Europa idag – en stor Weimarrepublik

Glädjemarsch i Göteborg efter Norges befrielse, 7 maj 1945 (Foto: Percy Lundwall)

Har just läst Yvonne Hirdmans bok Den röda grevinnan, som i långa stycken behandlar tiden i Tyskland mellan de två så kallade världskrigen – Weimarrepublikens tid. Visst har jag läst om denna tid och hört ekona från de heta striderna bland de demokratiska krafterna (inklusive vänstern) då  – om vem som stod för det största sveket i kampen mot den framväxande nazismen. Men aldrig tidigare har jag förstått hur svårt det var, hur oförsonligt vapnen och orden slungades i dessa strider och hur slumpartat det ofta var i vilket av de demokratiförsvarande lägren man kunde hamna. En överväldigande majoritet ville stoppa nazisterna. Men den oförsonliga splittringen blev den perfekta jordmånen för Hitlers triumfatoriska framgångar som i sin tur ledde till miljontals människors död. Det borde inte ha skett!

50 år senare, i vänsteruppsvinget på 1970-talet, då även jag började tänka politiska tankar, blev begrepp som stalinist, trotskist, tendensfrihet, fraktionering, anarkism, socialfascism, folkfront och enhetsfront åter vattendelare inom vänstern. Jag hamnade av ganska slumpartade skäl bland dem som var fientligt inställda mot allt som kunde kallas trotskism, anarkism och fraktionsfrihet. Det var varken djupgående studier eller intellektuella överväganden som vägledde mig, utan snarare sympatier och antipatier för personer i de olika lägren. I Vietnamrörelsen fanns alla samlade men jag fångades in i den kulturströmning som manifesterade sig i Folket i Bild/Kulturfront och blev därmed antitrotskist och enhetsfrontsförkämpe. Att jag därmed i någon mening reproducerade Kominterns (Stalins) politik från 30-talet hade jag ännu ingen aning om.

En annan tung politisk faktor komplicerade saken ytterligare. Samtidigt som vi alltså förde den gamla Komminternlinjen så var vi vitglödgade Sovjetmotståndare. Vi hade gjort upp med Sovjetkommunismen (dock ej med Lenin och Stalin) och blivit Sovjetkritiska i samma mening som man tidigare främst varit USA-kritiska,  protesterade intensivt mot både invasionen av Tjeckoslovakien och Afghanistan och försvarade alla staters rätt till självbestämmande i sann FN-sk folkrättsanda. Vi såg då Sovjets (Warszawapaktens) framstötar i olika delar av världen som det mest hotfulla. De organiserade kommunisterna bland oss hade dessutom en enkel analys som förklarade att Sovjet övergått från Kommunism till Socialimperialism, vilken var minst lika farlig som kapitalismens (läs USA:s) imperialism. I utrikesfrågor sjöng vi pinsamt unisont med Kina. Vi var frivilligt fjärrstyrda skulle man kanske kunna säga. Dock, i det globala spelet vet jag fortfarande inte om vi var bättre eller sämre än någon annan i dessa avseenden.

Att striderna inom vänstern på 70-talet i väsentliga delar var ett 40-50 år gammalt eko från Weimarrepublikens dagar var jag alltså dåligt medveten om. Först efter murens osannolika fall 1989 då gamla spöken – dolda under det kalla krigets tunga täcke – kommit loss, komplicerades min bild på allvar av vad som hänt. Balkan, Baltikum, Kaukasus, Mellanöstern, Indien, Kina – och nu senast Arabvärlden – illustrerade komplexiteten genom att börja sina mer eller mindre smärtsamma rörelser mot något nytt. Dessutom visade sig EU allt tydligare vara ett fiasko, både politiskt och ekonomiskt. USA är idag uppenbarligen på dekis och helt ekonomiskt beroende av Kina.

Världen håller på att vändas upp och ner. Det kalla krigets olika förklaringsmodeller har tappat sin relevans. Men! Kapitalismen (demokratin) har inte kunnat skapa välfärdsstater åt alla. Ingen tror heller längre att miljökris, energikris och finanskris kommer att lösas av den fria marknaden. Och! Kommunismen är och förblir en återvändsgränd.

Så, den komplicerade värld, som de stora politiska elefanterna trots allt skapat, förvaltas nu mycket illa av de ”demokratiskt förtroendevalda”. Systemet har i världsmåttstock förlorat i legitimitet. Ingen inom den etablerade politiska sfären har svar på de stora frågorna. Greklandskrisen, finanskrisen och USA:s ekonomiska kris är tydliga exempel. Lägg därtill västvärldens oljehungriga ”humanitära krig” och bristen på stringens framstår ganska klar. Här finns en vidöppen dörr att kliva in i och slå rakt mot demokratins hjärta.

Så långt kommen i mina politiska sommarfunderingar så kliver en (eller ett par) galning-/ar in genom denna dörr och skjuter och spränger vilt omkring sig bland oskyldiga och försvarslösa människor. Skälen är uppenbart politiska och han förmår på några timmar döda 92 människor. Det sker dessutom nästgårds, i det välmående och fredliga landet Norge.

Den som gör sånt är förstås förvirrad, men inte en obegriplig alian. Det finnas många med liknande politiska tankemönster där ute i våra yttrandefrihetliga samhällen. Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna drar till sig många av dem, men de är mycket noga med att hålla rent från de uppenbart förvirrade. Den organiserade högerextremismen vinner på det som nu sker.

I webbtidningen Nationell idag (ND) skriver man 2011-07-23:

”En massaker som denna hade varit otänkbar i ett fungerande folkhem som tar hand om alla sina medlemmar och där det finns en gemenskap. Det är bara i ett splittrat liberalt samhälle som människor kan leva isolerat och avskärmat från gemenskapen – det som liberalerna kallar för ”frihet” – och som är en förutsättning för att en galning ska kunna bygga upp en låtsasvärld i vilken dylika dåd är motiverade.”

Jimmy Åkessons uttalande samma dag är kort och till förväxling likt Fredrik Reinfeldts.

Det här mönstret – att extremister bombar och skjuter oskyldiga varpå de etablerade förfasar sig – är välkänt sedan länge. I den Röda grevinnan läser jag om den så kallade Scheringeraffären 1930 i Tyskland. En förvirrad ung nazist (senare avhoppad till KPD), Rickard Scheringer (tidigare dömd bör bombförsök) hade tillsammans med några sammansvurna försökt skapa en nazistisk folkarmé ”för nationell befrielse” – för störtandet av den ”dekadenta” republiken. För detta dömdes de i en rättegång på hösten 1930 till korta fängelsestraff. I rättegången vittnade Adolf Hitler själv mot Scheringer & Co och svor att aldrig gripa makten i Tyskland med våld. Han hade då redan segervittring och jordskredssegern kom också 1933 – i fria val.

En annan förvirrad ung man (uttalad antinazist) var Marinus Van der Lubbe. I sin förtvivlan över att varken kommunister eller socialister gjorde uppror när nazisterna fick makten 1933, kände han sig tvungen att själv gripa in. Varför han valde att tände på i just riksdagshuset är oklart, men att han därmed hjälpte nazisterna att befästa sin makt är solklart.

Alltså: I orostider gror underliga idéer och udda existensers förvirrade tankar får näring. I många europeiska länder är för närvarande med all säkerhet demokratin på väg mot en långsam upplösning. Det som hände i Tyskland på 30-talet är förmodligen för närvarande sakta på väg att hända i hela Europa simultant. Vilka politiska krafter kan idag enas runt det mest grundläggande (kultur, yttrandefrihet och fred) i en värld där demokrati ska ha en chans? Det finns all anledning till oro …

Läs också Prableen Kaurs upplevelser från dramat på Utöya

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

  8 kommentarer for “Europa idag – en stor Weimarrepublik

  1. Kjell Martinsson
    2011-07-25 kl. 10:17

    Slumpen styr ibland våra liv. Vem kan förutse sina föräldrars dödsdag? (Det omvända är än mer ohyggligt: att förutse sina barns dödsdag och sedan leva med saknaden och sorgen efter dem.) Men att ”slumpen” styr det ideologiska vägvalet… Jag vill ha en gemensam värld. Därför är jag ideologisk kommunist. Därmed kan jag inte – naturligtvis – ta ansvar för alla kommunisters handlingar, då, som nu, som i framtiden. Diskussionen går vidare.

  2. Knut Lindelöf
    2011-07-25 kl. 13:15

    Tack för detta svar. Slumpen styrde säkert en del av mina politiska vägval på 70-talet. Men jag hade också en inre kompass som styrde bort från dem som påstod sig ”veta allt” och kunna ”förklara allt”. Jag kan spekulera om varifrån den kompassen kommer, men bland annat finns en klart liberal komponent. ”Kommunister” hör ganska ofta till dessa besserwissrar, därför drar jag mig alltid undan dem. Det kanske var så även på 70-talet.

    En fråga till dig Kjell: Är inte begreppet ”ideologisk kommunist” lite väl likt ”troende kommunist”? ”Troende” hör också till dem jag ser på med samma skepsis. Men jag diskuterar gärna. Du har säkert en bra förklaring.

  3. Kjell Martinsson
    2011-08-02 kl. 8:47

    Just i den här frågan finns rätt mycket diskuterat redan. I ”Den onödiga samtiden” skriver Jan Myrdal uppsatsen ”Varning för teologiskt ursinne” och Lars Gustafsson svarar med ”Bisarrt mellanspel: två journalister arresteras, författaren får ont i sitt hemland”. Denna teorigenomgång av vår tids två stora svenska intellektuella giganter har jag deltagit i genom egna studier 1974 och dels i studiecirkel 2002. (De är ju fortfarande vänner trots meningsskiljaktigheterna!) För övrigt: Jag är med det kommunistiska partiet men inte i, kanske jag kan skriva …

    Men som du vet, jag diskuterar gärna med representanter för alla partier i Sverige. Jag har aldrig blivit nedslagen vid försäljning på stan av Gnistan, Folket i Bild eller nu senast ”Afghanistan.nu”. Det tar på ben och ev. nerver, men det är rätt kul att ”showa” lite också. En slags ”Stand-up” i gatumiljö …

  4. Knut Lindelöf
    2011-08-02 kl. 13:54

    Ska genast plocka fram ”Den onödiga samtiden” igen och läsa dina rekommenderade kapitel.

  5. Dennis Zackrisson
    2011-08-03 kl. 23:27

    Jag läste ”Den onödiga samtiden” i mitten på 1970-talet, strax efter att den kom ut, och då den andra upplagan med ett tillskrivet efterord där de båda författarna svarade sina kritiker. Det var ju många som menade att om det var något som var onödigt så var det att ge ut den boken. I varje fall hade den då inte särskilt mycket att säga mig med mina 25 solvarv och en borttynande tro på morgonrodnadens förlovade land, trots (!) det nyskrivna efterordet.

    Nåväl, tack vare Erik Wijk kom boken 2002 i en ny fräsch utgåva (givetvis med författarnas nya ”eftertankar”) på hans eget förlag ”Manifest” och nu med ett mycket läsvärt förord av Erik själv. Där beskriver han sin egen förstaläsning av boken med ett nyväckt och sprudlande intellekt, oanfrätt av politisk praktik, i början av det som nu gått till hävderna som ”det glada åttiotalet”.

    Då läste jag om boken och den gav mig då betydligt mer, även om jag inte studerade den i cirkel med likasinnade utan fortfarande envisades med att bedriva egenstudier. Så du har intressanta timmar framför dig, Knut!

    När det gäller frågan om kommunismen är en ideologi eller en tro är väl svaret att den är bådadera. (Den insiktsfulle lägger märke till att jag snabbt och lätt opererar bort en tredje möjlighet, som ibland föresvävar invigda; att den skulle vara en vetenskaplighet.) Ideologi innebär ju, som vi alla (?) vet ”falskt medvetande”.

    Och till den frågan finns det mycket klarare referenser; Ehnmark/Enquists drama ”Mannen på trottoaren” från 1979 (Norstedts), speciellt Akt 4 med undertiteln ”Talan rörande maskeringen”, där vi får beskådan hur sekten smälter samman till ”det enda sanna kamratpartiet” (s 89-90):

    ”Vi tog rundfråga, röstade. Första omröstningen gällde om vi var eniga i fascistfrågan. Samsonov och jag segrade med två mot ett. Sedan tog vi strid om frågan huruvida stämningen inom partiet var god. Också där segrade vi med två mot ett. Vi ställde så frågan om det fanns någon som var av annan mening?”

    Domaren: ”Och hur blev utfallet?”

    ”Vi vann med två röster mot en, att ingen var av annan mening, att någon minoritet icke existerade.

    Efteråt sedan Stefan lämnat partiet fann vi att arbetet flöt mycket bättre. Kvantitet är inte Kvalitet. Vi var få men eniga. En hård kärna hade framslipats ur den mjuka stenen”

    Tråkigt att inte Anders Ehnmark uppskattas mer som tänkare. Han skulle verkligen behövas i dagens ”vänster” för att mjuka upp de ibland alltför räta vinklarna, för att ställa de ofta bortglömda frågorna och ge de ibland helt skymda perspektiven.

    Något som också kommer fram tydligt i Nils Schwartz lysande essä om just Ehnmarks tänkande från Expressen av i går.

    Rekommenderas varmt till studium (OBS! FiB/K nämns i artikeln!)

  6. 2011-09-12 kl. 18:47

    Tankar och ideologier är förvisso nödvändiga men tenderar att leva sitt eget liv. Och det är farligt.

    Just nu har vi till exempel något som kallar sig självt ”vänstern” som lever ett sådant eget liv, helt vid sidan om samhällsutvecklingen. Som ser det som viktigare att förhålla sig till sina egna ikoner än att förhålla sig till pågående plundringsprojekt. Som diskuterar ”oss inom vänstern” som vore det något sorts socialt subjekt (och inte en subkultur där det viktigaste kännetecknet är att inta rätt ståndpunkter, inte att göra något av dem).

    Det vore kanske inget att gråta över om det inte vore för att just den här kulturella tillhörigheten så lätt blir en förevändning just för att inte göra något. Man hör ju ändå till de rättroende oavsett vad man gör. Och att vara rättroende är oändligt mycket viktigare än att vara rätthandlande.

  7. Knut Lindelöf
    2011-09-12 kl. 22:15

    Mycket tänkvärt Jan, jag och en del andra bör känna sig träffade.

    Varje gång jag ser dig på stan eller vid demonstrationer i Uppsala eller Stockholm – aktivt arbetande med dina flygblad och plakat – känner jag mig ynklig och skäms för min relativa passivitet.

    Men jag är ändå ibland med …

  8. 2011-09-19 kl. 15:57

    Du förstår väl att det inte var riktat mot dig personligen. Jag känner inte dig och vet inte vad du gör.
    Men när man å ena sidan ser hur många som deltar aktivt i organisationer typ Gemensam Välfärd eller Jordens Vänner (det är där jag håller till), och å andra sidan ser hur många som ägnar sig åt politikkonsumtion på typ Socialistiskt Forum eller Tankekrafts seminarier på Södra Teatern i Stockholm, så slås man av kontrasten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *