En skrivande proletär

Kjell Eriksson på Uppsala stadsbibliotek 20 september 2012.

”För ett samlat författarskap där det jordnära arbetet, gemenskapen, sammanhållningen och solidariteten är väsentliga och vägledande drivkrafter får Kjell Eriksson fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2013.

Kjell Eriksson föddes 1953 i Uppsala och är trädgårdsarbetare, trädgårdsmästare och författare. Sedan sin skönlitterära debut 1993 med romanen Knäppgöken har Kjell Eriksson på senare år dessutom blivit uppmärksammad för sina framgångsrika kriminalromaner som också översatts till flera språk. Hösten 2012 kom självbiografin Simma i mörker där han genom sina egna upplevelser levandegör det svenska samhällets utveckling under 1900-talets sista decennier. I allt Kjell Eriksson skriver, vare sig det handlar om statare på en uppländsk gård, kriminalpoliser i Uppsala eller indianer i Mexiko, är klassperspektivet, liksom känslan för jorden och naturen, ständigt närvarande. Kjell Eriksson visar alltid var han hör hemma, i hemstaden Uppsala likaväl som ute i världen. Han engagerade sig också tidigt i Svenska Lantarbetareförbundet där han utgjorde ett nyttigt salt i det fackliga arbetet och bland annat medverkade i tidningen Lantarbetaren.”

Så låter motiveringen. Visst är han en bra författare. Visst har han ett sympatiskt underifrånperspektiv. Visst känns det ärligt det han skriver. Visst är det roligt att vår FiB-vän Kjell Eriksson får Ivar Lo-priset 2013. Jag instämmer till fullo i hyllningsvågen. Grattis!

Jag har följt hans skrivande sedan Knäppgöken 1993. Minns att jag tyckte den var tung och dyster. Men redan då imponerades jag av skildringen av kroppsarbetet utomhus i regn och rusk. Med böckerna om Ann Lindell mognade berättandet och nådde riktiga höjdpunkter. Hans egna problem med att sitta i deckarförfattarfacket förstår jag. Han är mycket mer än det. Intrigerna är inte ens särskilt viktiga. Det är människorna och förhållandet mellan dem (privata och sociala) som är hans stora tema. Det segslitna förhållandet mellan Edvard och Ann genom flera av böckerna i den serien är bland det bästa och mest oemotståndliga jag läst. Människoskildring och det jordnära arbetet är hans grej.

Hans självbiografi Simma i mörker är bitvis också mycket bra och har högintressanta avsnitt. Men där finns ett mörkt stråk som är både svårt att förstå och som ibland får proletkultsdrag. Ibland känns han närmast besatt av sin arbetarklassståndpunkt och osar av klasshat. Mitt intryck är att han själv ändå inte förstår vem han är och varför, att han är mer än en klassvarelse. Denne oroliga Kjell-Eriksson-själ som inte kan komma till ro, trots att han kämpar och har så djupa rötter i den uppländska myllan, är bättre skildrad i Edward från Gräsö än i Simma i mörker. Något fattas i självbilden. Hur var egentligen relationen till föräldrarna? Hur var egentligen relationerna till kvinnorna? … är några frågor jag har kvar obesvarade efter läsningen.

Frågan är vad som ska hända nu med hans skrivande. Han är bättre när han hittar på nya människor än när han ältar och sätter sig själv analyssoffan. Tycker jag.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

  20 kommentarer for “En skrivande proletär

  1. Kjell Martinsson
    2012-11-15 kl. 20:51

    I somras läste jag ”Asfalt” av Ivar-Lo Johansson. En självbiografi. I den skildras Ivar-LO:s relation till föräldrarna vilken enligt författaren är komplicerad över hövan. Han förstår dem inte i sin förnöjsamhet. Han uppfattar dem som ”böjda” till fattigdom i dubbel betydelse. Jag minns när jag läste Analfabeten som tonåring: Den gjorde ett mycket starkt intryck på mej, när fadern i sin analfabetism jobbade, jobbade och jobbade och inte fick ut ett skvatt av det mer än ”livets nödtorft”. Jag såg framförallt mina farfar/farmor och morfar/mormors förldrars liv i ett slags koncentrat. Den boken har jag nästan haft med mej varje dag igenom livet.

  2. Kjell Eriksson
    2012-11-16 kl. 10:20

    Käre Knut!

    Vilken bok har du läst?

    Detta trams om ”Hur var egentligen relationen till föräldrarna?” Boken är tillägnad Sylvester och Gunhild. Mycket medvetet. Det framgår glasklart hur jag ser på dem, uttrycker stor kärlek och respekt. Kan du peka på ett enda exempel som pekar på motsatsen?? Eller väljer du att psykologisera, och antyder att ”egentligen” så finns här något oklart, något som fattas.

    Och så detta med kvinnorna: ”Hur var egentligen relationen till kvinnorna?” Jo, tack bra, i huvudsak. Självfallet har det gnisslats, grälats, gjorts upp; etc, men det framförallt i unga år. Men vem går igenom denna period som en stenstod? Jag redovisar också detta, ibland med plågsam uppriktighet.

    De tva kvinnor, som jag har barn med, får båda ett positivt porträtt. Falskt, kanske, tycks du anse. Jaha …? Egentligen?

    Barnen, tre stycken, slagträn i vårdnadstvister eller gamla lik i garderoben? Nej, men självfallet inte friktionsfritt genom alla år (se stenstod), men ett mycket nära och kärleksfyllt förhållande, tror jag mig kunna påsta. De är (var) naturligtvis en smula chockade över den rakt-pa-sak-tonen i boken, men också stolta.

    Andra kvinnor då, egentligen? Jo, tack bra. Ibland upprört och minst sagt hektiskt, men mycket passion och glädje. Allt detta framgår i boken.

    Idag då? Framgår också! Luiza, sedan knappt fem år. Bahia, fiskefamilj, kärlek, skrivande, mango och en bar. Idylliskt? Ja, i viss mån, men också vald och fattigdom. Allt gestaltat.
    Har du fått svar på frågorna, Knut? Om föräldrarna? Om kvinnorna?

    Boken gör dig nervös, spekulerar jag. Den handlar om klass. Och vad vi ska göra? En fråga som du också ställer dig i din blogg. Den är pang på rödbetan, ett rakt språk. Men, återigen slirar din ”recension”, det är ingen proletkults-bok. Såg du inte tvivlen, försöken att se bortanför gammal unken sekterism och dogmatism, ser du inte den respektfulla tonen när jag beskriver KJ, den gamle, radikale gråsossen, som introducerade arbetardiktningen för mig när jag var grabb? Eller de övriga reformisterna? Proletkult?

    Antingen vet du inte vad ordet står för eller sa försöker du göra mig till en hatande arbetarklassromantiker. Jag går inte omkring och hatar människor, jag hatar klassamhället, förtrycket. Jag är fortfarande revolutionär. Men skriver: med sådana reformistiska ombudsmän är det inte svårt att göra revolution. Kan du se detta, brottandet? Skulle det vara Proletkult?

    Du är orolig, spekulerar jag vidare. Du verkar inom socialdemokratin, det respekterar jag (se texten!), men det är ett parti som lagt drömmarna och solidariteten på hyllan. Det vet du om, en malande insikt du delar med många goda kämpar (som du förstår känner jag en hel del efter många år i Lantarbetareförbundet).

    Du blir lite störd av min bok. Gulliga porträtt av Ann Lindell och Edvard i mina deckare går an, men tal om klass och ledarskapets hyckleri stör. Det blir för mörkt och dystert (liksom min debutbok – tror f-n att den är just det, den handlar om en ung kommunistisk trädgårdsarbetare, själsligt sjuk och det inte minst p g a sakernas tillstånd i världen. Svårt att göra det till en solkskenshistoria).

    Gärna en snickare, men ve den dag han kommer ner från Vita Berget. Då är det inte lika gulligt. Jag längtar efter den dan, tillsammans med miljarder andra, inte minst lant- och plantagearbetarna i Indien, gummitapparna i Malaysia, småbönderna pa Altiplano och de jordlösa i Brasilien. Jag tycker mig ha skakat hand med dem alla under mina resor. Romantiskt? Javisst! Men med klasståndpunkt, och den är alltid besvärlig att förhålla sig till.

    Jag är idag en lycklig människa, och mycket olycklig.

    Hälsningar från en skrivarstuga i Flandern, därför saknas ibland ringarna över a.

  3. Knut Lindelöf
    2012-11-16 kl. 16:41

    (Jag satte dit ringarna så det blir lättare att läsa)

    Bäste Kjell!

    Tack för ett engagerat svar på min ”recension”. Du blir upprörd över hur jag läst din senaste bok. Möjligen har jag omedvetet blandat i lite gammalt groll mellan dig och mig, vilket kanske skruvat recensionen en aning.

    Jag kan inte glömma hur du fräste ditt klasshat över mig när jag vid ett besök i Uppsala FiB-avdelning berättade för er om styrelsens försök att klara tidningen från en konkurs. Du var föraktfull. Jag hade svårt att ta det. Du kanske inte ens minns det, men så uppfattade jag det. Pang på!

    Senare har jag dock blivit allt mer stolt över att känna killen som skriver så fantastiska böcker. Vi har dessutom samarbetat mot sekterister några gånger och jag hjälpte Arbetarlistan med ett skolprogram – som glömdes bort. Äntligen fick jag förklaringen till Arbetarlistans kollaps.

    OK, din ”klasståndpunkt” är hedervärd, men hatet skyggar jag för. Jag älskar förresten också snickaren Yléns ursinniga ord till välgörenhetstanterna på besök i Vita Bergen. Men det finns också något djupt problematiskt i kommunisters och revolutionärers vitglödgade hat, som faktiskt också riktas mot människor. Jag har mött det då och då genom åren, ett slags nedlåtande elitism jag ser som odemokratisk. Det är en attityd, visst är det det, men den får betydelse i politiken och fördummar vänstern. Tror jag!

    Min syn på detta präglas förstås av att jag är ett borgarbarn – som försökt skaffa mig en bredare förankring genom livet. Något har även jag lärt mig. Proletkult var ett dumt ord i sammanhanget. Men kanske förstår du ändå min koppling?

    Ett fanstastiskt avsnitt i boken är när du ensam går emot hela LO-kongressen. Jag förstår efter dessa erfarenheter din djupa bitterhet mot Socialdemokraterna. Även jag balanserar mycket nära denna gräns mycket ofta.

    Vad som blev kvar efter läsningen av Simma i mörker var trots allt frågan om din djupa rastlöshet, som ju är ett genomgående tema. Varifrån kommer den? Är det klassamhället som skapat den? Det har jag svårt att tro. Jag tycker alltså inte att jag fått något riktigt svar på det. Du skriver ju om dig själv, så det är klart att man funderar på just dig.

    Men, som sagt, tack Kjell för ditt svar och ett uppriktigt grattis till Ivar Lo-priset. Det är du värd.

  4. DZ
    2012-11-16 kl. 17:45

    Det enkla svaret på frågan om Kjells ”djupa rastlöshet” är väl att han gjort en klassresa (och därför, likt så många andra, har lite svårt med var det nya fotfästet finns någonstans) medan du (likt mig för övrigt, där var det mina föräldrar som gjorde varsin klassresa) sluppit denna ommöblering av tillvaron.

  5. Kjell Eriksson
    2012-11-16 kl. 19:19

    Nja, ni är snabba med att plocka fram psykologin. DZ blir plötsligt allvetande när det gäller mitt psyke. Inte sâ intressant för mig. Jag känner mig fullkomligt trygg inom arbetarklass, behöver heller inte bevisa nånting inför borgerskapet. Kan i och för sig känna en viss avund till de som har koderna, det där självklara, ”bildningen”, men tröstar mig med Norén ibland. Det kan inte vara lätt att vara borgare, tänker jag.

    Nej, skippa navelpetandet! Det är sâ lätt att oskadliggöra en människa, en text, en vrede, med detta tröstlösa psykolgiserande trams, som sâ ofta, nästan alltid, träffar fel.

    Jag skriver, jag fightas, tvivlar, älskar, agiterar när tillfälle ges, det är väl bra nog? Skit i min ”rastlöshet”!!

    Till Knut: Ja, jag minns vârt gräl, det var väl Werthen frân Electrolux som skulle ”rädda” FiB/K? En sann räddare i nöden! Det är klart att jag skällde lite. Pang pâ, det gillar jag, det är väl ett omoget drag från drängstugan. Det fick du ta, sen att det sitter som en tagg, det får du jobba på. Men jag uppskattar att du tog upp det! Jag hade det också i tankarna när jag läste din recension.

  6. Knut Lindelöf
    2012-11-16 kl. 20:32

    Kjell! Det var inte Werthén i Electrolux, det var Eskilsson i SAF – som ville betala FiB/K för en massa fotoböcker, som han sedan inte ville att vi skulle leverera. Men det visste jag inte då. Kul att du minns det. Och du får jobba på att du faktiskt har vänner med rötter i borgarklassen.

  7. Clemens Lilliesköld
    2012-11-16 kl. 21:34

    Vilken tur – hoppas du läser detta Kjell. Ända sedan jag läste din bok (som jag gillade förresten) har jag haft en lapp i plånboken med ISBN 978-1-58367-180-1 för den händelse jag skulle stöta på dig på 19. Boken heter The Unknown Cultural Revolution av Dongping Han. Tror nämligen du skulle uppskatta den på många sätt. Även om det slog om i motsatsen än en gång så är den en torr men lysande skildring av en förtalad period, förtalad av segrarna, som vanligt.

  8. DZ
    2012-11-17 kl. 2:05

    Bra att du reagerar, Kjell! Och att du reagerar så rätt! Att ditt klassmärke sitter kvar är jag övertygad om. Det finns många klassresenerär för vilka detta är ett stort, för att inte säga dominerande, problem. Den fiiiiina DN-debatten i våras om klasshatet i den moderna poesin blev en utmärkt illustration till dagens läge där det tydliga klasshatet kan beskrivas som något overkligt, ja närmast apart, i diskussionen.

    Och i FiB/Ks spalter (just på denna punkt där vi skulle kunnat, t o m borde, spela någon roll) var det tyst som på de alltför bekanta sjutton dövstuminstituten!

    Just den tyngande tystnaden är en ansvarsfrihetsfråga, om än inte i krass ekonomisk mening! Hur länge kommer medlemmarna att acceptera den illitterata repressionen?

  9. Kjell Eriksson
    2012-11-17 kl. 10:25

    Bravo DZ! Här ska inte accepteras! Vare sig illitterat eller litterär repression. Ja, visst borde vi vara ledande, i a f deltagande, vi har ju i ”våra” led alla varianter, tokiga och sluga om vartannat, i parti och minut.

    Inom LO-facken finns så många som grunnar, till och med skriver om, ofta för byrålådan, kring klass, vanmakt, bildning i vid bemärkelse, kärlek och svek, och möjliga utopier, omöjliga med för den delen.

    I min tid som aktiv i FiB/K tjatade jag om detta, arbetsplatsreportaget i text och bild (se Jean Hermanssons Nere pâ verkstadsgolvet), berättelser om levande människor utspridda i landkapet. Är arbetarklassen upplöst? Är det så att ”FiB-vänstern” har gått på det skitsnacket? Jag får den känslan ibland. Inte programmatiskt, så klart, men väl i praktiken. En slags darrig inställning, ibland kopplad till en smått överlägsen, lite skitnödig, attityd.

    Tänk en tidning, en tidskrift, en rörelse, som ständigt betraktar världen underifrån! Som envisas att vända på perspektiven, syna borgerskapets kort och de horande journalisternas bräkanden i flock.

    Obekväma, ja visst. Respektlöst, gycklande, kärleksfullt, analyserande, tillåtande, ja, allt detta och mycket mer. På en gång, hela tiden, det går. Använda poeterna, bildmakarna, komikerna, vetenskaparna, agitatorerna, organisatörerna, alla som vill. Var det inte så FiB/K var tänkt? Den löjliga klasshatsdebatten á la DN berör och engagerar ett fåtal. Fråga i restaurangköken, gruvorterna, verkstäderna, sjukhuskorridorerna, på lagren och i fikarummet på ICA-butiken hur väl de har hängt med i debatten. De som verkligen är berörda, de som sitter inne med sakkunskap, de är inte ens tillfrågade.

  10. Helle Hellmér
    2012-11-18 kl. 22:41

    Mycket spännande att läsa din blogg Knut och bitvis så är jag med dig till hundra procent.

    Men när jag läste boken ”Simma i mörker” så uppfattar jag det som att K E har hittat sin plats ”sitt lugn” i just att ha förmånen att leva i olika land, klimat och miljöer med olika uppdrag/arbete.

    K E är både trädgårdsmästare och författare och fantastiskt duktig på båda dessa yrken. Simma i mörker är något helt nytt och det gläder mig att K E gav sig på något annat den här gången, kriminalromaner vet vi att han kan skriva. Nu vet jag att han även kan återberätta politiskt historiska händelser på ett mycket underhållande och intressant sätt. Att vi sedan får läsa om delar av hans ”privata liv” med vardagen i Brasilien tycker jag är en bonus. Vad han sedan har haft för relation till sina föräldrar eller till kvinnor, utöver det som beskrivs i boken ser jag som helt ointressant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *