En stridbar filosof med känsla för takt och ton

Torbjörn Tännsjö 2006 (Foto: Wikipedia)

Under en sommarvecka någon gång i skiftet mellan 1970- och 80-talet åhörde jag en serie intressanta föreläsningar i värmländska Ransäter. Jag minns inte längre i detalj vad som dryftades, men det rörde sig knappast om lättsmälta frågor. Inte heller vet jag om arrangörsstaben hade fler medlemmar än en enda. Tveklöst är i alla händelser att Åke Löfgren – då lektor i filosofi vid Tingvallagymnasiet i Karlstad – drog ett tungt lass i förberedelsearbetet.

Bland föreläsarna märktes, förutom Löfgren själv, några av hans tidigare yrkesbröder från Stockholms universitet: Torbjörn Tännsjö, Hans Mathlein, professor Harald Ofstad och troligtvis ännu fler. Jag har för mig att även Henry Cöster från Karlstad medverkade. Dagarna gick fort, ja alltför fort, och de gick i solens, snillets och den goda smakens tecken.

Jag tänker tillbaks på Ransäters-dagarna, när jag nu läser Torbjörn Tännsjös intellektuella självbiografi Vänsterdocenten (Fri Tanke förlag, 2017), där boktiteln anspelar på den etikett som DN:s ledarsida en gång för längesedan klistrade dit på Torbjörn T. Vänsterdocenten själv, som i dag är vänsterprofessor, examinerar flertalet av de nyssnämnda storheterna utan att lägga fingrarna emellan. Ojämförligt bäst går det för hans gode vän Mathlein, sämre för Löfgren, ännu mycket sämre för Ofstad och allra sämst för en äldre generation uppburna tänkare, här representerad av Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten. De bägge senare nöjde sig inte med att förödmjuka och chikanera sina studenter mellan varven; de kunde rentav förmå dem att brottas (!) under seminarierna inför upphetsade professorsblickar.

Intellektuella tungviktare är inte främmande för att tänka efter – men olyckligtvis tänker de inte alltid före. Vänsterdocenten är generös med talande och smått makabra exempel på stora mäns ofta högst betänkliga uppträdande.

Sommaren 1970 gick Tännsjö med i den politiska organisation som i dag heter Vänsterpartiet (V), och 1976 blev han, då som 30-årig klarinettist, en av de tongivande i blåsorkestern Hammaren och skäran (vars alias numera är ett annat). Ett politiskt liv utan musik betecknar han som helvetets första krets.

I sin egenskap av 68-a sökte sig Tännsjö rätt omgående till dåtidens inflytelserika aktivistgrupper men hamnade ofta i blåsväder. Han ogillade nämligen ”den svenska hemmamaoismen” å det bestämdaste (och har inte ändrat sig på den punkten). Därigenom fick han problem både som FNL-aktivist och som FiB-dito. Helt frankt konstaterar han, på sid 102, 105 och 120, att De Förenade FNL-grupperna (DFFG) och Folket i Bild/Kulturfront styrdes och kontrollerades av KFML/SKP. Detta är också min uppfattning. Jag drar mig till minnes att vi som FNL-are i cirkelform studerade en broschyr med titeln Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen, författad av aktivister i Uppsala (6000 exemplar; 37 sidor). Det var ett sannskyldigt lågvattenmärke och en bokstavlig orgie i stalinistisk historieförfalskning. I FNL-grupperna hade vi inga skäl i världen att se med blida ögon på t ex Moskva-processerna (1936 – 38) och liknande elände. Sådant var för kärnverksamheten helt irrelevant.

Första hälften av Tännsjös bok är deskriptiv, biografisk, personhistorisk och lättläst. På de avslutande 200 sidorna är tuggmotståndet betydligt större med docenten/professorn i dubbelrollen som filosofi-lärare och yrkesfilosof. Utilitarism, Yttrandefrihet, Gud och den moraliska realismen, Konservatismen och Den tillfälliga ondskan är här fem exempel på kapitelrubriker.

Avsnittet Demokrati är ett sjätte exempel. Det inleds med en kryddad bekännelse med genuin kvälls-tidningstouche:

Söndagen den 19 november 1989 sammanträdde Vänsterpartiets styrelse för att utmejsla en gemensam linje i en fråga av stor betydelse – eventuell kommunalisering av vår svenska skola. Ett V-ja skulle betyda att man slöt upp bakom Göran Persson och socialdemokratin, medan ett V-nej istället innebar att det borgerliga blocket lyckliggjordes. Ja, Vänsterpartiets inställning skulle bli tungan på vågen, och V skulle de facto avgöra hela frågan: kommunalisering eller ej.

Dock kunde partistyrelsen inte enas. C H Hermansson motsatte sig enträget allt vad kommunalisering hette, men varken Ylva Johansson (numera socialdemokrat) eller Margó Ingvardsson lät sig övertygas av sin förre ordförande. I det läget tillsatte man en ”redaktionskommitté” med uppgift att än en gång bereda frågan och sedan inkomma med ett utlåtande. Torbjörn Tännsjö råkade finnas på plats den 19 november för att avlägga rapport i ett helt annat ärende och invaldes i kommittén – á la bonne heure – tack vare sin fysiska närvaro. När så allt ställdes på sin spets var Tännsjö den kommittéledamot som råkade få utslagsröst. Trots sitt energiska kommunaliseringsmotstånd … rekommenderade han ett ja! Det gjorde han med följande motivering:

Jag kände fegt att detta var en fråga där vänstern skulle krossas av socialdemokratisk demagogi, om vi röstade med de borgerliga. Det fick för min del fälla utslaget. Jag röstade emot min övertygelse och till C H Hermanssons och andras förtrytelse för kommunalisering.

Leninism är rubriken på ett av de mest insiktsfulla kapitlen i Tännsjös framställning. Utrymmet tillåter inte att jag redovisar hans analys från A till Ö, men ett av hans påpekanden vill jag ändå återge: Enligt Lenin kunde arbetarklassen av egen kraft bara utveckla ett ”tradeunionistiskt” klassmedvetande, inte ett renodlat socialistiskt. Därför måste ett avantgarde, bestående av skolade intellektuella – kort sagt en elit – anförtros alla nyckelposterna i partiet och leda övergången ifrån kapitalism till socialism. Det kan ju i någon mening tyckas rimligt att det folk som har bristfälligt medvetande och otillräcklig insikt måste styras av en elit. Men vem/vilka ska i så fall utse denna elit? Inte folket och arbetarklassen, väl, eftersom dessas politiska omdöme per definition är mindre gott. Risken är ju uppenbar att olämpliga ledare utses. Tydligen finns här en motsättning inbyggd i den leninistiska partiteorin. Den är oförenlig med demokrati.

Rosa Luxemburgs uppfattning gick som bekant stick i stäv med Lenins. För henne är folket suveränt.

Tännsjös arbete är frejdigt, välskrivet, delvis omtumlande och något av ett lyckokast. Författaren litar på sin gedigna kunskapsbank och kan, i dag, lägga alla taktiska överväganden åt sidan. Han vågar säga sin mening och gör det i klartext.

  8 kommentarer for “En stridbar filosof med känsla för takt och ton

  1. Lars Jansson
    2017-04-16 kl. 11:33

    Jag minnes en episod från början på 70-talet angående broschyren Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen. Jag var på väg att bli medlem i Uppsala FNL-grupp och sålde Vietnambulletinen. Men så anmodades jag att även sälja den ovannämnda broschyren. Det var tydligen svårt att få folk till den försäljningen. Jag sa att skriften är så usel så den borde makuleras. Det gav mig rykte om mig att vara trotskist och mitt fulla medlemskap i DFFG fördröjdes.

    Jag kallades till ”förhör” av två ledande medlemmar i stadsdelsgruppen. Det blev mest allmänt prat för de båda verkade tycka att det var pinsamt. Fick mitt medlemskap och flyttade till en annan stadsdel i Uppsala.

    Den ledande personen i den föreningen, som jag blev god vän med, berättade för mig att jag föregåtts av ett rykte om trotskistsympatier och att han skulle hålla ett öga på mig.

    Jag vill rätta dig på en punkt. Författarna till broschyren lärde jag känna så småningom. Ingen av dem var aktivist i Uppsala FNL-grupp, men däremot i Kfml. Jag tror också att båda har gjort en högergir, en av dem så kraftig så han i TV en gång förklarade att fackföreningar var ett otyg som hindrade utvecklingen till det nyliberala paradiset.

  2. Mats Parner
    2017-04-16 kl. 13:43

    Intressant berättelse ur det uppsaliensiska livet, Lars Jansson! Varmt tack för den!

    Kan broschyrförfattarna möjligtvis ha varit Lars Gustafsson (INTE herr Gustafsson själv, givetvis) och Kurt Wickman? Dessa två utgav på dåvarande Oktober-förlaget en drygt 300-sidig bok, ”Marxism eller trotskism?” (1972), som inte stod broschyren efter i dumdryghet och sanningsförakt. Förstaupplagan uppgick till 5000 exemplar och innehållet trotsar all beskrivning.

  3. Bengt Svensson
    2017-04-17 kl. 0:26

    Även jag var på en sammankomst på i Ransäter organiserad av Åke Löfgren en gång, möjligen samma som ovan. Minns inte filosofen T Tännsjö men däremot icke-filosofen T Kalifatides, som berättade om hur han kunnat bli författare på svenska, som han lärt sig i vuxen ålder. En fördel var, sade han kanske på skämt, att det var lättare att ljuga på ett främmande språk. Som exempel tog han ”Jag älskar dig!” (medför både förväntningar och förpliktelser) jämfört med ”I love you!” (citat från godtycklig hollywoodfilm).

    Är det därför som svenska politiker så gärna håller tal på engelska nuförtiden?

  4. Anders Persson
    2017-04-17 kl. 6:39

    För de som undrar varför DFFG måste ägna ”trotskismen” någon som helst uppmärksamhet, rekommenderas sidorna 166-68 i Åke Kilanders bok ”Vietnam var nära” (Leopard förlag, 2007). Vid den aktuella tiden 1970-72 fanns det nämligen idéer om att det bästa stödet för Vietnams folk var en socialistisk revolution i Sverige. Därför var enhetsfrontspolitiken rent kontraproduktiv.

    De som ville diskutera vad som var rätt och fel i ”Moskvaprocesserna” 1936-38 var inte DFFG eller dess aktivister, utan företrädare för ”Revolutionära Marxisters Förbund”. Jag minns själv från den tiden hur frågan om ”Hotell Bristol” i Köpenhamn kom att få en viss politisk betydelse. Var det där som Trotsky och hans son skulle ha mött en annan sammansvuren Golzman 1927?

    Ja, hävdades under rättegångarna i Moskva. Nej, genmälde Trotsky och ”trotskisterna”. Hotellet stängdes 1917 efter en brand. Den som vill forska närmare i saken kan läsa Sven-Erik Holmströms artikel.

  5. Knut Lindelöf
    2017-04-17 kl. 8:05

    Jag hörde inte till dem som studerade Gustafsson/Wickmans skrifter i ämnet trotskism. Det var kanske en brist. Jag studerade istället trotskisterna i praktiken. De gjorde ett outplånligt intryck. De var 1972 inte intresserade av något annat än SUKPs politik på 20-talet, om vilket jag inget visste. Jag minns upprördheten över skrifterna men höll mig till praktiken på våra gator i Umeå. Där var de sekterister, vilket jag starkt ogillade. Och deras sekterism har inte avklingat nämnvärt att döma av deras agerande i Syrienfrågan idag t ex. Men vi diskuterar fortfarande.

  6. Mats Einarsson
    2017-04-17 kl. 9:31

    Jag var med på föreläsningarna i Ransäter som Parner berättar om! Åke Löfgren var min filosofilärare och han hade tagit med några av sina proselyter för att lyssna till och diskutera med några av Sveriges filosofiska storheter. TT var en av dem. Jag kommer ihåg att jag dristade mig till att invända mot den demokratimodell som han nyligen skisserat i Demokrati och proletär revolution: jag menade att majoriteterna i hans rådssystem skulle rensa ut oppositionen som inte skulle bli representerad alls på de högre nivåerna. Hans svar var (som jag kommer ihåg det), att det inte alls behövde bli så och han exemplifierade med Chilekommittén i Nacka där majoriteten generöst gav minoriteten platser på kongressen, trots att man inte behövde. Jag kände mig lite dum, eftersom jag trodde mig hittat ett misstag i hans modell, men han visste ju precis vad han föreslagit och vilka invändningar man kunde ha. Men jag hade rätt i sak?!

  7. Lars Jansson
    2017-04-17 kl. 10:51

    Du har rätt om författarna till Trotskist-pamfletten. Jag upptäckte ett kuriosum om Torbjörn Tännsjö förresten. Han har en liten roll i filmen Mannen på taket som sänts på Svt i påskhelgen. Han spelar en ung man som sitter anhållen enligt 6-timmarsregeln och kräver att bli utsläppt.

  8. Jan W Larsson
    2017-05-09 kl. 7:34

    Åke Löfgren gick bort natten till söndagen den 7 maj.

    Åke höll två eller tre sommarkurser i Geijersamfundets regi i Ransäter. Det vart väl lite för radikala så det fick ingen fortsättning. Det fick en fortsättning ett år i Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Därtill hade han flera år med öppna föreläsningar i Högskolan i Karlstad (Core Corricilum) som var så populära att man fick byta lokaler.

    Jag köpte boken för att ge till Åke. Men att läsa Torbjörns Tännsjös osmakliga beskrivning gjorde mig så illa berörd, att jag klokt nog beslöt att inte göra det.

    Det enda positiva jag kan säga om TT bok är när han skriver att han ofta möter Åkes ”lärjungar” i många sammanhang. Jag tror Mats Einarsson vill räkna in oss i den samlingen.

    Det är tydligt att TT tänjer på sanningsbegreppet för att få så många snaskiga detaljer som möjligt. Deras gemensamma kollega Roger Fjällström skriver ett långt inlägg på sin blogg.

    Nej det är möjligt att TT kan hålla takt och ton i Vänsterpartiets blåsorkester, men detta alster som han presterat borde helst förpassas till tystnad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *