Svenska beväringar övar matlagning i kokgrop på Ljungbyhed 1902
[Foto: P Lundwall]
Sverige har nu varit på marsch mot Nato i 21 år.
Jag läser på den officiella hemsidan för Sveriges Nato-delegation i Bryssel att första formella steget togs 1994 då Sverige gick med i Partnerskap för fred (PFF) med inriktning på att förbereda, öva och samordna sina styrkor inför internationella ”krishanteringsinsatser”. Varje land bestämmer visserligen självt vad man vill samarbeta med Nato om, men allt går ut på synkronisering av utrustning, standarder och allt annat praktiskt som behövs för olika krigsföretag jorden runt. Det här har alltså pågått sedan 1994 och gäller alla militära fackområden och alla nivåer. Afghanistankriget, som stått under Natokommando, har varit den stora samövningen som gjort Sveriges nuvarande ’försvarsmakt’ perfekt Natosynkad. I PFF ingår 42 länder – i Europa, Centralasien och södra Kaukasien.
Vidare läser jag att Sverige är med i Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) sedan 1997 tillsammans med 22 andra länder. Här formas den politiska ramen för samarbetet med Nato i regelbunden mötesverksamhet på alla nivåer. Vad innebär detta?
Och, i den så kallade ”Interoperabilitetsplattformen” (bildad vid Nato-toppmötet i Wales i september 2014) ingår vi också. Där är syftet att omvandla (kamouflera) rena Nato-operationer till något diffusare. Det kallas att ”vidareutveckla samarbetet mellan 24 partnerländer som har erfarenheter av att delta i olika Nato-operationer”. Länderna är Armenien, Australien, Österrike, Azerbaijan, Bahrain, Bosnien Herzegovina, Finland, Georgien, Irland, Jordanien, Kazakhstan, Sydkorea, Moldavien, Mongoliet, Montenegro, Marocko, Nya Zeeland, Serbien, Sverige, Schweiz, Makedonien, Ukraina, Förenade Arabemiraten och Japan. Partnerländerna förutsätts också utveckla sina samarbeten på individuell basis (med varandra) efter behov och förmåga. Är det detta vi ser just nu ske mellan Sverige och Finland? Är alltså försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland i grunden ett Nato-initiativ?
Så har vi något som kallas ”Enhanced Opportunity Programme”. På Brysseldelegationens hemsida är det något oklart uttryckt vad detta är, men fem partnerländer (Sverige, Finland, Australien, Georgien och Jordanien) ingår. De skall mötas i ett fördjupat samarbete ”med syfte att erbjuda dessa länder individuellt/bilateralt möjligheten till ett utvecklat och fördjupat samarbete med Nato”. Vad innebär detta?
Och: ”I tillägg har Sverige undertecknat ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd (Host Nation Support). Avtalet syftar till att säkerställa att värdlandet kan lämna effektivt stöd för militär verksamhet på sitt territorium i samband med övningar, krishanterings- eller andra insatser. Ett avtal om värdlandsstöd skapar förutsättningar för att öka Försvarsmaktens förmåga att ge och ta emot civilt och militärt stöd i linje med den solidariska säkerhetspolitiken.” Det så kallade värdlandsavtalet och vad det kan komma att innebära har diskuterats av Björn Backengård och Rolf Andersson på alliansfrihet.nu.
Sverige vävs alltså samman med en svårgenomskådlig Natostruktur i ett högt tempo. Många svenskar på tjänstemannanivå har länge varit inblandade i detta och de har förstås tystnadsplikt. Information utåt sköts av slipade informatörer och ”experter”. Innebär ovanstående att vi i praktiken redan är med i Nato och att endast det formella klubbslaget saknas?
Nej! Så är det inte! Så kan det helt enkelt inte vara. Utan riksdagsbeslut och kanske en rådgivande folkomröstning kan Sverige inte göras till ett Nato-land. Denna politiska tröskel är helt avgörande – inte minst i Sverige som ju är en demokrati.
Natofrågan håller äntligen på att bli het i Sverige. Boken Bevara alliansfriheten har utkommit och webbsidan alliansfrihet.nu har startats. Runt dessa växer nu en enhetsfront under parollen Nej till Nato-medlemskap! De har markerat att vi som är emot ett svenskt Nato-medlemskap inte nödvändigtvis måste vara emot Nato – av princip. Det vore att gå alldeles för långt och föra ut diskussionerna i ett moras, som bara skulle gynna dem som menar att vi ”egentligen” varit med I Nato sedan andra världskriget, och att ett beslut om medlemskap endast är ett konstaterande av vad som gällt i praktiken sedan länge.
Jag ser en parallell, om än lite avlägsen, då ”radikala vänsterkrafter” under IB-affären motsatte sig kravet på en parlamentarisk fempartikommission för att utreda hela härvan. Det hånades av de ”radikala” som ”parlamentariska illusioner” att tro att demokratin skulle kunna fungera. När det nu gäller Nato kommer en del att se det som att sätta en käpp i hjulet för USA-imperialismen som på sikt ska krossas, medan andra kommer att nöja sig med att Nato-medlemskap vore en oklok säkerhets- och försvarspolitik. ”Radikala vänsterkrafter” riskerar här att fungera som nyttiga idioter åt Nato-anhängarna.
Alltså, så länge Sverige inte formellt beslutat söka medlemskap – och beviljats detta medlemskap – är vi inte i politisk allians med Nato. Så har det varit sedan andra världskriget då Sverige och Finland beslutade ställa sig utanför Atlantpakten, till skillnad från Norge och Danmark. Det har (trots hemligt samarbete med Nato) givit Sverige svängrum i utrikespolitiken och möjliggjort för ställningstaganden för små stater mot militära stormakter. Det har varit av stor betydelse för Sverige och för dessa länder framför allt i tredje världen.
Sverige har alltså hela tiden varit formellt alliansfritt och därmed oberoende, med ett relativt starkt försvar byggt på allmän värnplikt. Nu har det mesta av detta försvar skrotats. Värnplikten är avskaffad och försvarspolitiken har synkats med och ibland – som i Afghanistan – till och med ställts under direkt Natokommando. Men vi är alltså ännu inte med i Nato.
Många militära experter och försvarspolitiker anser idag att vi själva aldrig kan klara att försvara vårt territorium – utan stöd av Nato – särskilt inte efter den exempellösa avrustning som Sverige genomgått sedan 90-talet. Skrotningen av vår försvarsförmåga har blivit ett argument för Nato-medlemskap. Men det är ett defaitistiskt resonemang. Vad är det för glädje med att göras totalt beroende av en aggressiv militärmakt (Nato) som riskerar att dra in Sverige i krig. Nej, det måste vara möjligt för Sverige att bygga om sitt så kallade insatsförsvar till ett modernt nationellt territorialförsvar. Det blir säkert dyrt, men knappast dyrare än att upprusta till Natonivå. Och viktigast av allt, Sverige under Natokommando riskerar ju att dra kriget in i vårt land.
”Ett land har alltid en armé – sin egen eller någon annans”. Vem som är upphov till detta kloka konstaterande är oklart. Napoleon, Bismarck, Brecht och Mao har föreslagits. Skit samma, klokt är det under alla omständigheter.
Bifall. Utom på en punkt: det finskt-svenska samarbetet har pågått i uppåt tjugo år, tror jag. Nylands brigad och Kustjägarskolan/Amfibiekåren har satt upp ett gemensamt förband. Jag kan ha fel, men jag ser det som en motvikt mot Nato att hänvisa till.
[…] Jag läser på den officiella hemsidan för Sveriges Nato-delegation i Bryssel att första formella steget togs 1994 då Sverige gick med i Partnerskap för fred (PFF) med inriktning på att förbereda, öva och samordna sina styrkor inför internationella ”krishanteringsinsatser”. Varje land bestämmer visserligen självt vad man vill samarbeta med Nato om, men allt går ut på synkronisering av utrustning, standarder och allt annat praktiskt som behövs för olika krigsföretag jorden runt. Läs artikeln. […]
Mycket klokt som skrivs här, mycket klokt – båda om Nato och TTIP.
Sverige har inte på 20 år kunnat försvara landet – det finns inte vilja eller resurser – tyvärr. Folket blir fört bakom ljuset av media och EU vad gäller
Nato och TTIP. Bara eliten fattar och den bryr sig inte.