna ett spratt bör väl också tas till protokollet.

North by Northwest har blivit något av kultfilm tack vare flygplansjakten på den fiktive underrättelseagenten Roger Thornhill, spelad av Cary Grant, mitt ute på de vida fälten i ödemarken.

Hitchcock har medgett att denna jaktscen var hans sätt att ta avstånd från en av filmbranschens mest slitna klichéer: det nattliga mordet i gatubelysningens matta sken, där offret, intet ont anande, möter sitt öde i grändens smalaste passage, alltmedan regnet piskar mot trottoaren och en svart katt hastar förbi längs husväggarna. I den gastkramande jakten på Thornhill är förtecknen helt andra. Landskapet är lika öppet som hos Ulf Lundell, dagsljuset flödar som mjölk och honung och inte ett enda moln kan ses på himlen. Ja, allt andas frid. ”Mycket besynnerligt; flygplanet sprutar bekämpningsmedel där det inte finns någon gröda”, säger en förbipasserande bonde och spejar mot skyn. Under de minuter som följer skrivs filmhistoria.

Fåglarna
Av lätt insedda skäl är The Birds (Fåglarna) det Hitchcock-drama som krävde längst förberedelsetid.

Man läser ofta att denna film illustrerar naturens egen revolt mot exploateringen av naturresurserna och den pågående miljöförstöringen runt om i världen, men Hitchcocks intentioner lär ha varit andra.

Ytterst handlar The Birds om relationsförluster och om svek. De ideliga fågelattackerna kan uppfattas som yttre manifestationer av rollfigurernas misslyckanden på relationsplanet; angreppen sätter igång så snart någon av de agerande ger uttryck för rädslan att bli övergiven.

Vid en presskonferens tillfrågades Hitchcock av en kvinnlig journalist, hur i hela världen man lyckades få alla de tusentals bevingade varelserna att agera så pass övertygande. ”Ma’am, they were very well paid”, löd svaret.

Mer än allting annat var Hitchcock en känslig artist med unika kunskaper om filmskapandets samtliga moment. Inte minst tack vare sitt kaotiska inre (som osökt påminner om Edgar Allan Poes) åstadkom han ett antal mästerstycken som aldrig blivit några succéer, om han haft ro i själen och frid i sinnet.

”Hitch” och det konstnärliga skapandets villkor är ett ämne väl värt att fördjupa sig i.

Föregående artikelResebrev från Kiev – 3
Nästa artikelResebrev från Kiev – 4
Mats Parner
Mats Parner är pensionerad matematiklärare, skribent, motinslöpare och bosatt i Karlstad.

2 KOMMENTARER

  1. Roligt att få läsa en kunnig text om Alfred Hitchcock. Trots att även jag har kritiska synpunkter på honom och hans verk anser jag honom vara en mästare både i sin genre och som filmskapare. Jag har genom åren sett de flesta av hans filmer, en del av dem ganska många gånger. På min blogg har jag så småningom skrivit om 26 av hans filmer, bland annat de tre du skriver mer utförligt om. Min personliga favorit är ”I sista minuten”.

    Du och andra intresserade kan hitta de här recensionerna på min blogg – de finns samlade under Kulturspegeln, Film, Hitchcock, Alfred.

  2. Ska man tro på allt vad folk säger 30, 40 eller 50 år efter en händelse? Det som talar för att vad Tippi Harden berättat är sant, är ju att så verkar många andra demonregissörer och -producenter betett sig – och inte så få unga damer ha gått dem till mötes för att befrämja sin karriär.

Lämna ett svar till Anders PerssonAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.