Fan va roligt!

Bild från WikipediaDenna människa Pia Johansson växer rakt upp ur folkliga myllan och är idag en mogen kulturfrukt. Jag hör henne framför allt i radions På minuten. Hon har gjort en väldig massa omtalade saker (se listan på Wikipedia), men man behöver bara höra henne berätta en historia så är man såld. Infallen och blicken för det tragikomiska värmer, stärker och lockar till riktiga flatgarv. Fan, va roligt! vill jag ropa på brett umemål. Men när jag gör det låter det alltid tillgjort.

Jag såg henne i OD:s Caprice i Uppsala i december 2007. Där var hon liksom bara rolig, kom inte till sin rätt riktigt i den studentikosa inramningen. Det var fel sammanhang för henne.

Nu har hon emellertid gjort det igen; alltså gjort ett bra sommarprogram. Genom att fortsätta berättelsen om sin alkoholiserade och älskade pappa (Hon började den i sitt förra sommarprogram för tre år sedan), den store starke och vackre dykaren från Umeå, förmedlar hon tänkvärda historier och visar att livet är roligt, komlicerat och tragiskt.

För ovanlighetens skull ackompanjerades den muntliga framställningen i detta sommarprogram av fyndig och gripande musik. Allt från Rachmaninov till Sälj inget brännvin till pappa med Monica Zetterlund. En höjdarlåt jag inte hört förut var Mikael Neumanns Sluta tuta, hör jag en blockflöjt då får jag nästan krupp, en flöjt är mycket men 50 är en skräck, låt barnen sjunga … Den va bra! Hon tvingades nämligen spela blockflöjt för att harpan var så tung att konka till och från musikskolan där i Umeå i början på 70-talet. Hon hade heller ingen egen harpa, inte musikskolan heller för den delen. Just då i början av 70-talet inledde jag faktiskt mitt lärarliv, just där. Tänk om jag fått henne i min första klass!

Jag kommer att tänka på en annan begåvad nu aktiv kulturperson från arbetarklassen, visseligen lite yngre, men som också lyft fram sin alkoholiserade och djupt älskade pappa ur skuggorna. Det är förstås Åsa Lindeborg jag menar. Jag vet inte om Pia och Åsa känner varandra, men de gör var och en för sig ett förbannat bra jobb med att ge folkets kultur ett ansikte.

Pias mamma, som hon kallade kärlekskällan, fick bidra med sin kloka devis: ”Du kan bli vad du vill om du bara vill riktigt mycket.” Bilden av mamman som vid 75 års ålder tränar för att lära sig gå ner spagat, hon hade bara tre cm kvar, var befriande. Jag tänker också på Jan M och Andrea G V, som gifter sig häromdagen för att dom tycker det är kul, på Jans 81-årsdag. Nå, spagatträningen och Pias egen yrkeskarriär är exempel på att mamman hade helt rätt. Livet kan levas fullvärdigt ända till målsnöret.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *