Ett stackars barn av sin tid

Foto: Percy Lundwall

En kvinnlig vinterturist i Mora framför Gustaf Erikssons staty i mars 1919. Snön har smält på södersidan av kullen, så det är dagsmeja. Kvinnan håller lite ängsligt en skidstav i högerhanden för att inte halka på det lömska underlaget. Varför flaggan är på halv stång nu i slutet av mars är oklart. Inte kan det vara för att Carl Larsson dog i januari detta år.

Kvinnan är min mormor, som förmodligen lite motvilligt följt med sin man och deras närmaste vänner på skidsemester till Dalarna under påskledigheten. Hon är 37 år och har två barn, det yngsta två år (min blivande mamma). Barnen är förmodligen hemma i Göteborg med en barnsköterska, ännu för små för att kunna vara med. Mormor ska få ännu ett barn i slutet av maj kommande år.

Vad kan man ana mer om henne i denna bild? Hon är av bättre familj, som man sa på den tiden utan att tycka att det lät högfärdigt. ”Bättre” betydde allt från bildad stadsbo, ekonomiskt välbeställd till hög samhällsställning i allmänhet. Man ser det på skinnmössan och den eleganta kappan. Så gick Moraborna inte klädda. De bar lokalt präglade dräkter, dock mycket sällan de där färgglada med mycket rött, vitt, gult och ljusgrönt, som vi idag känner som Moradräkten.

Men Moraborna var stolta över att vara kullor och masar. Anders Zorn, Carl och Karin Larsson hade sedan lång tid tillbaka spridit sin bilder av Dalarna och sin formgivning i nationalromantisk anda. Det hade skapat ett stort intresse för trakten, dess människor, hantverk och formgivning som vore det det svenska ursprunget. Därför sökte sig den progressiva borgerligheten dit. Därför tog man in på hotell i Rättvik eller Mora för att få uppleva äventyret att känna sig som en del av detta svenska ursprung. Därför var min mormor där just denna påsk 1919.

Men att hon på denna bild inte åker skidor förebådar det som jag vet ganska snart ska hända med henne. Hon isolerar sig mer och mer i sin våning i Göteborg och träffar allt färre människor. Hon får ofta svår migrän, äter allt mindre – till slut som en liten fågelunge – och blir med åren allt tunnare och mer benskör. Hon blir rädd för att gå ut, kan inte gå över ett torg, måste smyga efter väggarna. Alltså, efter att hon fött tre friska barn blir hon en mycket olycklig kvinna. Inget yrke, inte ens sitt hem eller sina barn behöver hon sköta om. Det har de hembiträden och barnsköterskor till.

Runt omkring henne tar sig kvinnorna ton och argumenterar för kvinnors rätt att leva fullvärdiga liv med rösträtt. Men min mormor blev inte upplyft av det, snarare tvärt om. En ogift yrkeskvinna med pojkaktigt smeknamn blir hennes enda trygga och trogna sällskap. Mormor liksom vissnade.

Bilderna på henne talar tydligt, men ingen har fördjupat sig i frågan. ”Ja, hon bara var sådan, en skör och ganska klen människa.” Så sa man, och så var saken avklarad till nästa gång någon ställde den obekväma frågan.

Men, min mormor var inte sådan, hon blev sådan, i meningen – ett stackars barn av sin tid. Alla anande nog att det var ett utslag av det som kallades ”kvinnlig melankoli”, det där som Freud och Jung tvistade om i den intressanta filmen A dangerous method och som så lysande skildrades av PO Enquist i boken Blanch och Marie.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

  5 kommentarer for “Ett stackars barn av sin tid

  1. Mats Larsson
    2011-12-19 kl. 22:59

    Jag tror att du har helt rätt om färgerna hos moradräkterna. Jag minns hur
    Ole Hjorth (spelman f. 1930, son till konstnären Bror) berättade för mig att han träffat en person som var pojke när Zorn anordnade den första spelmanstävlingen i
    Sverige, den i Gesunda utanför Mora 1906. ”Det var grått”; inga färgglada
    dräkter där inte.

  2. 2011-12-20 kl. 14:42

    Berätta gärna mer om din mormor och ”den kvinnliga melankolin”! Har den där filmen om Freud och Jung visats i Sverige? Jag har tydligen missat den. God jul!

  3. 2011-12-20 kl. 14:49

    Ursäkta min fråga! Filmen går ju just nu på biograferna, såg jag i Upsala Nya Tidning. Sedan jag kom hem från Berlin har jag inte hunnit uppdatera mig ordentligt, märker jag.

  4. 2011-12-24 kl. 11:51

    God jul och gott nytt år!
    /Skvitt

  5. Nina Hermodsson
    2012-01-01 kl. 18:10

    Roligt att läsa och sorgligt. Man har ju sett på många bilder att dom hade det bra.
    Gott Nytt År

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *