Hon knuffade mig utför de nödvändiga stupen

Min storasyster och jag i juli 1947.

Letade i morfarsarkivet efter bilderna på mina systrar och mig när vi lussade vår mormor 1947. De var för oskarpa och dåliga, men jag fann den här bilder istället och kom att tänka på något helt annat.

Med åren tänker man ju alltmer tillbaka. Inte bara på hur allt var förr mer i allmänhet, utan också på alla de personliga sammanhang man passerat. Bilden föreställer två barn som i juli 1947 vinkar adjö till sin mormor och morfar som varit på besök. Morfadern fångar de två barnen på bilden med sin kamera. Ett ögonblick som den då drygt tvåårige pojken inte kan minnas 65 år senare.

Men jag (pojken på bilden) får alltså tankar av bilden. Jag ser mitt förhållande till min drygt ett år äldre syster som i ålder befann sig mitt emellan sin storasyster och mig. Vi var tre syskon mycket tätt i ålder. Tre är besvärligt, en hamnar lätt lite utanför. Eftersom jag var både yngst och pojke föll det sig helt naturligt för alla, inklusive mig, att jag ofta hamnade utanför och fick roa mig på egen hand. Mina två storasystrar var ett radarpar som gjorde obegripliga saker. De dansade till exempel samba till de vuxnas förtjusning. Jag förundrades också, men lärde inte känna detta par särskilt väl. De hade sin värld och jag fick min.

Men ibland fick jag direktkontakt med min storasyster på bilden. Då blev det spännande. Hon kunde ibland leka även med mig. Hon uppfostrade mig ganska handgripligt när jag inte gjorde som hon tänkt. Satte sig på mig och bankade hårt med sina ilskna små nävar. Det gjorde inte särskilt ont. Det var henne av mina två systrar jag tog intryck av. Jag lärde mig att när hon bestämt sig så var det allvar. Och så blev det resten av livet ända tills hon tragiskt avled i bröstcancer 1991.

När hon tagit studenten med toppbetyg försvann hon till USA och gjorde lysande resultat i allt hon företog sig. Hon läste språk, sociologi och pedagogik och blev psykolog. När jag efter en knackig studentexamen inte visste vad jag skulle göra bestämde hon att jag skulle komma till Uppsala och läsa sociologi. Hon väckte då hos mig en befriande tanke som tidigare varit mig fullständigt främmande. Utan den knuffen hade jag varit en helt annan än den jag är idag.

Hennes ilskna små hammmarhänder hade nu övergått till bestämda och för mig oantastliga argument. Som det mest naturliga i världen meddelade hon 1968 mig att hon ämnade rösta på KFML. Det blev också en knuff. Inte för att jag röstade på KFML, men det fick mig att tänka att identifikation som vänster inte var en omöjlighet. När jag sedan under 70- och 80-talen företrädde tydligt vänsterpolitiska ställningstaganden fick jag kraftigt motstånd. Då hade jag blivit dogmatisk och fastlåst enligt hennes uppfattning, själv hade hon gått vidare. Hennes politiska intresse hade övergått i psykologrollen som då också var hennes yrkesroll. Hon blev skolpsykolog och vi hamnade förstås på olika linjer i skolfrågan och hade några kärva år. Men hon gillade min första bok.

På bilden ser man hur glad jag är att stå bredvid min storasyster och ropa och vinka precis som hon. Hon röjde väg för mig och knuffade mig utför de nödvändiga stupen. Visst ser man det?

  7 kommentarer for “Hon knuffade mig utför de nödvändiga stupen

  1. Annika Lönneborg
    2012-12-09 kl. 14:19

    Så söta ni är!

  2. 2012-12-09 kl. 16:01

    Du var dig lik redan då!

    Besserwisser-kommentar: KFML ställde väl inte upp i något val 1968, utan först 1970?

  3. 2012-12-09 kl. 17:29

    Mycket fin skildring! Dessutom slående hur mycket av tvååringen Knut som, utseendemässigt, finns kvar hos sextiosjuåringen med samma namn.

  4. Knut Lindelöf
    2012-12-09 kl. 22:31

    Jag kan ha misstagit mig på året Björn.

  5. Dennis Zackrisson
    2012-12-10 kl. 0:06

    Björn har helt rätt. I det särskilda valnumret av KFMLs partiorgan ”Gnistan” (döpt efter ISKRA, tidningen som redigerades av Lenin 1900-1903 och utgavs i exil) från september 1970 lanserades den kraftfulla parollen ”BORT MED ALLA HYROR, PRISER OCH SKATTER”. Gnistan redigerades och trycktes i Göteborg och förbundsledningen borta på östkusten (i Stockholm närmare bestämt) blev ”tagna på sängen”. Förbundet splittrades snart därefter, Gnistan-redaktionen flyttade till huvudstaden och på västkusten kom KFML(r) en tid att dominera på yttre vänsterkanten, med Frank Baude som legendarisk ledare.

    Senare visade det sig att 1970 också blev det enda val, där svenska medborgare kunde lägga en röst på KFML. Vid nästa riksdagsval hade KFML bytt namn till SKP, vilket blivit ledig partibeteckning i mitten på 1960-talet när gamla SKP bytte namn till VPK. KFML(r) fanns kvar och bytte namn till KPML(r) 1977 och heter numera kort och kärnfullt KP, vilket uttyds Kommunistiska Partiet.

  6. Knut Lindelöf
    2012-12-10 kl. 9:33

    Tack för denna bokstavsdiagnostik av vår gamla vänster. Men nu var det för en gångs skull inte det jag egentligen skrev om.

  7. Dennis Zackrisson
    2012-12-10 kl. 22:15

    Nej, Knut, jag vet det och kanske var det en helt onödig utvikning från ämnet jag gjorde i fåfäng förhoppning att det skulle glädja någon mindre historiemedveten eller yngre läsare, som inte har skeendet för mer än fyrtio år sedan lika aktuellt som vi som var med.

    Det är två saker i det du skriver (funderingarna låter som de kan komma att ingå i ett memoarprojekt med något djupare personliga överväganden än dina ”skoläventyr”), som tål att tänka vidare på. Dels rör det väl ämnet i rubriken och den sammanbindning mellan tidig barndom och sen ungdom (en tidsperiod på över 20 år!) som du enkelt sammanfattar i meningen ”hennes ilskna små hammarhänder hade nu övergått till bestämda och för mig oantastliga argument”. Varför röstade du då inte på KFML 1970? Här finns en tankelucka, som jag tror inte är omedveten! Du formulerar dig skickligt, men den uppmärksamme läsaren ser ju när isflaket tippar under din vågade jumpning!

    Den andra punkten, som jag stannar på är beskrivningen av din storasysters ändrade uppfattning: ”själv hade hon gått vidare”. Från vad och till vad? Du skriver: ”hennes politiska intresse hade övergått i psykologrollen”. Är detta ”bara” objektivt sant (eller ens det?) eller rör det sig om en MEDVETEN övergång?

    Jag tycker att det är jävl-t intressant det du skriver, Knut, och perspektivskiftet mellan 1968 och 1970 kanske har mycket större betydelse än en enkel missuppfattning om förfluten tid. Det var ju just där som det ”lösliga” 60-talsupproret fick en (leninistisk?) stadga och SKP så småningom försökte framstå som alla problems lösning!

    Så på så vis hänger det hela ihop, även om det inte var just det du ”egentligen skrev om”. Själv blev jag aldrig medlem i SKP utan ombads, vänligt men bestämt, att inte längre försöka framstå som SKP-sympatisör! Detta efter att ha fronderat mot partiets linje (som trots allt ändå vann omröstningen med 73 röster mot 4) på slutkongressen (som det visade sig) för ”NejtillEEC-förbundet”, som var dött (och förmodligen begravt) ett halvår senare!

    Jag kommer att rekommendera min bror att kolla in denna diskussion. Mina erfarenheter av syskonrelationer är ju av naturliga skäl begränsade till storebrorserfarenhet och han har kanske mer (av den psykologiska dimensionen) att ventilera med dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *