En opieätares bekännelser

Så kallar Mohamed Omar sin bekännelseskrift. På 30 sidor försöker han förklara och be om förlåtelse för sitt avfall till radikal islamism (vad det nu är) med Expressennartikeln den 9 januari 2009. Jag tvivlar inte på hans ärliga uppsåt, däremot på att han fått tag i alla väsentliga pusselbitar i sitt eget drama.

Det är som vanligt välskrivet och det hela hålls samman av den tacksamma metaforen ”religion som ett opium för folket”.

Varför gick det då som det gick? I slutet av år 2008 skrev och uppträdde Omar överallt i alla sammanhang som hade med muslimer och islam att göra. Medias aptit på en Mohamed Omar var omättligt och han spelade rollen med bravur. I början av 2009 var han helt utsliten och jagades även av att få in pengar för att kunna betala sina räkningar. I ren desperation gjorde sig då ovän med hela kultur- och medieetablissemanget för att i lugn och ro få gå till socialen. Han gjorde sig själv till martyr. Det stämmer säkert till stor del, men lite krystat låter det. Han var även omåttligt fåfäng också och trivdes och trodde på sin sak medan strålkastarna lyste.

De avsnitt i texten där han skriver om sin egen uppväxt finner jag betydligt intressantare. Två fäder; den biologiske en stenrik don Juan och uppkomling från Iran, en respekterad (styv-) Pappa från Kenya, skolmisslyckanden, grubblerier om särlingskap, sökande, resor, tunga arbeten och läsning på egen hand.Här finns att gräva i.

En viktig sida i hans eget liv som däremot helt saknas är hans tonårstid och vuxenblivande. Även hans eget familjeliv med sin unga fru från Kenya och deras fyra barn saknas helt. Hur har dessa livets grundkomponenter påverkat Mohamed Omar? Det har vi inte fått veta ännu. Inte för att jag vill snoka, men kärleken och barnen kommer författaren Mohamed Omar inte undan. Han snuddar vid frågan i ett avsnitt om ett YouTube-klipp där en kvinna stenas och som han diskuterade med sina ”muslimska bröder”.

Av politiska skäl tycker jag det är viktigt är att han inte hoppade över till ”humanisterna” (de antireligiösa), utan att han återgick till ett sökande fritänkeri som ”stärker fantasi och inlevelseförmåga” (som han skriver). Det var så jag kände honom åren före ökenvandringen. Nu träffas vi igen och för ett samtal.

Det är en märklig resa och märkliga erfarenheter han gjort. Kanske är det också viktigt att han ger ut denna lilla skrift med tanke på att den mystiska ”muslimskt beslöjade” vägen kan te sig lockande för vilsna ungdomar idag. Kanske kommer han att kunna samla sig till ett nytt diktepos och/eller en roman med sitt ovanliga, men helsvenska stoff som botten. En opieätares bekännelser är bara början.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

  8 kommentarer for “En opieätares bekännelser

  1. Christer Strandberg
    2012-08-29 kl. 15:26

    Intressant med Omar. En liten detalj bara Knut. Vi humanister är INTE antireligiösa. Människor får tro på vad de vill! Vi är bara emot religiösa yttringar som ingriper i andra människors liv. Religion är en privatsak och bör hållas utanför samhällets institutioner, alltså inte styra lagar, skolundervisning etc.

  2. Knut Lindelöf
    2012-08-29 kl. 15:43

    Slarvigt att vara otydlig om ”Humanisterna”. Jag menar Sturemark & Co i föreningen Humanisterna. De närmar sig ateistisk fundamentalism, vilket i längden i mina ögon är lika korkat som all annan fundamentalism (inkl. Kommunism förstås).

  3. Kristoffer
    2012-08-29 kl. 21:17

    Den moderna humanismen är (dessvärre) en ideologisk grundpelare i den västerländska imperialismen. Alla som är religiösa är det fritt fram att döda eftersom de anses vara irrationella och farliga. Bra att Omar inte gått i denna fälla.

  4. Christer Strandberg
    2012-08-30 kl. 5:28

    Jag menade också föreningen Humanisterna ! Det finns inget fundamentalistiskt i de åsikter och tankar som föreningen står för. Gå till källorna, Knut ! http://www.humanisterna.se/ eller läs ett par nummer av tidskriften SANS. Berätta sedan för mig vilka fundamentalistiska tankegångar du funnit !

  5. Christer Strandberg
    2012-08-30 kl. 16:22

    Lustigt inlägg av Kristoffer. Räknas inte USA till den västerländska imperialismen? I så fall är det fritt fram för den amerikanska staten att döda 95% av sina medborgare eftersom de är uttalat religiösa… Lite trist att behöva läsa sådana korkade inlägg …

  6. jörgen
    2012-08-31 kl. 10:10

    Såg du de Amerikanska Republikanernas konvent i natt? Ateister/humanister i USA har en tuff retorik och jag kan förstå varför — även om jag inte tycker om det.

    Många Svenska debatterande ateister/humanister tar efter den Amerikanska retoriken, och går på som om det vore en fotbollsmatch där deras lag har rätt och motståndaren fel.

    Jag kan tycka att man missar poängen när man tar till den retoriken och det säger jag som en ”tooth fairy agnostic”.

  7. Kristoffer
    2012-08-31 kl. 19:36

    Nu syftade jag inte i första hand på föreningen Humanisterna (även om sådana tendenser onekligen återfinns hos vissa medlemmar) utan humanismen, denna ideologi som genomsyrar det moderna västerländska tänkandet. Tyvärr är Christer Strandberg helt oförmögen att se detta i tron att humanismen handlar om att förfölja troende som har oförskämdheten att inte dölja sin religiositet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *