Gilberts och Taits sovkupé efter den stora tågolyckan vid Gårdsjö station 29 juni 1945

En svår tågolycka inträffade vid Kimstad pendeltågsstation igår. Ett X2000-tåg brakade in i en felplacerad hjullastare. Tåget hade 244 passagerare, I Expressen 2010-09-15 läser jag att en 24-årig kvinna dog av de allvarliga skador hon ådragit sig i kraschen. 17 personer skadades, några allvarligt. Slarv orsakat av stressiga arbetsförhållanden på grund av orimlig lönsamhetsjakt skapar tragedier för enskilda människor. Vi borde ha kommit längre.

En liknande tragedi utspelade sig mitt i natten mot den 29 juni 1945 på stationen i Gårdsjö. Bland de fem omkomna i den kraschen fanns min morfars bror Gilbert. Morfar skriver i sin dagbok den 15 juli 1945:

”På torsdagkvällen reste Tait [engelsk trävaruhandlare KL.] och Gilbert med natt-olycks-tåget i samma kupé, Tait på underplats no. 13 och Gilbert överplats no. 15. De hade tidigare haft svårigheter med biljett. De hade erbjudits flygplatser med olika plan, ett på torsdag kväll och ett fredag morgon. Jag talade med Gilbert i telefon på torsdag kväll om affärer. Han var full av glädje och förtröstan inför framtiden.

Fredag morgon kl. 5.45 den 29/6 ringde min telefon. Cavanagh [Taits engelske kollega] meddelade då från Stockholm om den fruktansvärda olyckan vid Gårdsjö, att Tait var skadad, men att inget hörts av Gilbert. Jag ringde gensast ”Järnvägen”, Skövde garnisonssjukhus, Mariestads lasarett, Karolinska sjukhuset, Serafimerlasarettet m. fl. På sistnämnda meddelade en sköterska att Gilbert Lundwall (om namnet var ingen tvekan) blivit införd dit, var opererad av professor Olivecrona och efter omständigheterna befann sig ganska väl. Denna underrättelse utlöste en stark reaktion hos mig som jag icke kunde behärska. Jag tog mig till Torslanda med bussen för att hinna med nästa flyg. Där mötte mig Harry [lillebror] som hade hört att namnförxäxling förelåg och att den patient som låg på Serafimern hette Lundholm. Harry stannade därför hemma medan jag tog planet till Bromma. Där väntade ett telegram från Harry på mig, som sa att Gilbert var död.

12.10 reste jag med snälltåget till Gårdsjö. Stationsinspektorn där visade stor vänlighet och tillmötesgående. Jag gick med honom till bårhuset som utgjorde en källarvåning till det lilla vackra kapellet. Närvarande var också kyrkovaktmästaren, prästen och en arbetare. Vi var alltså 5 man. Dörrarna öppnades och rummet innanför fylldes med strålande sol. På golvet låg 5 kroppar utsträckta placerade på madrasser och övertäckta med SJ-filtar. Jag fick först förklara att Gilbert var längre än jag och mörk. Då blottades av kyrkvaktmästaren huvudet på en man. Jag såg noggrant på honom. Han var mycket blåsvart i ansiktet, men jag kunde inte känna igen Gilbert. Slutligen kände jag mig fullt övertygad om att det inte var han. Då blottades huvudet på nästa kropp med huvudet åt samma håll som föregående. Denne man var fruktansvärt skadad i huvudet, men jag såg nästan genast att det icke kunde vara Gilbert. Han hade tydligt grått hår och hade för övrigt ingen likhet, men det är märkvärdigt vad man känner sig osäker framför en död man som blivit illa tilltygad av skador.

Alltså hade jag konstaterat att två av de fem icke var Gilbert. Två av de återstående kände kyrkovaktmästaren till och således återstod endast den femte. Därför började faktiskt en gnista hopp tändas inom mig att det hela kunde vara ett misstag. Emellertid fick jag själv lyfta på täcket som skyddade nästa kropp. Den med fötterna närmast dörrsidan av rummet. Jag fick således först se fötterna och en bit av ett ljusblått pyjamasben. Jag fick genast en bestämd känsla att detta var Lillert. Med svårighet och tvekan gick jag mellan hans och nästa kropp, som låg ganska tätt. Jag lyfte försiktigt och kanske lite darrhänt på filten. Kroppen var här täckt av två filtar. Jag lyfte då lite även på den andra och fick se min döde broder. Jag vill inte här beskriva varken vad jag såg eller vad jag kände, det skulle jag för övrigt icke kunna. Men vår älskade Lillert låg där, därom var ingen mera tvekan. Det var som en ond dröm.

Prästen var en vänlig själ. Han tog mig i armen, men tyvärr kunde jag inte behålla fattningen. Efter en stund när det kändes lite lugnare ställde vi oss alla fem utanför den stängda dörren i en ring. Solen lyste genom vackra björkar och man luktade nyslaget hö. Då höll prästen en kort bön och jag har nog aldrig känt så intensivt det välgörande inflytande en god präst kan ha på det mänskliga sinnet.

Jag fotograferade sedan det havererade tåget och åkte bil tillsammans med Redaktör Ljunggren från GP till Mariestad.”

tydal.nu läser jag att i Nordisk Järnbanetidskrift 1947 fanns en artikel av Ture Hård om denna tågolycka. Fem döda och tolv skadade. Utredningen kom fram till att tågklareraren för tidigt lade om två växlar vid utfarten från stationen, varpå nattsnälltåget mot Stockholm leddes in på fel spår, där det rände in i ett stillastående godståg. Godståget hade ställts upp på detta stickspår, för att snälltåget skulle komma förbi. Tågklarerarens alltför snabba växelomläggning berodde antagligen på att han snarast möjligt ville ge möjlighet för godståget att backa tillbaka till huvudspåret för att kunna fortsätta sin färd. Att växeln kunde läggas om berodde på att den mekaniska säkerhetsanläggningen var ganska primitiv, dock knappast sämre än på många andra linjestationer på Västra Stambanan under denna tid.

Morfars bilder har ingen utanför familjen sett. Kanske någon anhörig efterlevande till de fyra övriga kan tycka det är intressant att se hur det såg ut på olycksplatsen den gången.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , ,

Föregående artikelLindelöfs blod
Nästa artikelBloggtävling
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

6 KOMMENTARER

  1. Välformulerat och gripande. Jag kommer mycket väl ihåg din morfar Percy. Tweedkavaj, keps och en vacker käpp. Älskade att promenera. Började läsa kinesiska på gamla dar. Hade väl ett litet hus på Särö vilket gjorde att han ofta hälsade på i ert hus. Trätälja hette väl hans firma, vill jag minnas?

  2. Gripande och starkt! Jag kommer att tänka på min mormors bror som dog i Essingeolyckan, när en buss körde över räcket. Tänker också på att det är viktigt att inte stressa de som arbetar i miljöer där säkerhetstänket är viktigt.

  3. Min farfar, Erik Lidén, omkom i Gårdsjöolyckan. Kommer ihåg att mina föräldrar hade tidningsurklipp om olyckan, bl a med en bild av min farfar, som jag tror var konduktör – han arbetade i alla fall på SJ.

    Jag föddes i januari 1948 och har således aldrig träffat min farfar. Skulle gärna vilja se din morfars bilder!

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.